Gnälliga föräldrar på förskolan

Jag tror inte att ni förstår hur många föräldrar som går runt med depressioner, autism, ADD, ADHD eller andra saker... Vi hade lika gärna kunnat öppna en psykologmottagning i hallen! 

Jo,jag förstår hur du menar. Men det jag tror att många uppfattar som gnäll är att det startas så otroligt många trådar av förskollärare som har något att klaga på.
Och då undrar man såklart om dessa pedagoger inte har tagit upp det på jobbet med sina kollegor,chefer,med de föräldrar det berör osv.
Ibland så tror jag det kan vara bra att ha t ex föräldramöten också och ge information om vad som sagts där på en lapp till de som inte kunnat närvara.
Du verkar vara en bra pedagog,av det du har berättat här att döma. Men det finns även de som kanske inte borde ha ett sådant jobb,precis som i alla andra yrken.   
För övrigt så kan jag hålla med om att det är låg status på yrket. Det är samma sak med mitt jobb som undersköterska.

Ja,jag förstår som sagt det. Men har ni provat att be eran chef att prata med dessa föräldrar? Kanske det skulle bita bättre.

    

Tycker att utbildningarna är dåliga på att lyfta fram den biten, att det ingår i arbetet att samarbeta med föräldrarna. Utmaningen är inte att planera en pedagogisk verksamhet, utan att få med sig alla barn och föräldrar på tåget. Som pedagog eller lärare kan man aldrig anpassa barnen och föräldrarna till verksamheten, utan måste anpassa verksamheten efter dem. Inom rimliga gränser förstås.

Jo,jag förstår hur du menar. Men det jag tror att många uppfattar som gnäll är att det startas så otroligt många trådar av förskollärare som har något att klaga på.
Och då undrar man såklart om dessa pedagoger inte har tagit upp det på jobbet med sina kollegor,chefer,med de föräldrar det berör osv.
Ibland så tror jag det kan vara bra att ha t ex föräldramöten också och ge information om vad som sagts där på en lapp till de som inte kunnat närvara.
Du verkar vara en bra pedagog,av det du har berättat här att döma. Men det finns även de som kanske inte borde ha ett sådant jobb,precis som i alla andra yrken.   
För övrigt så kan jag hålla med om att det är låg status på yrket. Det är samma sak med mitt jobb som undersköterska.

Ja,jag förstår som sagt det. Men har ni provat att be eran chef att prata med dessa föräldrar? Kanske det skulle bita bättre.

    

Ja och för att klara detta krävs det att man är en bra pedagog. En bra pedagog läser av situationen och väljer metod och aktivitet som passar situationen. Just därför slätar man oftast över alla konstigheter som föräldrar kan ha för sig, en sur förälder förvärrar mer än man vinner... man samlar ihop fårskocken och ser glad ut och gör det föräldern önskar, trots at man vet att det är fel. Att ta den typen av diskussion i hallen är absolut inte att föredra och absolut inte pedagogiskt. Det kan leda till arga föräldrar och de kan skrämma barnen och dessutom kan samarbetet förstöras för år framåt och det är det inte värt...hur irriterande jag ens kan tycka att det är att avbryta det jag gör för att leta efter strumpor. Om barnen blir utsatta för risk så säger jag naturligtvis ifrån och säger att de får leta själva (jag lämnar inte små barn ensamma).

Fast ett tips till er som ofta letar efter strumpor och vantar, fråga barnen för de har oftast betydligt mer koll än vi vuxna. De kan veta att lilla Alma tog av sig sina vantar i lekhuset när de var ute på förmiddagen. De är helt otroliga på det barnen. Det händer ofta att jag tar hjälp av barnen när nån förälder letar efter nåt och då blir det helt plötsligt en pedagogisk situation av det hela där barnen är i fokus. Fast som sagt det är inte alltid det går och speciellt inte om föräldern är irriterad, då håller jag barnen utanför i den mån jag kan.  

Det jag tror att många är ute efter är just förståelsen för vilket jobb vi utför, att föräldrar som inte förstår detta faktiskt stör vår verksamhet.

Att du jämför ditt eget jobb som undersköterska bekräftar ju tyvärr precis det jag säger, du är inte jämställd en sjuksköterska, men jag är jämställd en barnskötare trots att vi faktiskt utför våra jobb på olika sätt. Jag säger inte att förskollärare gör ett bättre jobb än en barnskötare, men det samma gäller ju även undersköterskor kontra sjuksköterskor. En förskollärare har ett hel annat pedagogiskt tänk än en barnskötare, och nu pratar jag om en bra förskollärare och en bra barnskötare, så dra inte upp den diskussionen igen tack!

Problemet med vår utbildning är att vi inte kan säga direkt vad vi kan som inte alla andra kan, man ändrar sin person på en lärarutbildning och man får ett annat sätt att tänka. Jag tänker på barnet med pedagogiken i centrum och på vad som är bäst just för det barnet jag har framför mig. Jag har ett syfte med det jag gör och säger till barnet och jag har ofta ett mål. Jag undervisar barnet och eftersom jag även jobbat i skolan så vet jag att jag gör samma sak när jag vill lära Pelle 3 år att gå på toaletten själv, som när jag undervisar Pelle 7 år i matte i skolan. Pedagogiken och tänket är det samma, men orden och handlingen skiljer sig naturligtvis åt...fast vem vet vi kanske får in lite matte där på toaletten med. Jag kan säga till Pelle att han ska ta en lång bit toalettpapper. Det skiljer mig som förälder och pedagog, på jobbet jobbar jag och har då pedagogiken påkopplad hela tiden och tar varje chans jag får att utnyttja den. Pelle tänker kanske inte på att han gör matte när han tar en lång bit papper, men jag vet att jag tränat honom på det begreppet. Vet jag dessutom att Pelle har svårt med detta, så kanske jag redan innan bestämt mig för att träna Pelle i detta och då är det faktiskt undervisning.

Tänk då om det står en förälder bakom mig som vill att jag ska leta efter strumpor, ja då uteblir detta undervisningstillfälle...både matten och toaträningen, då blir det en rutinsituation istället där jag inte är aktiv pedagog.  

Tack!

Det är så tragiskt när inte föräldrarna fattar att deras egna känslor påverkar sina egna barn negativt, alla vet väl att om inte föräldern är vän med pedagogerna så kan det bli problem för barnet att känna tillit till pedagogerna längre fram och det vill man ju inte. Har föräldrarna något den vill klaga på ska man alltid ta upp det, men inte när barnen är med. Jag förstår mig verkligen inte på en del föräldrar

Inser att vi haft en jäkla tur med våra barns förskolor när de var små. Enda gången jag faktiskt har rytit i till personalen var när sonen, då ungefär tre år, upprepade gånger fick huvudlöss för att det fanns föräldrar som inte brydde sig om att behandla två gånger enligt instruktionerna på medlen, jag sa efter tredje vändan att antingen så tar de tag i det här och kräver att dessa barn helt enkelt får hållas hemma så de fattar eller så är det ett samtal till rektorn som gäller. De tog själva upp det med rektorn och äntligen så försvann eländet.

Nä, det är inte mycket psykologi man får... När föräldrarna dessutom uttryckligen säger att de inte vill ha sitt barn men inte har rätt att kontakta soc blir man rädd... Barn som inte får kärlek... Föräldrar som uttrycker att de hellre ser barnen nakna än i "fula" lånekläder (som vi inte får köpa in. Jag har tagit med barnens avlagda hemifrån.). Skilsmässoadvokat skulle man med varit! :)

Jag har fått ett tecken på uppskattning EN gång! EN av TUSEN som jag ställt upp extra för föräldrar... Just idag vill jag bara gorma åt oansvariga föräldrar som inte följer uppsatta regler. Hämtar senare för "de var TVUGNA att handla cigg" innan... Föräldrar som inte lämnar blöjor fast lappen hängt där i två veckor... Vi får alltså SNO från andra barn...

Jag blir gråtfärdig... Men imorgon är det bra igen... Värdelösa föräldrar kommer det komma fler av! :)

Så är det säkert. Och det förstår jag också.
Det gör man ju även inom vård & omsorg där jag jobbar. Det är faktiskt inte alla som förstår att det är jobbigt heller. Framförallt inte beslutsfattarna som verkar tro att vi är maskiner som kan och orkar jobba hur och hur mycket som helst.

Jag är inte ute efter att jämföra. Men ett problem tror jag faktiskt är att man tog bort en masa barnskötare.
Som pedagog inbillar jag mig att man kanske får läsa  mer om just själva pedagogiken än om bemötandet och omhändertagandet av barn och föräldrar. Och det känns lite fel,om jag ska vara ärlig.
Som det är nu så får man känslan av att ni får jobba halvt ihjäl er. Vilket jag även kan se på vår förskola.
Därför känner jag igen mig för det är samma sak i mitt jobb.    
Men jag inser ändå att vi har haft en otrolig tur med vår förskola. De är verkligen helt fantastiska där. Visst kan det hända småsaker som man kan irritera sig på,men det kan det ju göra överallt.

Så lite så.