Vi som vill leva kvar i relation trots otrohet - kom hit så stöttar vi varann
Den här tråden dryper av självömkan och självdestruktivitet. Sluta slösa bort era liv skilj er och börja lev på riktigt
Inlägg från: Anonym (tragiskt)
|
-
-
Anonym (Jag med 2) skrev 2014-01-22 15:45:35 följande:
Det är så lätt att ha åsikter och kommentarer när man själv aldrig har hamnat i den situationen.
Jag visste exakt hur jag skulle tycka, känna och hantera den situtation jag nu är i. Innan jag hamnade i den förstås. Nu har jag nog snart gjort precis tvärtom på alla punkter som jag innan visste hur jag skulle hantera. Men jag är inte mer än mänsklig. Och tur är väl det.
Eller så har man varit med om det och insett att det det bättre att skiljas än att gå omkring och må skit och tycka synd om sig själv år efter år. TS själv verkar ha gått vidare med sitt liv och skriver att det var ett bra beslut , andra verkar ha fastnat i självömkan och martyrskap -
Anonym (Trötter) skrev 2014-01-23 10:43:42 följande:Så vad har du för erfarenhet att bidra med i diskussionen? Du som verkar veta så bra hur man SKA göra?
Vill inte bridra till ännu en snyfthistoria så vi kan sitta här och tycka synd om varandra , det stadiet passerade jag för länge länge sen. Jag tar en snabbspolning. Sambon var otrogen , jag förlät , vi försökte i ett år , båda mådde skit mest jag , valde att dumpa , bästa val jag någonsin gjort , ett år senare träffade jag en ny och nu är jag lycklig. Hade jag inte gjort det valet hade jag antagligen fortfarande mått skit , ältat och vältrat mig i självömkan.
Fatta !!! Det är inte alltid det funkar , och då får man gå vidare , det mår alla bäst av , att stå och stampa i samma pöl år efter år mår ingen bra av , livet upphör inte för att man skiljer sig. -
2 st , 4 och 7 år gamlaAnonym (Trötter) skrev 2014-01-23 11:03:32 följande:Och ni hade barn ihop, ditt ex och du?
-
En större samling självplågare få man ju leta efter, den här tråden startades 2012, 3 år senare sitter ni fortfarande och ältar. Inse fakta tjejer, livet blir inte bättre än såhär om man självmant väljer att dela sitt liv med ett asshole. Jag sparkade ut min otrogna fanskap till fru och det är det bästa beslutet jag någonsin tagit, 6 år senare lever jag lyckligt med en ny och mycket bättre kvinna än vad hon någonsin kommer bli.Det blir inte alltid rätt första gången, men det finns som tur är fler människor på den här planeten.
-
Men snälla M30, tror du på fullt allvar att du kan tvinga din fru till att sluta träffa kollegan eller ta ert förhållande på mer allvar än den med kollegan? Ser du inte själv hur irrationellt det är? Vad ska du göra? Ska du springa omkring och kontrollera henne 24 timmar om dygnet? Du fattar väl själv att vill hon fortsätta ha kontakt med den andra snubben så kommer hon göra det oavsett hur mycket du kontrollerar. Ni slösar bara bort er tid på familjerådgivning om hon inte kan vara ärlig, ska du sitta där och avslöja den ena lögnen efter den andra har du tänkt dig? Vad är poängen med det?bedragenM30m skrev 2016-02-16 13:05:14 följande:
Svarar igen även om det finns en risk att det blir OT nu när min situation har ändrats lite. Framtiden är allt annat än klar.
Min post ovan (ca 4 inlägg sedan under bedragenM30) beskrev hur jag hade upptäckt att min nyblivna fru hade en affär med en föredetta kollega, och hur jag skulle göra för att få upp tillit:en. Det visade sig vara att ta ut segern i förskott.
Den senaste veckan har varit ett helvette. För en vecka sedan efter ett möte med vår familjerådgivare så orkade jag inte mer och konfronterade henne om de hade kontakt via mobilen. Hon blånekade om och om igen och det var inte förens jag tog mobilen och bad henne öppna (efter att ha hittat rätt app med spår) som hon erkände. Där syntes det att de hade haft kontakt i 20+ dagar i sträck. Hon sa att hon var kär i honom och att det var därför men att hon fortfarande älskade mig.
Jag bet ihop där och då och började slipa på hur jag skulle ställa ett ultimatum vid nästa träff med psykologen. Att hon skulle vara tvungen att helt säga upp kontakten med f.d. kollegan, och ge mig möjlighet att kontrollera att så var fallet med tillgång till mobil, mail, sms o.s.v. (som andra skrivit här).
I förrgår kväll kunde jag dock inte hålla mig. Hon smet iväg med mobilen efter att vi haft en ganska bra helg och ventilerat lite. Jag tog henne mer eller mindre på bar gärning med mobilen i vår säng och såg att senaste meddelandet skickades för bara någon minut sedan.
Därefter föll allt isär. Hon berättade att hon är kär i honom och inte i mig. Känslorna finns inte där och jag försökte då förstå varför hon senast dagen innan sagt att hon älskade mig och att vi skulle försöka jobba på allt. Hon förklarade med att "älska" inte är samma som att vara "kär" och ordet skilsmässa kom på tal för första gången.
Vi har nu separerat på något sätt och har ingen kontakt. Träffade familjerådgivaren igår och mycket gick åt till att gå igenom senaste veckan. På frågan om vi ville boka nytt möte så lät jag henne bestämma, vilket hon gjorde om 3v.
Hon pratar om utrymme, och att hon letar lägenhet att hyra.
Jag känner mig som världens största tönt som fortfarande är beredd att göra allt för henne, och att jag låter henne göra så att jag mår såhär dåligt. Jag har tappat sömnlusten, aptiten och gått ner ca 1 kg i veckan sedan allt började.
Nu har det alltså inte ens gått 24 timmar sedan vi träffade psykologen, och varandra sist, men jag kan inte skilja upp ifrån ner. Allt snurrar och jag försöker jobba och prata med mina vänner och familj.
Hur gör jag?! Vi har alltså varit ett par i knappt 4 år och gifte oss för några månader sedan. Allt var bra tills han kom in i bilden för ca 6 veckor sedan och de har tydligen bara träffats ett par gånger, men hörts varje dag. Nu vill hon ha utrymme medans jag räknar minutrarna vi inte hörs.
Hur kan man för bara några månader sedan svära inför hundratals vänner och familj att man vill dela resten av sitt liv med en person och sedan efter mindre än ett halvår hävda att det inte finns några känslor kvar?!
Hjälp...
Det låter på dig som att du inte riktigt vill acceptera att din fru tyvärr inte verkar tycka ert förhållande är tillräckligt viktig för att släppa kontakten med den andra mannen, utan försöker tvinga henne till det och det kommer tyvärr inte att fungera, viljan måste komma från henne inte från dig.
Jag har varit med om det där och kan av erfarenhet säga att släpp det där NU, för ditt eget bästa. En förutsättning för att man ska lösa problem är att man lägger alla korten på bordet och sluta smussla, det har inte din fru gjort, och det kommer hon inte heller göra, hon kommer hitta nya väga att ha kontakt med kollegan i smyg, du kommer bara springa runt i cirklar och jaga skuggor tills du bara är ett tomt skal. med det? -
Jodå de förstår, de väljer bara att skita i det eftersom du stannar ju kvar oavsett vad han gör. Varför skulle han sluta ljuga om det ändå inte händer ett skit när han fortsätter göra det?Anonym (Häntmigockså) skrev 2016-02-17 19:24:18 följande:
Är mitt uppe i mitt livs helvete med min man.
Har ingen aptit, sover inte o har hjärtklappning. Trots att han blev påkommen så fortsätter han att ljuga. Och det gör så jävla ont!!!!
Han hade chansen att lägga korten på bordet men förnekade in i det sista o tillslut erkände men då fortsatte han att ljuga om vissa delar. Vilket gör allt osammanhängande.
Det verkar vara en trend i att fortsätta blåneka trots att man blivit påkommen. Förstår de inte vart det lämnar oss?!?
-
Eller en kombo av båda två, ljuga för att komma så billigt undan som möjligt och därmed också slippa stå för skiten man ställt till med?Anonym (Hur då) skrev 2016-02-18 15:45:48 följande:Det verkar vara få människor som klarar av att stå för sina handlingar som skadar andra. Så de ljuger istället. Som för att upprätthålla nån bra bild om sig själva kanske? El är så fula att de tror att de kan komma billigt undan och struntar fullkomligt i andras känslor.
Att de struntar fullkomligt i den andras känslor var väl uppenbart redan när de valde att vara otrogna, annars hade de väl inte gjort det? -
Fast verkligheten har ju redan kommit ikapp henne, och verkligheten är att hon har dig kvar oavsett vad hon gör och att du nöjer dig med att hon kör i 180 och du följer med i baksätet oavsett vart resan går och hur många andra passagerare som är med i bilen. Du ställer ju inga krav utan gillar läget och hoppas på det bästa och att saker löser sig av sig själva, hur kan du då förvänta dig förändring?bedragenm30sthlm skrev 2016-02-18 14:40:08 följande:Mitt enda hopp nu är att verkligheten hinner ikapp henne nu när vi inte träffas eller hörs. Att hon börjar förstå allvaret i situationen och vad hon förlorar om hon väljer den vägen. Vi har reagerat väldigt olika på det här och hennes liv har fortsatt i 180 km/h med jobb, vänner och träning o.s.v. Kanske att det så småningom sjunker in?
Håller med om att det är ett slöseri med tid att försöka lösa något om lögnerna haglar, men snart finns det inget kvar att ljuga om. Inbillar mig iaf att jag vet allt väsentligt. Att viljan att säga upp kontakten med honom måste komma från henne håller jag också med om, och jag har faktiskt inte explicit tvingat henne sen det uppdagades att de fortfarande hördes. På något konstigt sätt så har jag accepterat att läget är så just nu och hoppas jag att han gör henne besviken eller något som får henne att omprioritera sina tankar och inse vad hon mister (I.e. att jag är bättre än honom och att våra fyra år är mer värt än 6 veckor).
Jag kommer inte kunna släppa det. Isf får jag bli "ett tomt skal". Detta är och har alltid varit helt upp till henne, vilket är den värsta känslan som finns.
Jag vet av erfarenhet att det är svårt att acceptera detta, de flesta verkar behöva vältra sig i skiten ett tag innan polletten trillar ner hela vägen, det gjorde jag med.
Men faktum är att din fru inte är den du trodde hon var, den människa du valde är inte den du ser framför dig, den personen är död och begraven, den personen du ser framför dig är en ny människa som delvist påminner om den gamla men också har nya attribut som inte är lika trevliga. Hon är fullt kapabel att medvetet svika dig, ljuga för dig och förödmjuka dig. Det är något du aldrig kommer komma från. Det var liksom ingen olycka, hon halkade inte och råkade landa på en kuk, hon valde fullt medvetet, och inte nog med det, när hon allt kom fram så valde hon att ljuga för dig och inte släppa kontakten med den andra snubben, fullt medveten om vad det gör mot dig. Hon kunde valt att vara ärlig, hon kunde valt att släppa den andra snubben, hon kunde valt att sluta förödmjuka dig men hon valde att inte göra det, hon har helt enkelt en ganska egoistisk och hänsynslös del av sin personlighet, det här är ingen "tillfällig förvirring" det är fullt medvetna val. Det kommer du inte ifrån oavsett hur mycket du hoppas, och det är en vetskap du kommer bära med dig vad som än händer.
En annan sak du bör vara medveten om är att hon har haft lång tid att förbereda sig för detta, hon har haft lång tid på sig att distansera sig känslomässigt från dig, för dig kom allt som en kalldusch, du kom in i loppen när hon redan hunnit springa några kilometer.
Som sagt det här förstår man oftast långt senare, när man börjar se klart igen, börjar tänka rationellt igen. För det finns inget rationellt i det du gör nu. det finns ingenting rationellt i att låta sig förödmjukas, det finns inget rationellt i att låta någon annan styra över ens liv, oavsett hur kär man är. Ingen kommer tacka dig eller resa en staty över dig för att du offrar dig själv för någon som inte bryr sig om dig allra minst din fru, hon kommer göra det du borde ha gjort, gått vidare med sitt liv, levt sitt liv.
Jag hoppas att du inte hinner ta allt för mycket stryk på vägen till insikt och kommer ur det hela någorlunda hel. -
Den frågan har diskuterats många ggr på FL och det som är slående är att nästan samtliga personer som är eller varit otrogna är fullkomligen övertygade om att "man mår bäst av att vara ovetandes" medan de allra flesta som blivit bedragna tycker raka motsatsen....säger inte det ganska mycket?Anonym (undrar) skrev 2016-09-23 11:13:52 följande:
Min sambo sedan nästan tio år tillbaka var otrogen, en engångsgrej när han var ute med killarna (så vitt jag vet....) vilken han berättade om. Jag ville och försökte förlåta och förlåtelsebiten funkade men däremot var tilliten borta och jag lämnade ca ett halvår senare (inga barn).
Jag mådde helt enkelt inte bra av att undra och nojja så snart vi var på skilda håll, för mig känns det ovärdigt att ha koll på sin partners mobil / mail så att bedriva någon form av kontrollverksamhet kändes inte aktuellt. Kan däremot ibland önska att jag aldrig fått veta.
Har nu själv en relation med en upptagen man sedan ett par år tillbaka (förkastligt, jag vet) vars fru är ovetande. Jag skulle aldrig kontakta henne men funderar ibland på det här kring att leva i lycklig ovetskap eller ej. Hur tänker ni som blivit bedragna, hade ni önskat att ni aldrig fått veta eller föredrar ni att kunna fatta ett infornerat beslut?
Jag tror personligen att behovet av att tro att den som är bedragen mår bäst av att inte veta något föds ur skuldkänslor för sitt eget beteende, för det förtar liksom lita av skulden om man tror att personen inte lider av det man gör eller deltar i att göra mot henne/honom. -
Nja, att aldrig säga aldrig är en sanning med modifikation, vissa personer gör ju aldrig det, alltså är det väl inte fel att säga aldrig? Om man haft många chanser att vara otrogen i sitt liv men valt att inte göra det är väl oddsen att man gör det kanske inte så stora. Det har kanske lite med värderingar eller inställning till otrohet att göra, Jag tycker personligen att säga "man ska aldrig säga aldrig" är detsamma som att lämna det lite öppet, jag hoppas jag inte kommer göra det men under rätt omständigheter så kommer jag antagligen göra det, jag tycker det speglar att man är öppen för den möjligheten, likadant med att säga "jag hoppas att jag aldrig är det", för det man delvist säger då är att det inte är en själv som styr över vad man gör utan ödet eller omständigheterna, och otrohet är ju inget som bara händer, det är något man medvetet väljer.Anonym (undrar) skrev 2016-09-23 13:28:43 följande:Intressant, jag är ganska ny här så har inte följt tidigare diskussioner kring detta.
Vi är ju alla olika men när min ex sambo berättade om sin otrohet upplevde jag som att erkännandet föddes ur just skuldkänslor för hans beteende. Tror dock att jag resonerat annorlunda om det rört sig om en regelrätt affär snarare än ett ons. Har själv aldrig varit otrogen mot någon och hoppas det förblir så men...människor överraskar ju sig själv ibland så är ödmjuk inför att man aldrig ska säga aldrig.
Du har kanske inte varit otrogen , men du deltar i en otrohet och det verkar av det du skriver generera skuldkänslor hos dig, du skriver ju själv att det är "förkastligt". Du verkar alltså vara medveten om att det du deltar i att göra mot hans fru inte är bra, då är det kanske inte så konstigt att dra slutsatsen att det är bekvämast för dig att tänka att hans fru mår bäst av att inte veta det ni gör mot henne? För då förminska det lite det ni gör mot henne, gör det lite mindre fel?
Jo människor är olika, det finns de som inte vill veta, men de har i samtliga diskussioner och omröstningar visat sig vara i en klar minoritet, och av dem så är det många som säger sig vilja veta under vissa omständigheter, till exempel om det är en regelrätt romans och inte ett ONS, eller om deras partner har känslor för den andra...väldigt få vill inte veta alls.
Att veta men bara under vissa omständigheter men inte under andra har en liten fälla, som bedragen avgör man ju inte själv när man ska få reda på saker, det hamnar helt och hållet under den otrognes kontroll. om personen utgår ifrån "det man inte vet lider man inte av" kommer personen inte berätta under någon omständighet, oavsett om det handlar om ett ons eller flera års förhållande.