Jag står inte ut med mina föräldrar sen de börjat bli gamla..

Jag var 24 så inte så jätteung ändå.

Mm förstår.

I hear you, TS. Det är skitjobbigt att se sina föräldrar bli gamla och dö. Been there done that. Nästan, min mamma var inte gammal när hon dog för 10 år sedan, utan svårt sjuk. 

Jag önska lite att alla gamla skulle få bli som min mormor var. Pigg, vig, fullt ös tills hon dog, knall och fall, i princip. Hon han aldrig riktigt bli "gammal och sjuk".

Så, ta vara på tiden. Prata, finns tillsammans. Fundera på om ni kanske vill släktforska tillsammans. Och måla inte fan för mycket på väggen.

Fast (chockad 50åring) varken jag eller Lola menar ju att vi tycker att våra föräldrar är/var jobbiga på det sättet, utan bara hela grejen med att det känslomässigt är fruktansvärt jobbigt när ens föräldrar blir gamla, förändras och till slut går bort.

Jag är ledsen att jag känner som jag gör, att jag blir irriterad och inte klarar av dem längre, jag vill inte känna så och ställer mig frågan om det är en försvarsmekanism.

Läs ordentligt innan du attackerar.

Å jag vill verkligen. Varje gång vi inte setts på ett tag så tänker jag att jag bara ska svara på deras frågor utan att bli irriterad, ha överseende med deras sätt osv, men när jag väl kommer dit så bara kryper det i mig av irritation och jag vill bara därfrån. Så himla tråkigt och jag vet inte hur jag ska komma förbi det.

Jag tror jag förstår lite vad du menar. Är själv 35, min pappa närmar sig 70 och min mamma 60. Jag tycker att jag märker det mest på min pappa, han har börjat bli negativ och hänger upp sig på småsaker. Samtidigt är han fortfarande pigg, jobbar lite och är mycket med barnbarnen (mina barn). Men så ibland märker man att han inte är 40 längre, och det är skitjobbigt. Jag tror som du, det är nån slags försvarsmekanism, jag vill ju att mina föräldrar ska finnas för alltid, och inte bli gamla och "gaggiga" (skånska?).

Känner igen mig! Min mamma var pigg och alert och hennes dagliga samtal var bara kul. Efter en rejäl sjukdomsvända har hon blivit nåt annat... Gaggig, deppig, glömsk, oansvarig och jobbig... Suckar varje gång telefonen ringer och jag vet att jag kommer att få samma frågor, samma depp och samma historier som om det vore första gången.

Det är inte irritation. Det är rädsla och att de är "annorlunda". Mot förut, då.  Försök släppa hur de var, hur de VAR hör hemma i hjärtats minne. Kanske måste du börja från 0 med att känna dem igen.

Det är inte lätt. 

Exakt, man blir arg på dom för man vill att dom ska vara som förut. Men egentligen är man nog mest arg på maktlösheten att man inte kan förhindra att de faktiskt kommer försvinna tillslut.

Något måste ju störa dig, dina föräldrar kanske känner det när du är där.

Jag vet ju inte hur mycket hjälp du fått av dina föräldrar, men lite respekt förtjänar dom tycker jag.

Lola tycker jag resonerar egoistiskt, hur kan man tycka att det var bra att man förlorar båda sina föräldrar vid 24 års ålder, inga morföräldra till barnenr, ingen mamma och pappa att dela glädje och sorg med och få visa sina barn och allt man gör med sina föräldrar.

Hur jobbigt kan det vara att välja boende till sina föräldrar.

Mina föräldrar är 76 respektive 77 år och är helt självständiga, alla gamla blir ju ibte helt oförmögna att ta egna beslut.

Skulle ni hellre välja att dö i medelåldern, än att kanske riskera att bli gaggiga?

Mina svärföräldrar är döda, men jag hade nog hellre haft lite extrajobb om jag hade fått behålla dom några år till. Dom dog båda i cancer så jag vet hur jobbigt det kan vara.

Tyckte jag att det var bra? Tänk vad du vet utan att känna mig det minsta.