Jag började inte röka förrän jag var 23 år, väl medveten om vad min rökning kan leda till. Jag är långtidsdeprimerad och medicinerad för detta, har gått i diverse terapier och nu vet man inte riktigt vad man ska göra med mig längre.
När jag var 21 år bestämde man sig för att börja skriva ut benso till mig för att hjälpa mig att sova (sov bara 3-4 timmar per natt) och för att hjälpa mig med min ångest (svåra ångestattacker som gjorde att jag hamnade på sjukhus ibland, övertygad om att jag höll på att dö). Bensodiazepiner är dock starkt beroendeframkallande och jag som aldrig ens hade testat droger blev snabbt beroende. Jag började missbruka benso tillsammans med alkohol, började röka på (utan tobak!) och knullade runt. För när jag väl upptäckte att jag kunde dämpa ångesten, ja, till och med få den att försvinna, så gjorde jag allt för att slippa känna den.
Tyvärr så rusade jag såklart mot en vägg. Hög som ett hus knivskar jag mig själv flera gånger en fredagskväll efter krogen, hamnade på sjukhuset och därefter på psyket. När jag kom ut så slutade jag med benson, men alkohol och cannabis brukades fortfarande regelbundet. Jag vägrade känna den där ångesten. Jag ville inte. Till slut insåg jag att det inte funkade och då började jag röka cigg.
Jag började alltså röka cigg för att sluta missbruka annat. Cigg är en ångestdämpare som inte kommer ge mig leverskador, få mig att hacka sönder min kropp eller göra så jag hamnar i brottsregistret. Ciggen kommer sabba mina lungor, ja, men jag är redan suicidal och förväntar mig inget längre liv så jag gör vad jag kan för att leva så ångestfritt som möjligt den lilla tid jag är här.
Jag röker inte på stan, inte närheten av vare sig barn eller vuxna. Jag slänger inte mina fimpar mitt på gatan. Om någon kommer mot mig när jag röker en cigg så flyttar jag på mig, jag står inte under fönster och pustar. Jag tar inte ett djupt bloss, sätter mig på en buss och andas ut. Jag försöker bara överleva mig själv, ett litet tag iaf. Tills mina föräldrar dör och ingen kommer att sakna mig. Jag pluggar på universitetet, har bra betyg, dricker ytterst sällan alkohol. Att kalla mig korkad är ett hån mot mig, mina upplevelser och min ångest. Du vet helt enkelt inte vad fan du pratar om.
