Vi som försökt bli gravida i över två år och vill följas åt!

Jag och min man har försökt aktivt sedan december 2012 samt genomgått en fertilitetsutredning som inte visade någonting. Hoppas få vara med här trots att det i praktiken inte gått två år ännu. Om vi inte räknar in att vi ju hela året innan vi aktiv började försöka slarvade ordentligt med skydd med inställningen "händer det så händer det". ;)

Månad efter månad har nu gått utan ett endaste litet plus och i princip alla vänner har nu hunnit få barn, eller är gravida och väntar barn nu. Är glad för dem men klart det känns tungt!! Folk i vår närhet, speciellt kollegor och bekanta, bevisar konstant hur okänsliga de är genom att tjata om att vi också borde "skaffa" oss en liten snart. Sen vi sålde vår lägenhet och köpte hus har frågan om inte vi ska ha barn snart blivit ännu mer påtaglig.

Jag är 26 år och min man 28 år förresten. Och planen nu är att efter sommaren testa insemination privat två eller tre gånger och om det inte funkar testa ivf, står i kö genom landstinget men är nästan ett års väntetid här i Sthlm...

Det är klart du får hänga i tråder ändå. Det är ju snart december! :) å huvva för vinter snart. Usch vad jobbigt att folk verkar tjata. Om någon skulle fråga mig så skulle jag inte kunna vara tyst utan då skulle jag gå rakt på sak och säga: har du tänkt på att alla kanske inte kan bli gravida? Eller nåt i stil med att kan inte du fixa fram en unge åt mig då? Vad svara ni när folk frågar? Vi funderade/funderar också på insemination men det är frågan om spermierna är för trötta för att ta sig igenom ägget. Vi ska höra på vårt första samtal.

Självklart! Roligt att vi blir fler! Dock inte roligt att vi inte blivit gravida än. Men förhoppningsvis blir vi det. Bra när man får erfarenheter och historier av andra! Och tips och ideer! Vad är det för kräm? Det känns som att vi har testat allt. Dock inte den krämen. Vi har kört på nåt fertilitetsglidmedel men det har inte gett något resultat än. Vet inte om det hjälper eller stjälper. Har ägglossning nu igen. Så nu börjar hoppet tändas igen för att sedan slockna så fort den bruna flytningen kommer innan mens.

Vi har också gift oss (snart två år sedan) jag hade drömmen om att vara gravid brud men det fick jag inte! Jaja. Jag tror alla runt om oss väntar också.

Då de efter utredningen förklarade oss som oförklarligt barnlösa och inte hittade något fel hoppas vi verkligen att insemination ska räcka, speciellt med tanke på de långa köerna för ivf.

Tycker absolut ni ska fråga om insemination om det är makens spermier som är för slöa, kanske behöver de bara den där extra skjussen för att ta sig fram. :)

Fram till nu har vi mest svarat svävande om att vi inte är redo eller att vi ska hinna med någon först. Att byta ämne eller bara säga nej brukar folk inte nöja sig med. Tidigare har vi sagt att vi är för unga, sen att jag vill ta examen, hitta jobb, jobba minst ett år först. Nu är det mer att vi vill renovera upp huset som vi precis köpt först. Börjar dock få slut på ursäkter... Inga som tjatar på er?

Krämen heter ProgesterAll och finns att läsa om på www.femalebalanceshop.com

Den höjer progesteronet som är hormonet som behövs för att ägget ska fästa. Det finns väldigt mycket att läsa om det, många kvinnor lider av östrogendominans utan att veta om det och att lösningen är lätt. Jag hoppas nog för mycket på krämen, men det känns skönt att prova iaf!

Ja man blir lite trött av alla frågor. Har många bebisar i släkten också, och nu är vi de äldsta utan barn... Suck.

Nej det är inget tjat här tack och lov! Jag är rätt rak på sak så jag skulle nog ställa den som frågar mot väggen direkt. Som tur och skönt är att ingen frågar. De kanske förstår att det kan ta tid av egna erfarenheter? Jag är mina föräldrars tredje barn och de hade precis gett upp hoppet då min mor blev gravid med mig. ???????? annars har vi inte så många runt om oss med barn och så.

Förstår att ni börjar få slut på ursäkter. Om ni ska göra ivf. Tänker ni berätta det?

Varken mina eller makens föräldrar eller syskon tjatar eller frågar om det, och de allra närmaste vännerna känner till situationen. Det är mest släktingar i form av kusiner och morföräldrar samt bekanta och kollegor som är extremt klumpiga och okänsliga. Vill inte att det ska komma ut på mitt jobb (relativt ny och hoppas på att snabbt på avancera) och inte heller till familjen så därför vi inte säger som det är rakt ut när folk frågar.

Vi kommer ju testa insemination först men här inte det kommer vi nog vara öppna inför föräldrarna allafall om det blir IVF.

Skönt att ni slipper folk som tjatar! Är ni generellt Öppna med att ni försöker och vad har ni isåfall gått för reaktioner? Eller har ni sluppit vara öppna tack vare att ni verkar ha närstående som är förstående och inser att det är privat.

När tror du att ni kommer få påbörja er IVF och har ni fått testa någon annan behandling innan? Även jag har ett par kilon att gå ner för att optimera chanserna för att bli gravid men kraven för att få göra IVF här är bara ett bmi under 35 vilket jag klarar med marginal (har precis 30) så känns riktigt skönt. Trodde det var samma krav överallt och att de kunde bortse från kraven om man valde att ta det privat? Men av det du skrivit verkar det jag trodde inte alls stämma...

En utredning borde inte ha visat det då? Hmm... Jag måste nog läsa på lite.