Hur var du som barn och hur är din sexuella läggning idag?

Mig veterligen finns det väl inget samband mellan hur mycket man följde förväntade könsroller som barn och vilken läggning man har sen? Däremot kan jag tänka mig att ett barn som tillåtits att alltid vara sig själv både kommer att experimentera en del som barn, och (ifall den inte är hetero) våga komma ut i tidiga ålder än de som blivit uppfostrade konservativt.

Själv har jag alltid varit en nörd. Jag har vägrat anpassa mig till vad som är inne och poppis, med följden att jag var ofta utanför och mobbad. Totalt ointresserad av att leka mamma-pappa-barn (såvida jag inte fick vara husjdur). Jag var kär i en kille på dagis (på barns vis) och sedan i en tjej under 6-års, och sedan i en kille. Men det där med tjejen förträngde jag, då min mor sa "du vill nog bara vara kompis med henne" (för att skydda mig?), och därför sa jag aldrig till henne att jag tyckte om henne på det viset. Blev i högstadiet olyckligt kär i en tjejkompis och kom i den vevan ut som bisexuell.

Idag anser jag mig vara bisexuell när det gäller människor, hetero när det gäller hundar och framför allt: alltid kåt som fan. Jag tycker även om olika former av BDSM, något som jag undrar över om det kan vara ärftligt (min mor är masochist och aktiv i BDSM-kretsar). Jag har dock bara erfarenhet av människor, och då framför allt killar. Tjejer är så jävla svårtflirtade, tycker jag.

Nåväl, då fick ni kanske aningens för mycket information om mig.

Jag var en typisk pojkflicka. Men jag är ganska säker på att jag är och blev det eftersom jag umgåtts väldigt mycket med killar. Jag har 4 bröder och vi umgicks väldigt mycket med mina kusiner som också bara är killar.

Jag är bisexuell idag. Men jag tror absolut inte att det har med att göra hur jag var som barn.

Jag tyckte att tjejer var fina när jag var 7 år, funderade inte så mycket över det då...I dag är jag öppet bisexuell...

Jag har hela mitt liv (är 20 år nu) känt mig mellan könen. När jag var liten var jag pojkflickan, ute i garaget med pappa istället för att leka med dockor. Så känt mig mer som en kille har jag gjort, hade nästan bara killkompisar i mellanstadiet, men sedan ändrades det och jag accepterades inte längre bland killarna. Jag var ju faktiskt tjej. Och bland tjejer har jag aldrig känt mig hemma. Det här pratet om pojkar och smink osv. Det har aldrig varit jag. 

Visste redan som liten att jag gillade både tjejer och killar. Men nu när jag blivit äldre har jag verkligen undersökt vad jag attraheras av och för mig är det personlighet. Jag räknar mig själv som bi för jag attraheras av både killar och tjejer. Men det är inte riktigt så enkelt för mig om man säger så. Om jag jämför med mig med vänner som är bi t.ex så förklarar jag det med andra ord än dom. 

För mig spelar inte könet på personen någon roll överhuvudtaget. Jag brukar säga att jag är sexuell. Jag har sex och vad personen jag har sex med har för kön spelar ingen roll. 

Jag tror också på att alla människor i grund och botten är bi. Jag tror vi alla kan bli kära i en person av ett annat kön. Sen så är det självklart så att alla inte blir det. 

 

Nu har jag bara läst TS men varför fundera? I grund och botten handlar det väl om vem du råkar möta just vid rätt tillfälle. Kvinna som man.

Antar att det står en miljon hobbypsykologer över mej med rätt val för dej.

Det har ingen. Ibland väljer du. Ibland livet.

Däremot kan du bygga själv. Bli trygg. Skit i andra och bry dej mycket om andra ibland. Du vet vem som förtjänar det.

Skriv, spela musik högt, våga, andas, långa promenader är alltid bra. Drick när du är lycklig, rör på dej när det skaver. Planera när du är lugn.

Livet är ganska enkelt. Försök vara en bra polare och älska din partner. Ta hand om barnen. Deras kärlek får du förtjäna. Resten löser sej. 

Jag var ett konstnärligt barn, drömmande och lite egen. Är mycket konservativt och homofobiskt fostrad, så när jag i tonåren sen tittade på flickor skyllde jag det på att min estetiska läggning, att jag har sinne att se det vackra i människor och la inga sexuella tankar i det. Blev ju kär i killar hela tiden så allt var ju som det skulle. Var från och till grubblig, men ville inte ta i känslorna som kom upp.  Försökte leva som heterosexuell, men klarade tillslut inte av det längre.Det blev aldrig bra, och det var hemskt att leva på en lögn. Lever med en kvinna idag, och det är rätt, så rätt!

Jag var lite pojkflicka när jag var liten men hade bara tjejkompisar. Hatar dock kvinnliga spel. Jag kände mig udda, troligen för att jag mådde dåligt av föräldrarnas skilsmässa. Men: jag har aldrig varit så galet förälskad i en flicka som i pojkar. Med flickor var det alltid viss konkurrens. Nu lever jag lyckligt gift med en man.