Gnälliga föräldrar på förskolan

Jag tror inte att det ena ses som mer jobbigt än det andra. Jag tror snarare att det är så att förskolepedagogerna hörs och syns mer då ni ofta klagar mer öppet. Det är bara att titta på alla trådar som skapas här på FL.

Ja eller så är det för att alla tolkar det som gnäll så fort som vi har nån åsikt om vårt yrke. Det spelar ingen roll hur man säger och vad man säger så gnäller vi, så uppfattar jag inte att det är nån nån säger nåt om vården. De som jobbar där behöver inte ens säga nåt, folk vet ändå att det är ett slitsamtt jobb...förskollärare passar ju bara barn och det kan väl vem som göra och inte behöver man nån utbildning för det heller...typ. Den typen av fördomar möter inte en sjuksköterska eller undersköterska. Vi ska liksom bara vara tacksamma att vi får gulla med barn hela dagarna.

Jag tolkar det i alla fall inte så. Jag anser att det är bra om det kommer fram hur ni upplever att ni har det inom ert yrke. Någon måste ju säga ifrån för i grund och botten så handlar mycket om underbemanning och stress,tror jag.
Likadant som för oss inom vård & omsorg. 

...och ni som tycker att förskollärare gnäller, tänk på att det är era barns som blir mest lidande. Jag klarar att hantera det jag skrev nyss, men det går ut över barnen. Det är barnen som inte får den tid de skulle ha fått om jag inte tvingats leta efter den där strumpan, lyssnat på en snyft historia, tvingats lugna barn samt prata med föräldrar i måltiderna osv.

Jag misstänker att det är där som krocken blir.  Vi "gnäller" för att få upp ögonen på er föräldrar om hur verksamheten är för  era barn, hur era och andras "missar" påverkar verksamheten, men ni tolkar det bara som gnäll eftersom ni inte förstår hur det påverkar verksamheten. Ta själva hand om 6-8 barn själv ute på en stor gård, samtidigt som du ska lösa en situation med en försvunnen strumpa, eller en blöt vante. Var tycker ni att jag ska ha mitt fokus? På föräldern som kräver det eller på ert barn som är ett av dem som fortfarande är kvar hos mig? Nu kan jag visserligen vara tydlig och säga ifrån om det behövs, men jag tycker inte jag ska behöva göra det för bagateller, föräldrarna borde kunna lista ut själva att jag inte har tid...åter igen de flesta gör det, men inte alla.

...och tänk på, det kan vara ert barn jag har kvar...är det då onödigt gnäll att ta upp denna fråga? Det kan vara ert barns om inte får det det skulle ha fått annars!

Nu har jag mest pratat om hämtning ute när man är själv som personal. Fast det är ingen skillnad om vi skulle vara inne med full personalstyrka heller. Vi har att göra så det räcker ändå. I vissa situationer kan jag inte stå och lyssna på förälderns jobbproblem osv. Ofta handlar det om att jag behöver få iväg föräldern så jag kan trösta det barn som föräldern redan lämnat...eftersom det har fokus på mig. Barnet blir bara förvirrat eftersom föräldern är kvar men ändå inte eftersom barnet inte blir sett. Eller så har jag ett annat barns om jag ser är ledset, som jag inte kan prata med eftersom en förälder pratar med mig. Prata gärna med personalen, men håll det till lämplig nivå och gå när ni märker att barnen behöver oss! Var det nåt viktigt så ring senare eller boka ett möte!    

Tänk på att det faktiskt finns en anledning till varför vissa föräldrar "gnäller". Sopa rent framför er egen dörr först. Att ett par strumpor försvinner är inget. Men när det är femte paret på lika många dagar så börjar man ju fundera. Eller när man lämnar tre par magiska vantar för att man vet att de riskerar att bli blöta och när man ska hämta barnet så är alla paren borta eftersom de lånades ut till andra barn. Mitt barn tvingas gå hem utan vantar och strumpor. Men det kanske ni skiter i och anser att man gnäller. Jag kanske alltid ska ha extra vantar och strumpor i handväskan för att ni inte kan hålla koll på ett enda par. 

Sen är det så att många bäckar små blir en flod tillsist. Fem par strumpor och tre par vantar på en vecka. Multiplicera det med fyra. Det måste ju köpas nytt sen. Återigen, jag skiter inte pengar. Utan ert slarv blir en ganska stor budgetpost.Bara hitills i år så har jag fått köpa 8 par nya magiska vantar och 20 par strumpor till mitt dagisbarn för det är det förskolan tappat bort. På skolan lyckas de som tur hålla reda på grejerna. Detta trots att de är fler barn och färre personal. 

Jag tror inte att det ena ses som mer jobbigt än det andra. Jag tror snarare att det är så att förskolepedagogerna hörs och syns mer då ni ofta klagar mer öppet. Det är bara att titta på alla trådar som skapas här på FL.

Fast det var inte vad jag sa, jag sa att det finns en större förståelse för att det är jobbigt att jobba inom vården än inom barnomsorg och skola. En förskollärare eller lärare får inte pipa ens utan att det ses som ett jävla gnäll och man får uppmaningen att byta jobb.

Jag fattar det. Det går ju inte att umgås med barnen hela dagarna utan att ta deras parti. Det ska man ju göra som pedagog eller lärare. Men när man jobbar med barn jobbar man ju ven med deras föräldrar och då måste man ibland tvinga sig att försöka se bilden kring dem, ibland se barnet i dem. Tänka att deras brister som föräldrar i stor utsträckning handlar om hur de har växt upp. Eller lever. Det är jäkligt svårt ibland, det vet jag. Och jag tror inte att det jag skriver här är någon nyhet för dig, du är troligtvis fullt medveten om allt detta. Men ibland vill man skrika åt en förälder att den är en idiot och så får man bita sig i tungen och dalta med den istället, för att få den dit man vill, till en plats där den är en så bra förälder den kan vara. Fast nu snackar ju jag om föräldrar som inte alltid kan klassas som helt normala. Och svamlar. Och hamnar ot. Det jag vill säga är egentligen att man bör försöka utgå ifrån att det finns en förklaring även om man inte känner till den. Är folk så dumma att det inte är sant så är det säkert inte sant.