Vad tror du att vi gör på apotek?

Kan mycket väl stämma.
Plus att självkänslan kan vara i botten på grund av ens skavanker och då är man mer sårbar och sur. Maktlös, kanske?
Jobbigt som måste avklaras helst igår så att man slipper utsätta sig för det jobbiga?
Det kan vara svårt att acceptera sin egen skröplighet när den kommer. Har man klarat av den delen och förlikat sig med sitt eget öde, kanske det är lättare att gilla läget och se att det finns folk som gör allt de kan för att underlätta för en?
Nu har jag ju inte dessa erfarenheter av att vara såå sjuk, men många recept har jag hämtat ut och allvarlig propp har jag haft och aldrig att jag har varit vresig eller sur på apotek, vårdcentral, sjukhus eller akuten.
Men . . .
Har släkting som inte får någon hjälp med sin sjukdom, sitt liv och allt det hon skulle behöva hjälp med för att kunna fungera någorlunda normalt. Det är inte vårdens eller myndigheters fel - det beror på lagen och att den sjuka själv måste vilja ha hjälp. När jag har ringt hit och dit och överallt, flera gånger om, så kan jag bli så fruktansvärt less och helt slut eftersom jag känner en stoooor maktlöshet och en lamhet i hela systemet som gör att denna släkting på grund av att hon inte ger sitt samtycke ändå inte kan bli hjälpt . Hon behöver ju verkligen hjälp - inte minst för att hon ska kunna få ett fungerande socialt liv. Som det nu är flyr alla. Även barnen. När det blir för mycket rinner även jag över. Lite. Fast jag ser mest de stora bristerna och luckorna som integritetspolicyn förorsakar. Och min släktings stora rädsla för allt vad läkare och adekvat behövlig hjälp egentligen innebär.

Så jag kan förstå - men ändå inte.
Själv har jag inte upplevt köer på apoteket på 10-15 år.
Är det ett par kunder före så kanske det tar högst en kvart. Inte blir jag irriterad av att sätta mig ner och läsa på lite om olika hjälpmedel och sjukdomar? Nää.
Har man 40 graders feber eller svårt att röra sig eller har rysligt ont någonstans kan det vara lite jobbigt, men man måste ju ändå bita ihop. Och handla måste man ändå.

Om jag är otrevlig pga stress så är det ju mig det är fel på, givetvis. Men med en lagom dos smärta, stress över att behöva hämta barn/ta sig tillbaka till jobbet bla bla så orkar man inte alltid vara trevlig.

Jag ger dock precis lika gärna en avhyvling till långsamma bankmän och expediter så det är lika för alla.

Jag har jobbat på apotek (ej Apoteket AB utan en annan aktör) och där låg heltidslön för farmaceut på mellan 24000-28000kr ungefär beroende på ålder och faktiskt också var i landet apoteket låg. Tekniker gick in på omkring 20000kr. Sen tillkommer ju OB på kvällar och helger för både tekniker och farmaceuter, dock ej för apotekscheferna som hade oreglerad arbetstid (dvs övertid och ob kompenseras genom fler semesterdagar). Farmaceuter som var läkemedelsansvariga hade ofta ett tillägg så att deras lön låg något högre än "vanliga" farmaceuter.

Om det inte vore för att vi har krav på oss uppifrån att hålla kötiderna under fem minuter, och om folk kunde sluta vara så irriterade över att de får vänta mer än fem minuter, så skulle vi nog ha mer tid för att ge en bättre service, kan jag känna ibland. Då skulle jag gladeligen ringa runt till alla andra apotek och kolla om de har en medicin hemma, istället för att be kunden leta själv. Jag skulle också gladeligen ringa runt och jaga läkare när kundens recept inte kommit, istället för att be kunden kontakta doktorn själv.

Hade apoteket jag jobbar på ett jättestort lagerutrymme, och bra ekonomi, skulle jag se till att vi har alla mediciner som finns i lager så kunderna skulle slippa komma tillbaka flera gånger.

Angående personal som rör sig sakta, jag erkänner att jag ibland gör det, mest för att jag är rätt trött efter en lång arbetsdag (ibland 8:45-20:15) där man stått och gått hela dagen (utom på lunchen och fikapausen då), men oftast rör jag mig väldigt snabbt. Jag jobbar över huvud taget snabbt, därför att jag vill se till att mina kunder slipper sitta och vänta så länge. Samtidigt finns det gränser för hur snabbt man kan jobba, med tanke på att man måste ha järnkoll på att man gör allt rätt och inget får bli fel.

Sen vill jag säga att jag förstår mig inte alls på de farmaceuter som vägrar att beställa hem mediciner som inte finns i lager till kunderna. Hur resonerar man då? Det är väl en sak om det är något problem med tillverkningen eller så, så att det faktiskt inte går att beställa, då är det inte mycket vi kan göra, tyvärr. Men att vägra beställa, när det går, hur kan man ens komma på tanken? Det är ju apotekets skyldighet att tillhandahålla läkemedel...

Sen undrar jag hur det är tänkt att vi ska kunna ge en god service rent generellt när det samtidigt dras ner på personal? Om man hade tagit det lite lugnare med att öppna nya apotek så hade man kanske inte gått så mycket back som man nu gjort...

Jag vill tillägga också att de allra flesta kunder som jag stöter på i mitt jobb är väldigt trevliga och snälla. De flesta är även väldigt förstående när det uppstår problem. Man får försöka tänka på detta när det kommer en kund som klagar och är sur och gnällig.

skit samma egentligen, ni är iaf trevligare än läkarna på vårdcentralen där jag går. men går sur från läkaren och blir glad när man kommer till apoteket och blir trevligt och omtänksamt bemött :)

Alla serviceyrken har inslag av surkärringar o surgubbar

Kul att läsa detta iaf :) Kan tänka mig att läkarna på vc kan vara lite stressade ibland, de har säkert många patienter som de ska ta hand om, och till råga på allt så får de störande telefonsamtal från dessa irriterande farmaceuter som i tid och otid ska ifrågasätta ;)

Vissa läkare, när man ringer till dem och undrar över ett recept, blir inte alls glada. De är till och med otrevliga, även fast det är de som gjort fel, kanske en fråga om prestige?

Hade en kund häromdagen som fått recept på diverse läkemedel som skulle användas tillsammans, varav ett inte gick att beställa (jag ringde till och med leverantören och dubbelkollade). När jag ringde upp läkaren så tyckte hon att det inte var hennes problem, och hon hade skrivit ut läkemedlet till 2 andra patienter samma dag, och dessa hade hämtat ut på apoteket på sjukhuset där hon jobbade. Och eftersom det fanns där så bara måste det ju vara så att det var nåt fel på mig och mitt apotek. Undrar vad hon ska göra när lagret tar slut på sjukhusapoteket ifråga?

Absolut! Och jag försöker alltid att inte själv brusa upp, utan agerar så professionellt som det bara går. Dock är jag gravid för tillfället, och hormonerna gör det en smula svårare än vanligt. Inte så att jag skulle ställa mig och skälla ut kunden ifråga, utan snarare att jag är mer känslig för kritik. Tycker dock att det går bra för det mesta :)

Igår når jag var på apoteket så stod det någon sur gubbe efter mig. Han klagade när kvinnan i kassan behövde springa iväg o hämta något. Då blev hon i sin tur stressad och klagade på mig för att jag hade ett betalkort utan pinkod. Illa. Jag stod där med min barnvagn och tyckte synd om de stressade varelserna.