Han bara lämnade mig.

Ja faktiskt men fick inte lön för det och sade upp mig på begäran ...(-: tacksam för det .

Två heltidsarbeten plus ett extra jobb, väldigt dålig lön så sade upp mig ...(-:

Hej - förstår hur jobbigt du har det och jag förstår också hur jobbigt din pojkvän har haft det.

Ett ex jag hade var stolt som fan över hur hård och bitter hon kunde vara - hin tyckte att jag var den enda som kunde se igenom hennes hårda yta. Hon insåg också att hon var för hård mot mig, men hon insåg inte hur mycket det skadade mig - hur åren med hennes gjorde mig trasig och hur jag inte längre litar på andra - eller egentligen har sättet hon skadade mig på gjort att jag inte längre litar på att jag är OK.

Jag som faktiskt såg igenom hennes tuffa yta trodde att jag skulle klara av det hon gjorde - alla ord och allt annat som hon trappade upp sina verbala övergrepp med för att få mig ur balans vartefter åren gick.

Hon skrämdes av att jag såg igenom henne. Hon använde ilska och sarkasmer, hån men aldrig hot. På slutet skrämdes jag rent fysiska av hennes agerande och jag led i många år av PTSD som nära nog gjorde att jag tog mitt liv.

När hon inte oemotsagd kunde säga vad som helst till mig hånade hon mig för att jag var för känslig. Hon hade svårt att prata, svårt att diskutera, kunde inte lyssna - hon debatterade och hon vann alltid.

För hur kan man över huvud taget lyckas få till ett samtal med någon som inte vill veta vad den andra känner och tänker utan som vill ha sista ordet, vill vinna och aldrig kan erkänna att de haft fel eller aldrig ber om ursäkt för någonting.

Det var till och med mitt fel att hon plågade mig.

Ett par reflektioner jag gör när jag läser det du skriver är att du har en väldigt hård ton i det du skriver - om du pratar med din pojkvän på samma sätt så förstår jag att han inte pallar vara med dig.

Ett samtal består till största del av att lyssna på den andra, hur denne person känner och sedan berätta vad man själv känner. Hur gör ni då ni diskuterar, lyssnar ni och berättar?

Utifrån din position är det som du säger, att han lämnade dig skedde plötsligt, Men jag är säker på att han på egen hand under en längre tid först haft känslan och sedan tanken på att det inte funkar.

Hur kan det vara så olika för er två, jo om man inte lyssnar och berättar utan diskuterar och debatterar så blir det lätt så.

Min erfarenhet är att varje gång någon vinner en diskussion så finns det minst en förlorare. Vinnare kanske var du, men förlorarna var din pojkvän och erat förhållande.

Har man barn så finns det ännu fler förlorare varje gång någon vinner en debatt eller diskussion.

Jag tror att du behöver jobba på din attityd gentemot din pojkvän och allt runt omkring för att ni ska kunna lyckas tillsammans.

 Jag hoppas ni löser det och att ni går stärkta ur det. Du kan ju alltid visa honom tråden här som en start på ett samtal, där ni lyssnar och berättar.

Kram

Åh vad sorgligt att läsa det här. Fy din stackare, jag lider med dig och jag känner igen mig. Och det går upp för mig att läsa det här, har jag gjort så mot honom också? Förmodligen ja. 

Jag menade aldrig att göra så, och när du förmodligen sätter ord exakt på hur han har känt och känner så går det upp för mig. Jag ville aldrig ha en dålig attityd. Aldrig. 

Kan man någonsin förlåta något sådant? 

Jag tror inte det om han mått så, men jag hoppas fortfarande. Men jag vet inte hur jag ska lösa det, hur jag ska få honom att lita på mig att jag inte kommer krossa honom eller vara för hård. Det är svårt. 

Och vilken stark människa du är som gått igenom allt detta !! 

Kram på dig. 

Fick göra andras jobb övanpå det och det blev på egen begäran uppsägning ...(-:

Du kan bara förändra dig själv och erkänna dina brister inför honom. Om han sedan litar på dig är upp till honom.

Det är 8 år sedan jag lämnade detta ex och det var bara för att barnen for illa som jag lyckades ta steget att lämna henne. Även om vi har en föräldrarelation som inte är dålig och det finns stunder av vänskaplig värme mellan oss så har jag inte slutat hata henne då hon visar sina sämsta sidor i det spel hon nästan alltid spelar då hon har det svårt.

Du behöver förändra dig i grunden och bli mjukare - styrka och mjukhet går hand i hand.

det är väl jätte bra att du sa upp dig om det inte kändes rätt :)

Jag vet och jag vet även att jag är för hård, taggarna kommer alltid ut och ändå vill jag inget hellre än att inte diskutera, vinna eller knäcka någon, jag vill ju verkligen inte det så varför gör jag det? Varför har jag gjort så? Mot honom och mot mig själv. Jag trodde aldrig att jag skulle knäcka honom, det var verkligen det sista jag ville. Han har ju fått mig till att bli en bättre person på många sätt men det där satt fortfarande kvar, det hårda som egentligen inte är jag - eller som jag inte vill ha i mig. 

Jag får försöka, men jag antar att han behöver läka. Jag vill inte kasta mig på honom med mina brister nu. Jag är dålig på att hantera den här situationen för han är det bästa och enda jag vill vara med, men jag vill inte stöta bort honom mer.

Du kan ju börja med att be honom om ursäkt. Berätta just det du skriver här.

Sen får du lämna det han vill göra till honom. Om ni börjar samtala istället för att du ska vinna så är det kanske ett första steg till en ny chans att växa tillsammans,

Men du måste verkligen be uppriktigt om ursäkt och sedan få hjälp med det du bär inom dig för att bli en större och starkare människa.

Så ödmjuka dig nu och 'spill your guts' om du vill komma vidare,

Kram

Kul om det hjälper- men du kanske inte är så tuff och hård som du tror själv, för nu verkar det som du sitter och suger in att du ska ändra dig hit och dit- de 2 år ni haft tillsammans måste väl betyda mer än de här 3 dagarnas separation?

Vad är du egentligen rädd för? 

Varför vänta tills han börjat nytt jobb- har han gått arbetslös en längre tid eller?

Förför honom- i natt- så får han en bra start på sitt nya jobb...tänk på oss alla som suttit i många år utan någon att ens småhångla med- nu får du ju skärpa till dig här, tycker jag.