Anonym (ännu en) skrev 2012-06-08 13:24:08 följande:
Vad skönt det är att läsa alla era tankar och funderingar!
Jag lever också vidare (än så länge) med min sambo sedan snart 16 år.
Vi har levt i en nedåtgående spiral i flera år och glidit i från varandra men otroheten kom som en blixt från klar himmel för mig, min sambo är ju inte den otrogna typen, trodde jag.
I november förra året kom jag på honom med att ha ett förhållande med en kollega, de träffades och umgicks flera gånger i veckan när det gick och avslutade det hela med att ha sex hemma i vår säng när jag och barnen var bortresta.
Jag har valt att stanna och försöka lappa ihop vårt förhållande pga barnen helt enkelt. Just nu känner jag ingen kärlek för min sambo. Han har bytt jobb, ett krav från mig och vi har gått i parterapi, ska nu byta terapeut men det är en annan historia. Det som gör att jag känner att kärleken och ömheten är borta (förhoppningsvis bara tillfälligt för vi har varit goda vänner och fungerat bra i hop annars) är att jag har fått dra ur honom allt. Han har inte en enda gång frivilligt berättat något utan det har föregåts av ett vansinnesutbrott från min sida. Han vill helst bara gå vidare och glömma men det kommer jag ju inte att kunna.
Jag har mått skit rent ut sagt sedan detta hände, haft självmordstankar, känt mig så låg och värdelös men så finns barnen och då måste jag orka vidare.
Jag precis som många av er andra tankar kring att nu har min otrogne sambo satt nivån för vårt förhållande och om han fick vara otrogen så får jag, även om jag inte direkt planerar att gå ut o ha sex med första bästa.
Men jag känner ingen press eller hur man nu ska uttrycka sig att hålla mig till min sambo längre.
Jag har föreslagit ett öppet förhållande där vi försöker vara vänner och bo ihop för barnens skull, men se det tyckte han inte var en god idé. Han har ju faktiskt redan haft ett "öppet förhållande" när han var otrogen så jag tycker att jag också ska få ha lite kul, känna mig attraktiv och uppskattad istället för som nu när jag känner mig ful, oattraktiv och tråkig och jämför mig med kvinnan han hade ihop det med.
Nåja hoppas jag inte tråkar ut någon med mitt långa inlägg men det är skönt att veta att man inte är ensam om sina tankar!
Tänk, jag tror detta är ett mönster många (eller alla?) går igenom - som kränkts på det här sättet. Allt kärleksfull bekräftelse har ju slitits bort, mattan är borta, och man ältar tyst frågor om sitt eget värde. Att känna hur någon "bryter spelreglerna" totalt får så klart konsekvenser för ens eget handlande. Jag vet inte heller om jag fått alla sanningar. En del saker har han "glömt". Jag tror inte heller man glömmer ett första laddat möte, där man känner åtrå för någon, även om man så bara sitter och tittat på varandra över en tallrik lunch hemma hos varann. Föreslog också ett öppet förhållande, men innan jag tänkt tanken klart var det egentligen bara tänkt för min egen del (säger lite om vilket fokus man har efter alla smärta), inte vill jag ha honom i ngt nytt förhållande nu(!). Men det var något med "rättvisa" tror jag. "Har du (min man) tagit dig de här enorma friheterna,så måste du ge mig samma chans, annars blir jag ju i underläge", eller något liknande. Men jag vill också säga något om att må bättre. Vi är alla i någon slags sorgeprocess och även den följer mönster. Jag upptäckte att efter all den tid jag lagt ner på ältande, så tar inte smärtan lika mycket plats(!) längre. Det kommer stunder av ångest, men en dag kanske allt detta är långt borta. En "nyckel" att bli fri ångest är att ta "skiten" till sig och "krama om den" om ni förstår, eländet kommer inte att kunna jagas bort -så låt den få existera och "flytta in". När den slutar att motas bort, klingar den till slut av. Det är ju en hoppfull tanke i a f (hoppas det inte tar alltför lång tid bara). Älta på vänner, ni är inte ensamma. Ni är förtjänta av att må bra, trots att era partners tappade omdömet och gjorde bort sig så totalt.
