Ensam längtan om syskon.

Är i samma sits. Det jobbigaste är att alla andra vi känner skaffar fler barn nu. Det skär i mig, även om jag vet att det inte gör någon skillnad för egen del. Jag har inte heller fått ett klar och tydligt nej från min sambo, men han hittar på undanflykter om saker han vill göra först. Och när vi nu har gjort flera av de sakerna så vill han bara göra något annat som är viktigt, så det verkar aldrig vara tillfälle för honom. Jag ser det som ett tecken på att han aldrig kommet att vilja ha fler, samtidigt som jag inte känner att jag kan lämna honom för att fortsätta min barnproduktion med någon annan eftersom han inte ordagrant vägrar.

Känner ju inte heller att jag vill lämna min. Men jag nämde det en gång när vi bråkade för jag orkade verkligen inte höra mera. Å vi har bråkat så ofta om detta nu sista året.. Men jag sa till honom att det inte var för att jag ville skaffa barn med en annan.. För det vill jag inte.. Utanför att vi vill så olika.. Men jag har lovat att försöka komma över detta och han har lovat att tänka lite till än fast han inte tror att han kommer att ångra sej! Jobbigt!!!!

Hej. Här är en till med stark syskonlängtan. Min man har sagt nej alla gånger jag har tagit upp frågan. Han tycker att han är för gammal och att han inte orkar med ett barn till. Det var några väldigt jobbiga år när vi hade småbarn sist dels för att det är tätt mellan dem och dels för att jag mådde psykiskt dåligt då. Jag är övertygad om att det inte alls skulle bli likadant nu. Jag mår bättre i mig själv och våra barn är ganska stora nu. Vi lever ett helt annat liv nu. Mitt stora problem är att tiden börjar rinna iväg iom att jag är 40+! Jag kan inte vänta och se tiden an! Känner att jag inte riktigt kan förklara hur viktigt detta är för mig så att min man förstår. Är rädd för att vara tjatig. På något konstigt sätt känns hans syskonvägran som om att förnuftet styr mer än känslan. Som att hans kärlek till mig och familjen alltid kommer snäppet efter förnuftet. Lite luddigt kanske men jag skulle önska att han släppte all planering och vågade vara lite mer vild and crazy. Äh, jag vet inte vad jag vill med detta egentligen för jag vet ju att det inte kommer att bli fler barn.... *gråter en skvätt och känner hur hålet i hjärtat vidgas mer och mer*...... Lycka till alla ni andra

Häxan. Jag förstår din frustration. Jag får sådan ångest när jag tänker på att jag aldrig kommer att få bli mamma igen till ett underbart barn.. Hålet i hjärtat växer för varje ggr han säger nej! Hur ska man klara detta? 28 år å aldrig mera få barn? Gahh

Pest: Å andra sidan har han kanske lite tid att ändra sig - du kan ju antagligen få barn i minst 10 år till. Fast ag förstår att inte dte är någon trös just nu.

Tyvärr är min man inte den som tar upp känsliga samtalsämnen till diskussion. Han stoppar gärna huvudet i sanden som de flesta män. Så det är bli jag som får ta upp det igen när jag tycker att det passar. Just nu måste jag nog ge honom någon vecka eller två att fundera på egen hand. Hoppas att han vänjer sig vid tanken. Jag tänker i alla fall inte köpa nya kådisar! ;)

Jag känner igen mig så i allt ni skriver. Jag får ont i magen när jag minns ångesten, oron och längtan. Det var under många år NEJ, utan en tvekan. Tills han i höstas plötsligt sa att det kändes ok. En månad senare var jag gravid och går snart in i vecka 12.

Jag tog ofta upp två saker de gånger vi pratade:

Vem är mest ledsen om 5 år? Den som fortfarande går med längtan och sorgen eller den som har ett barn till att älska.

Och så det som jag tror han tänkte mest på, att jag ville det här mer än vad han inte ville det ändå.

Lycka till! Det KAN vända även fast man tror det är nattsvart.

Lika, han är 40 år nu så han kommer absolut inte vilja senare:( Känner, jag har tagit å sagt så jag med.. Men han klarar inte av det! Han vet inte vad han ska säga säger han

Alla andra som skriver verkar ha två barn och önskar en tredje. Är det någon som vill ha en andra men den andra inte vill? 

För mig är det mycket syskongrejen också. Att min dotter skulle ha ett syskon. Det känns mer naturligt. Men nu känns det ändå mest försent ur den synvinkeln också. Om det skulle bli något blir det fem år emellan...de kommer nog inte leka så mycket....tvärtom blir det kanske någon som tar mamma och pappa ifrån henne i stor omfattning eftersom hon är van att vi leker med henne. Och vi är för gamla egentligen tycker jag. Jag känner starkt avog mot min sambo som inte tidigare stöttat alternativet och jag känner avog mot mig själv att jag inte orkade genomföra det när han sa ja muntligt men agerade surt. Ja, ibland nästan hatar jag både honom och mig själv för det. Hur skulle ni göra om din man sa ja...,men var sur för att han egentligen inte vill av olika orsaker. Fast han älskar barn så det är inte själva barnet...Nu kanske också ett av tre embryon slängs...Varje kväll tänker jag på att min dotter kunde haft ett syskon nu på 1,5 år...     

Jag personligen vill inte ha tre barn utan två. Ni som längtar efter en tredje är det att få uppleva spädbarn och småbarnsåldern igen ni längtar efter eller är det att ni vill ha tre syskon? Skulle jag ha två barn och leva med en man som jag älskar så skulle jag inte göra slut för att få ett barn till. Det skulle vara drömtillvaron för mig. Jag har ett barn och jag och min sambos förhållande är tyvärr inte bra nu.  Fast jag är för gammal för att få barn med någon ny...Jag är så glad över att jag har min dotter i alla fall. Tänker på det varje dag att tänk om jag inte hade något barn alls... Tänk om jag inte hade henne heller....det skulle jag inte överleva. Hon är mitt allt! Men är så orolig att något ska hända henne.