Någon som stämmer in på karaktären "Mats" i boken "Hemligheten - från ögonkast till varaktig relation"?

Hoppas att det är ok att jag lånar tråden lite ...

Jag är den där osäkra kvinnan som behöver bekräftelse av den personen som jag dejtar ... Sms, telefonsamtal och att han vill ses ... Om jag inte får det så bryter jag hellre i förtid för att slippa att bli sårad .

Befinner mig i den situationen nu tex .. Har träffat en underbar kille som just nu är väldigt upptagen med jobb och vissa dagar hör jag ingenting ifrån honom .. Ibland får sms med gulliga kommentarer och " pussmilies" mm... Men ändå lite " sval" ... Jag skickade ett sms och sa att det var lika bra att vi struntade i detta och då blev det fart på honom.. Då sågs vi och efter det har det varit lite glest med sms och samtal igen ... Jag har försökt att gå emot mina rädslor och frågat 2 ggr om han ville ses men han kunde inte... Nu känner jag igen att jag bara vill skita i allt för att inte bli sårad ... Några tips ?!

Kan tillägga att jag för ca 6 mån blev djupt sviken av en man ... Han krossade mitt hjärta ! = ännu större rädslor än innan !

Hallå där! Nu var det - återigen - ett bra tag sedan jag skrev här. Jag gjorde som ni rådde mig till och avvaktade och försökte slappna av. Och nu, nästan tre månader senare, så är jag som i himlen! Jag tror att jag sakta men säkert vande mig vid att bo med någon, så mitt extrema kontrollbehov (som tog uttryck i att jag städade - konstant!! - och i allmänhet tyckte att allt min sambo gjorde var fel) har avtagit och jag kan nu mer lita på att allt löser sig och att det inte är så himla viktigt att allt är perfekt. Det har hjälpt mig jättemycket och nu kan jag istället njuta av att äntligen inte vara ensam längre. Och jag är SÅÅÅ kär!!! Det bara bubblar i hela mig! Jag kan inte tänka mig att leva utan min älskade sambo och riktigt längtar efter att gifta mig, skaffa hus, skaffa barn och leva livet med honom Vi åkte till Göteborg över luciahelgen där vi också firade att det var 6 månader sedan vi träffades första gången. På lördagkvällen vid en helt fantastisk middag med utsikt över Göteborg så gav jag honom ett kort där jag hade skrivit vad jag kände för honom (jag är ju inte alltid så bra på att uttrycka mina känslor i tal) och han blev så rörd att han började gråta!! Och då började jag också gråta. Det var en väldigt fin stund :) 

Men hur går det för er andra? Och "En till mats" - hur går det med flyttplanerna??????? 

Hej, det var ett tag sedan jag skrev här så jag vet inte om ni minns mig x) fast det spelar kanske inte så stor roll egentligen. Jag har hamnat i en sits som jag inte kan prata med någon i min omgivning om för det är ingen som fattar, så jag känner att jag behöver prata lite med några andra "Matsar" för att få lite perspektiv på det hela och råd på hur jag ska fortsätta..

Jag började dejta en kille för ungefär 1½ månad sedan. Det var på mitt initiativ och vi klickade direkt. Vi hade långa samtal om precis allt och det kändes som att han var The One. Men för två veckor sedan vände det helt och jag känner igen mitt mönster. Jag börjar störa mig på småsaker han säger och gör och bli irriterad så fort han ringer eller smsar. Hade detta hänt innan jag läste Hemligheten och hade terapi kring mina relationsproblem hade jag brutit med honom på en gång. Men nu vet jag mer, jag vet varför jag reagerar och känner såhär, och jag vet att jag inte vill bryta med honom. Och därför stör det mig otroligt mycket att jag känner såhär. Jag har inte visat det eller sagt det till honom för jag vill inte skrämma bort eller såra honom. Vill inte att han ska tro att jag känner att jag behöver ta avstånd pga honom för det är det ju egentligen inte även om det känns så för mig just nu.

Jag vet att för att bli av med mitt mönster måste jag göra tvärtemot vad jag känner och jag vill ju fortsätta träffa honom egentligen. Jag pratade med en vän för ett tag sedan och hon påpekade att jag var väldigt dubbelsidig. Samtidigt som jag klagade på saker om honom/oss och diskuterade varför vi inte skulle fungera, så var jag sur för att han fortfarande tycker att vi "dejtar" när jag tycker att vi har kommit lite längre än det. Jag blir så himla förvirrad av detta och jag vet inte hur jag ska hantera det. Min "Mats" säger till mig att dissa honom så jag ignorerar hans sms och samtal ibland. Men en annan del av mig inser att det är "Mats" och försöker liksom "fixa" det. Så jag svarar, skrattar, skådespelar helt enkelt. Men det känns så fel. Jag vet inte alls vad jag ska göra. Ska jag berätta för honom om mina relationsproblem och förklara att jag tycker att det är jobbigt när han hör av sig? (Det är i princip alltid han som hör av sig först, och jag vet att det är positivt för det visar ju att han är intresserad, men just nu känner jag bara att det är jobbigt.) Eller ska jag bara fortsätta låtsas som ingenting? Jag vill ju att det ska funka med honom! x(