"vi som snart försökt hela jävla 2013 med första ungen"
:( jag känner mig så sjukt negativ så vill inte dra ner er alla, men jag läser vad ni skriver och håller tummarna för er!
Ni har så rätt. Meningen är att man ska kunna vara den man är här inne, i gott och i dåligt. Jag mår ganska dåligt just nu. Så ledsen över att alla andra verkar bli gravida men inte jag. Samtidigt vill jag ju vara glad, jag ÄR glad för mina vänninors skull. Sen är mitt jobb åt skogen just nu med, har pluggat tre år och har en anställning som de som jag är utbildad till mem jobbar som usk, de hade väl vart ok om jag faktist trivdes och blev bra behandlad men.. Det är så jävla frustrerande. Verkar inte finnas ett enda jobb i hela Västsverige som passar mig. Men nu är de snart nog, snart säger jag upp mig. Hur blir de då med föräldrar dagar osv?
Den här känslan, känslan av hopplöshet och hur värdelös jag är. Så ledsen. Imorgon kommer kanske äntligen mensen. Cd 39 idag.
Cd44 idag och jag vill ju bara att mensen ska komma. Är så ledsen eftersom att vi verkligen ansträngde oss denna månaden men när vi trode att äl veckan va över så tog vi en liten paus. Så visar det sig att jag inte ens haft äl under den veckan och nu när jag kollar på tempningen och allt så vet jag fortfarande inte om jag haft de. Så trött. Vill juuuu. Blir nästa cykel lika lång så blir nästa bim i januari. Skitkropp.
Jag ska nog ringa på måndag.. hatar att prata i telefon bara, och vet inte om jag ska ringa till min gammla mottagning eller till den nya vc som jag går på som också har bm. Så små grejer som kännsså svåra. Mensen är nu 16 dagar sen. Inget plus.
Kan mensen äntligen (borde vara förbjudet att använda dom två orden i samma mening) vara på ingång???
Usch. Jag är så jäkla ledsen idag. Vad är det för FEL på min kropp!?! Varför måste man vänta ett år på att få hjälp. Varför har jag sån skräck för telefoner och blir helt förlamad vid tanken på att ringa och fråga, ja fråga vaddå? "Hej min mens är koko hjälp mig?" Hatar att vara så utelämnad och känna mig så fruktansvärt ensam i allt det här. Min bästa vän skulle ju finnas med mig och vi skulle ju stötta varandra i det här. När dom äntligen började försöka ett halvår efter oss. Så går dom och blir gravida på första försöket. Tanken på att inte få barn under 2013 ger mig hjärtklappning. Vad är det för fel på mig?