Jag hade lämnat om det inte vore för.....

Jag är osäker på om min historia tillför något men här kommer en del av mitt liv. Har levt med min fru i 20 år och vi har tre barn. Utåt sett har vi ett fantastiskt bra liv med massor av aktiviteter, roliga jobb, underbara barn mm, men inuti är vi båda ledsna. Vi är inte lyckliga ihop. Känner ingen åtrå eller passion, men accepterar att vi inte längre är ämnade för varandra och har kvar vårt familjeliv. Vi har försökt allt, men det gör nästan ont i kroppen att ta emot eller ge en kram. Det går bara inte. Jag klarade inte av att leva utan passionen och närheten och sökte mig utanför äktenskapet för att åtminstone en gång till i livet få uppleva det mest underbara och egentligen självklara. Jag träffade en kvinna som levde som jag. Det var inte svårt att få en viss samhörighet och känslorna mellan oss växte starkare. Efter ett halvår var vi helt förlorade, passionen var total och maximal. Det var en underbar eufori att umgås med henne och jag kände mig som den lyckligaste människan på jorden. Självklart blev det dalar då man vaknade upp ur drömmen och inte kunde förstå vad man höll på med. Två människor som sett att moral är en dygd och otrohet en omöjlighet. Trots det fortsatte vi. Fanns inget ont mellan oss, bara lycka, kärlek och passion. Till slut nådde vi vägs ände. Ett beslut måste fattas. Jag ville fortsätta ett liv med henne medan hon valde att stanna. Nu gör det ont. Har mig själv att skylla och jag vet att det jag gjort mot min fru är oförlåtligt, men på något sätt var det också mitt livs äventyr.

Jag kanske kan hitta passionen igen. Jag vill inte vara utan den, tror att den kan vara livslång om man känner att man är ämnade för varandra och klarar av att ge kärlek, uppmärksamhet och omtanke. Du har nog rätt i att vi förmodligen kommer flytta isär...

Så trevligt att någonskriver i tråden igen.vet din fru om att du lämnat förhållandet mentalt. Känner precis som du. Jag tankar energi från jobbet. Också. Men hur säger man till barnen att man går ? De blir så arga. Åtminstone minakommer bli helt knäckta. De förlorar en stor del av sin trygghet.måste du bo i en mindre lägenhet med sämre ekonomi? Barnens mor då? Missförstå mig inte. Underbart att du kommit så långt. Det har jag med. Grattis. Då är vi i processen man 40 plus. Lycka till och berätta hur det går för dig.starkt jobbat. :)ha en bra dag alla.