Anonym (sakta framåt) skrev 2012-06-14 19:32:59 följande:
Det fick jag höra om den kvinna maken trasslat ihop det med också. Inte första gången hon var otrogen, men de tidigare "offren" hade inte nappat riktigt lika hårt som min man. Jobbigt att höra, men samtidigt en lättnad för då känns det övertydligt att det varit hon som initierat det hela. Trist att maken var så långt under ytan att han inte kunde motstå bekräftelsen, men så blev det nu. Hon spelade ett riktigt fult spel och ringde mig för att föreslå att vi skulle umgås hela familjerna för att hon skulle få träffa min man. Och ringde och frågade mig om jag trodde att maken skulle kunna plocka upp henne på stationen på vägen hem när jag tog hand om hennes barn ... suck!! Henne är jag dock inte arg på - hon hade aldrig lovat mig något. Tycker mest synd om henne för nu står hon utan både min och sin egen man hennes gav upp hoppen om henne efter att ha fått höra alla historier.
Ja - hur kommer man över lögnerna. Tid tid och tid antar jag. Men klart det är svårt när man inte längre kan lita på den som ska vara en trygg hamn. Att behöva analyser varje muskel i minspelet när man frågar om nåt. Inte kul. Jag kan nog inte riktigt se min man som ynklig, tycker han varit stark han också som vänt om och jobbat hårt för att bygga upp något nytt igen. Men visst finns det dagar då jag har ett visst behov av att ta mig ett gott skratt åt någon av hans mindre bra sidor inför någon av mina närmsta väninnor. Tur att de finns så man kan få ur sig lite skit ...
I dag har det varit sommarfest på förskolan. Jag skulle egentligen gått tidigare för att gå på gruppträning, men kunde inte förmå mig att gå när jag ser hur "den andra" kastar blickar (det kan vara så att jag inbillar mig ...) efter maken. SÅ stark är jag inte att jag med is i magen bara kan lämna "fältet fritt" även om jag fattar att de så klart inte skulle ställa till med något då inför ögonen på alla andra föräldrar (varav tillräckligt många vet vad som hänt) ... men så himla kul har jag ju inte alltid på de här festerna... Försöker försöker försöker tro att allt är helt över (inget nytt har uppkommit sedan september i fjol), men tvivlet griper tag i mig sådana här dagar. PUST!! Snart ska jag ut och springa av mig lite frustration på egen hand.
Nästan samma historia?!
Denna kvinna gjorde precis som du beskriver.. nästlade sig in i vår familj via mig, för att komma åt maken... Ville träffa oss alla, umgås, skjutsade mannen och barnen... bad min man fixa saker åt henne... jag känner mig dock oerhört sviken av henne, för jag trodde att hon var en nära vän till mig, jag hade verkligen ingen aning, jag anförtrodde alla våra problem åt henne, hon måste ha skrattat bakom min rygg... visste inte då allt jag fått höra om henne efteråt... Den här kvinnan var dock singel när det här hände, redan skild sedan några år..
Vi bor på ett litet ställe, alla känner alla, många var det som visste, men inte jag :( Nu efteråt, hennes dotter går i samma klass som vår dotter... skolavslutningen var en pina... hade det funnits någon rättvisa i världen hade både hon och min man fått ett åsknedslag i huvudet där och då, jag hade sån ångest av att se och träffa henne på samma skolgård som vår familj...
Som sagt, min man var svag och föll lätt för henne, vi hade det skit och hade redan pratat skilsmässa och i och med att han en dag meddelade mig att han var klar med mig och vårt äktenskap så tyckte han också att det var helt ok att inleda något med henne.. hon var vacker, flörtig, villig och allt mysigt man kan tänka sig, klart han tyckte hon var som en dröm efter vårta sista slitiga år tillsammans med tre småbarn, varav två med särskilda behov... jag kan inte säga att jag inte hade gjort samma sak, om någon hade kommit och tagit mig med samma storm...
Känner dock inte igen mina egna tankar... min moral har sänkts, kunde han kanske jag också kan?! Samma tillit, samma specifika och unika kommer vi aldrig att få tillbaka, jag tror inte det.. vet inte ens om jag vill det längre... känner mig emellanåt så sviken att jag bara vill kasta in handduken och skita i allt.. upptäckte iaf under våra 1,5 år isär att jag inte var helt "lost"... en ensamstående trebarns mamma kan faktiskt bli både uppvaktad och överöst av komplimanger....:) DET stärkte mig... om vi inte fixar detta så kommer jag inte att behöva leva ensam resten av livet, då finns någon annan för mig..