Logiken bakom barnlösas/barnfrias egoism

Har efter några år på FL lärt mig följande:

- Att få barn är enligt många föräldrar "meningen med livet". Men ofrivilligt barnlösa som inte får uppleva "meningen med livet" och mår dåligt "överdriver", "är egoistiska" och "psykiskt sjuka" när de reagerar i sin sorg på sätt som inte alltid är optimala men i situationen helt förståeliga (för dem som har förmåga till empati). Och så är de barnlösa - så klart - väldigt egoistiska. Ja vad är väl "meningen med livet" liksom, skärp dig.

- Att säga att man inte vill ha barn möts av stort motstånd. Barn är ju återigen "meningen med livet", "man ångrar aldrig ett barn". "du kommer att ångra dig sen om du inte skaffar", "tänk när du blir gammal och ensam" etc etc. Men fan ta den som lyssnar på argumenten, skaffar barn och faktiskt ångrar sig när det visar sig att "man ångrar aldrig ett barn" inte är applicerbart på alla. Dessa personer är det då "något fel på" och, ja just, de är egoister.

- Det förekommer ofta argument som "vi är programmerade att föröka oss", "det är genetiskt" och liknande (för att då visa hur stort fel det är på dem som faktiskt väljer att avstå barn). För det första har vi även förärats med en hjärna och förmåga att fatta beslut utifrån andra faktorer än biologi. För det andra - om vi nu är genetiskt programmerade att föröka oss - hur kommer det sig att vi är fantastiskt duktiga på att ta livet av varandra genom t ex krig? Känns ju tämligen onödigt eftersom massproduktion är vårt främsta mål. Alla gener måste ju överleva.  Hur kommer det sig att många är homosexuella (ja de kan få barn ändå men om nu "meningen med livet är reproduktion" så borde man ju anta att generna ser till så att vi verkligen reproducerar oss också) etc. Aja, det beror säkert på att homosexuella är egoister.

- De som avstår barn är egoistiska och tänker bara på sig själva. Argument som att barnen ska ge föräldrar meningen med livet och en tryggad ålderdom är då med andra ord enbart för barnens skull och inte alls egoistiskt. Att man inte har som högsta intresse att lyssna på andras barnprat i timmar, att anpassa allt efter andras barn eller att man kan tycka att det är givande att någon gång få vara ledig en julafton även om det innebär att Maja blir utan sin mamma just den julaftonen (även om det är Majas mammas dag enligt schema) gör en till fullblodsegoist. Det spelar ingen roll om du ägnar livet åt att hjälpa behövande på olika sätt - prioriterar du inte andras barn och har barn själv så är du egoistisk.

- Föräldrar vet dessutom vad de barnlösa egentligen tycker och tänker. De vet orsakerna till varför de valt som de gjort (de vill festa, åka utomlands, ha sovmorgon och bara bry sig om sig själva) och de vet att det är synd om barnen till dem som ångrat sig för "det är ju något fel" på dessa föräldrar. När de som faktiskt valt bort barn eller de som faktiskt ångrar sig försöker få en syl i vädret och berätta sin upplevelse stämmer inte det de säger för föräldrarna vet bäst. Och ja just det, de barnlösa är egoister.

- När någon säger "jag vet att jag vill ha barn" är det ingen som opponerar sig. Självklart vet du det. Men säger någon "jag vet att jag inte vill ha barn" är det väldigt noga att poängtera att "man aldrig ska säga aldrig", "man aldrig kan säga att man vet för man kan ju ändra sig" etc. Dessutom matas man i oändlighet med alla "jag trodde att jag inte ville ha barn men". Att man själv känner sig själv och sina motiv bäst hör inte hemma här, man kan aldrig veta. Alla vill ju ha barn. Annars är det något fel på en. Och så är man egoist.

Hur man än vänder sig har man arslet bak som det så fint heter.