Jag står inte ut med mina föräldrar sen de börjat bli gamla..

Fy! Inte för att jag tror att pappa har ADHD, men jag känner igen det där mönstret att det ska vara helt OK för honom att sitta och vara sarkastisk och ibland direkt otrevlig (på ett sätt som han uppfostrade mig till att INTE göra), men att det är helt förbjudet för alla andra att ge svar på tal. Man får tassa på tå för att inte göra honom förnärmad eller "kränkt", för då tar han direkt på offerkoftan och kan slänga ur sig saker som "Ja, det är väl lika bra att vi inte umgås överhuvudtaget då, för här är man ju inte välkommen" eller "Ja ursäkta då för att man inte är så himla önskvärd". Och mamma går omkring och är medberoende och låter sig hunsas och slätar över när han är klumpig och burdus och skrattar så att han inte ska känna sig ensam. Det är HEMSKT.

Vilken intressant tråd. Har funderat en del på åldrande på sistone, och varför man hanterar det så olika. T.ex. detta:

...för mig skedde den förändringen strax efter att jag flyttat hemifrån. Min mamma ser mig som vuxen, och tycker att när hon hälsar på hos mig, då är det mitt jobb som värdinna att ta hand om henne. Som en normal relation mellan vuxna människor. Jag tror att det kommer att bli jobbigt att se henne bli gammal, men vår relation kommer inte att påverkas jättemycket.

Min sambo, däremot, är fortfarande "barn" till sina föräldrar, som tycker att de ska ta hand om honom och hjälpa honom. Kanske är det för att han är yngst bland sina syskon och jag är äldst, eller för att han är kille? Jag vet inte. I vilket fall, så tror jag att det är svårare för dem att hantera föräldrarnas åldrande. Att föräldrarna blir gamla innebär att de måste låta min sambo bli "vuxen" i relationen, och det verkar som att det är på väg att bli ett problem. Just nu verkar alla tre vara i förnekelse om att svärisarna faktiskt har åldrats.

Oj vad jag känner igen mig här!! Alla samtalsämne kretsar kring deras husvagn, hur man grillar (!), olika tv-program som de vet att jag aldrig kollat på, och som dem för bara några år sedan avskydde!! Kritik tolereras absolut inte, för då blir någon stött (offerkofta), däremot är det helt ok att konstant kommentera min frisyr (för kort, för långt, för rakt el för lockigt), min diet (hemskt om jag äter chips 2ggr per år men helt ok att dem själva käkar fikabröd varje dag), gardinerna (!) el annat strunt. Ja, ni fattar nog...SUCK!

Åh, jag känner oxå igen mig när det gäller min mor. Speciellt Kittycat - det där med fikabrödet och gardinerna. Men jag tror jag har kommit på "vad det är". Min mamma har inget annat att tala om... tragiskt men sant. 

Jag tror hon rent av är lite nervös när jag kommer och hälsar på. Jag tror hon känner sig mindre värd för att jag har så "intressant" jobb (tror jag hon tycker), gör så spännande resor och lever ett väldigt fritt liv utan massa måsten som hennes generation har stått ut med. ÄVEN då jag har barn och man. Sen städar jag inte under soffan så ofta

Tyvärr visar hon inget intresse att vilja höra om mitt jobb, resor eller annat, men det är väl oxå typiskt när man är osäker och inte vet hur man ska prata om det.

Det är oavsett orsak synd, för allt vi talar om när vi ses är "strunt".

Det har nog inte så mkt med ålder att göra, min mamma är bara 62 år. Men sjukpensionär och har inte så många intressen.

Jag står bara ut med det!

Åh vad jag känner igen mig i mycket av ts, och de senare inläggen nu i tråden.

Mina föräldrar är inte jättegamla, mamma är snart 60 och min pappa blir snart 65. Jag och mitt syskon är båda i 30- års åldern. Dock är det min mamma som är värst, så vet inte om åldern är det mest avgörande.

Jag måste alltid ladda upp med ett rejält tålamod när vi ska ses, det är liksom sällan "trevligt" utan vi pratar mest strunt (som nån ovan skrev). Det vi pratar om är främst deras trädgård, bil eller vädret (!!!). De är helt ointresserade av min långa universitetsutbildning som jag precis håller på och avslutar. Likaså om vi ska resa eller göra något annat kul. De kan liksom bara prata om saker de själva är intresserade av.

Mamma tar även gärna på sig offerkoftan, typ "ja jag har ju sparat kläder/saker/whatever sen du var liten, men vill du inte ha det så KASTAR jag det, om det är vad du vill". Hon ger en gärna dåligt samvete och pratar mkt skit om andra, typ grannar/släktingar/vem som helst.

Hon ser heller inte om man ex klippt sig eller köpt ny jacka, jag vet inte om det beror på att hon inte ser det eller ignorerar det för att hon inte tycker att det är intressant att uppmärksamma eller prata om.

Och vi bor rätt nära varandra, så ibland kommer hon förbi utan att höra av sig innan, vilket jag hatar. Hon kan då kliva in på altanen och sätta sig trots att vi ex har gäster eller att det inte passar. Det stör mig enormt mycket och då blir det offerkoftan igen "jamen jag går väl nudå" säger hon efter ett tag om hon märker att man ex inte bjuder på kaffe eller annat, vilket jag inte har lust att göra när vi redan har andra gäster. Och eftersom hon bara kan prata om saker som intresserar henne är hon inte vidare smidig eller trevlig med andra.

Jag känner igen det TS. Själv har jag nästan en form av demensfobi för att min mormor blev vimsig ganska tidigt och låg sen i närmare 10 år i förvriden fosterställning och visste inte vem hon var eller vilka vi var innan hon till sist fick lämna världen. Jag bevakar mamma som en hök nu för att kolla vad som händer.

Hon är bara 65 men jag tycker redan att hon börjar bli hemskt osäker inför rätt enkla saker som att använda ett resekort i en automat, måste alltid be mig kolla i förväg när det går ett tåg fast de går var 20e minut, ska ringa och kolla fyra gånger vilken mat hon ska laga när hon passar barnbarnet osv osv. Det ger mig stor ångest att se henne åldras.

I omgivningen har jag allt från pigga 75-åringar som far Europa runt till gnälliga gubbar som bara löser korsord och väntar på döden och knappt kan tänka sig att åka fem mil för att gå på barnbarnens födelsedagskalas en gång.

Jag hoppas innerligt att du kommer träffar på folk som inte upplever dig som jobbigt när du är lika gammal. 

Herregud vilken ångesttråd, inte vad gäller mina föräldrar som är mellan 60-70 och fortfarande kör fullt ös. Däremot vad gäller min man. Han är naturligtvis inte så illa som ni beskriver era föräldrar men han går definitivt i den riktningen alldeles för fort och är bara 40. Vissa dagar är det drygt eftersom jag själv gillar när det händer saker och det känns som att jag alltid får dra, vara den som planerar och peppar. Hans pappa är likadan (fast värre förstås då han är betydligt äldre), men mamman och hans syskon är det lite ös med tack och lov. Annars skulle jag inte stå med hans familj. Tror jag får påbörja någon slags terapi för att orka hantera min man när vi blir äldre, jag fasar verkligen för att han ska utveckla samma tendenser som sin pappa.

Och när ni skrek dygnet runt av kolik och/eller var odrägliga tonåringar som smällde i dörrar och/eller när ni var i trotsåldern och var överjävliga- osv osv..

Så var ni sannolikt oändligt älskade,ändå.

Har nån i tråden skrivit alltså att de inte älskar sina föräldrar?