I da va vi på rul å va så himmla glada för att få den lille
men i stället slutade de me att vi fick veta att bäbis hade ett stort ryggbråck och i och me de hade den också någon skallskada
ska nu avsluta graviddeten nån da nästa vecka vet inte hur ja ska orka kan inte sluta å gråta
hur kan man gå vidare efter en sån här händelse någon som har vart i samma sivation
Vad roligt. Grattis. Själv är jag gravid i v.18.
jag förlorade min bebis i v 21, men hon hade inget fel utan bara dött i magen, förstår iaf hur det känns. Jag kände det som en mardröm, ville inte föda ut henne, för var hon kvar i magen så fanns hon ju, titta på bebisen och ta kort ifall ni känner det. kom i håg bara att säja till hur ni vill göra med begravning, ifall ni ska kremera henne elr inte, säjer man inte till så sköter sjukhuset och bebisen kremeras och begravs med en massa andra barn.
Vi kremerade våran lilla och strödde askan i samma minneslund som hennes farfar. Gråt med varandra, ta all smärtlindring som du kan få, för det gör så himla ont, och det är nog i själen det gör mest ont.
Kramar till dig, och kom ihåg att man får sörja
tvåbarnsmamman, då är det väl dags för RUL nu då? Eller har du redan gjort det? Jag håller tummarna!
som svar på edbloms fråga om hur man går vidare är det nog olika. jag valde att försöka gå tillbaka till mitt "vanliga" normala liv så snabbt som möjligt. vissa dagar funkade hyfsat, andra inte alls. hade en förstående arbetsgivare, chef o emaptiska medarbetare och det gjorde dagarna uthärdliga. min sambo tog nog inte riktigt till sig vad vi/jag gått igenom och fungerade som vanligt väldigt snabbt efter avbrytandet. jag försökte göra sånt jag tycker är skoj o mår bra av. träffade kurator då o då, pratade mkt om allt som hänt med kompisar och familj. grät som en tok ibland. vissa dagar var verkligen tunga! jag saknade min bebis, att jag inte skulle få gå på mammaledighet som jag planerat för, att det dröjde för oss innan jag blev gravid igen, att livet var orättvist m.m. en av de tyngre perioderna var kring nyår eftersom vår Rasmus då var beräknad. jag var inte gravid, min kompis skulle få barn närsomhelst o där gick jag runt fullkomligt ogravid.
när jag väl blev gravid i typ januari/februari blev jag jättenojig. har varit väldigt mkt orolig. läst alldeles för mycket på familjeliv om missfall o annat som gått fel. har som väl är fått ett jättebra stöd från min bm och specialistmvc. fått fler UL än normalt och de har tagit min oro på allvar. har känt mig väl övervakad den här gången.
nu är det som sagt bara ca 2 veckor kvar innan beräknad ankomst och jag är nervös ibland, lugn ibland. nu måste det gå bra tänker jag även om man inte kan få några garantier.
dagarna blir lättare o ljusare! men jag tillåter mig fortfarande att sörja ibland över vad jag/vi gått igenom och vad vi inte fick.
Hej alla! Jaaa, nu är vi föräldrar till en alldeles underbar liten kille! Snart 3 veckor gammal. Förlossningen gick bra och än så länge flyter allt på! Hoppas vår glädje kan ge er andra hopp om att det faktiskt kan gå bra efter att man upplevt något så hemskt som vi alla gjort! Emuz - du får berätta hur det går för dig sen! Stort lycka till med allt :)
Jag blev gravid rätt snabbt efter avbrytandet, ville liksom på det igen. Kände inte att det skulle bli lättare att vänta med att prova igen, för oro inför ny graviditet skulle ändå finnas där. Har varit jätteöppen med det som hände tidigare och pratat pratat pratat. När man själv är öppen med det är det många i ens närhet som själva berättar vad de varit med om i samband med graviditeter, många bär på något.
Har också fått jättebra stöd från MVC och extra UL under denna graviditet. Oro kommer finnas, mer än för andra då man på det grymma sättet fått veta att det inte alltid går bra, men förhoppningsvis går det bra nästa gång. Lycka till framöver!
Ska på ul på tis. Varit på kub och då var allt ok. Men man är ju nojig.
