Jag finns här. Jag plussade i juni men fick missfall eller ja MA i augusti.. 10 veckor in. Har två barn sen tidigare. Mensen har kommit tillbaka och vi önskar inget hellre än att bli gravida. Det tog oss ca 1 år att bli gravida med missfallet..
Ja jag fick ta tab, Jag hade börjat blöda lite men det kom aldrig riktigt igång. Var på vul och dom konstaterade att det inte fanns något hjärta som ticka. Jag fick valet att vänta ut det, men jag ville ju blir gravid fort igen, så jag valde att ta tabletterna för att skynda på det. Så jag tog aborttab först en gång men det misslyckades och sen fick jag göra om det igen.. Usch så det var jobbigt..
Ja exakt det jag också är ledsen över faktiskt.. Jag har ca 5 ½ år mellan min äldsta och min yngsta. Och jag hade velat haft en närmare ålder.. Göra max 2 års skillnad.. Så jag sörjer faktiskt detsamma.. Och just för jag ser vad åldersskillnad kan göra.. Det är så svårt för barnen.. Jag hade velat haft nära i ålder så dom kunde sovit i samma rum sen, åkt på liknande aktiviteter, och man kunde se film för lämplig ålder för dom båda. Åka till badhuset och båda skulle vara nöjda i babypoolen.. Men nu blir det inte så
Visst det är skönt med åldersskillnad att den äldsta klarar av saker själv och förstår mer varför den måste vänta och ha tålamod. Syskonkärlek finns ju självklart. Den stora har älskat den lilla sen den föddes, har inte funnits någon svartsjuka alls. Och det är så himla fint att se, Men intressen, kompisar, saker man kan hitta på med barnen är nästan omöjligt när det är stor åldersskillnad.
Så bara det är ju en sorg i sig.
Hur har eran relation tagit missfallet?
Hur mår du /känner under omständigheterna?
Ja, hade man sluppit ta hänsyn till att åldersskillnaden växer så hade problemet varit mindre, absolut. Men å andra sidan hade det varit hemskt att råka ut för detta om det var första graviditeten. Nu vet man ändå att man har fullföljt en hel graviditet och man har en liten att trösta sig med.
Jag har en nära vän som har fyra och ett halvt år mellan sina. Hon har varit till stor tröst i detta. Hon menar att hon upplevt båda sina småbarn på ett helt annat vis än hon skulle om dom varit små parallellt. Dessutom kanske det tär mindre på relationen att ha två små med blöjor, sömnproblem och trotsutbrott.
Jag är väldigt ledsen. Jag hade liksom hängt upp allt kring denna graviditet och kände när det hände att jag inte hade någon reservplan. Jag trivs inte med min tillvaro idag, har eget företag men ska nog leta anställning. Hela den biten hade jag velat ta då jag var klar med föräldrarledigheten eftersom jag nu endast har barn i fokus ändå. Nu går inte det och jag måste orka ordna upp mitt yrkesliv. Kanske bra det iofs.
Vår relation, ja min kille är otrolig i det här. Han har också varit ledsen, men mest har han varit ett fint stöd. Han tog några dagar ledigt från jobbet för att vara med mig och jag känner att vi kommit varandra närmre måste jag säga. Jag uppskattar honom och den han är lite mer nu än innan, då man hade "råd" att ta saker för givet på ett annat vis.
Hur mår du?
Hur har er relation tagit allt? Hur gammal är du? Jag har just fyllt 32.
Ledsen att svar dröjt, jag har inte varit hemma och utan batteri till datorn.
Ok, jag förstår. Du kan fortfarande hinna med fyra barn innan du fyller 31.. ;)
Men jag förstår dig helt och fullt i dina tankar. Jag ältar också. Och ältar och ältar. Jag inser att det inte tjänar någonting till, men det så inrutat att jag inte rår på det. Helst vill jag ju bara bli gravid direkt nu, innan jag ens får nästa mens pga då slipper jag gå och räkna dagar tills jag kan testa mig. Under alla tunga, fruktlösa försök att bli gravida så har jag blivit oerhört ledsen varje månad då stickan visar negativt ett par dagar innan mens. Jag vet att jag nu kommer att uppleva detta så många gånger igen.
För även om jag nu försöker tänka att det är första försöket och att jag får ge det ett år till, så kommer jag bli lika ledsen. Jag bygger upp hela vardagen kring detta och njuter inte riktigt av det jag redan har. Det har gjort att jag fått svårt att fokusera på jobbet eftersom jag egentligen är programmerad för någonting annat just nu.
Nu när detta hände känner jag att jag måste orka göra ett helhjärtat försök att få företaget upp på fötter.
Men jag är också så besviken. Trodde verkligen inte att ett MA skulle hända mig. Kände så på mig att det skulle gå vägen. Tänk nästa gång (om det blir en nästa gång) som vi blir gravida, hur ska vi orka lita på och njuta av graviditeten?
Detta med att det hände så sent också?.MAn ska gå i 11 veckor nästa gång innan man kommer förbi då det hände. Fy fan säger jag.
Vad gör du om dagarna och hur tänker du som tröst?
Vi tänker lika! Ja två veckor innan jag fick mensen tillbaka fick jag världens ägglossning. (Brukar inte märka av det annars) Så hade man bara haft sex då hade man nog säkert blivit gravid utan tvekan. Men självklart hade man ju inte det då... Det tog 35 dagar exakt efter att jag börjat blöda av tebletterna tills jag fick mensen igen. Jag blödde i ca 3 veckor efteråt så var inte mycket fri tid utan blödningarna.
Jag förstår din känsla.. Åh så många negativa test man stått och hållt tummarna att man ska bli gravid och att man ska få plusset och det negativa bara dykt upp. Besvikelsen är så stor, men ändå så tänker man jahopp.. Inte denna månad heller.. Och så ställer man i sig på nästa månad.
Får man fråga hur erat sexliv tagit det hela med barnlöshet och negativa test, positivt test och sen missfall?
Vårat började väll bra, men när man fått många negativa test så börjar det nästan kännas meningslöst. Nog för att jag älskar sex, men vill så gärna bli gravid.. Nästan så att man tänker under sexet att denna gång kanske det blir till...
Just nu har jag bara som ett stort hål i mitt hjärta av längtan att bli gravid.. Varje gång vi har sex så hoppas jag att man ska bli gravid och det ska lyckas.. Vilket gör att det är svårt att slappna av.. Man vill bara få vara gravid... Och gör ju inte lättare över att barnen frågar när dom ska få syskon? Och varför bebisen i magen inte kunde komma.. känns hemskt. Barnen är ju tillräckligt stora för att förstå.. Min äldsta grät också vid missfallet.. Min yngsta förstod inte, men frågar dagligen kommer bebisen snart mamma? Och man får förklara att den inte klarade sig, men att det kanske kommer en ny bebis i framtiden och den kanske växer och blir stor och dom får ett till syskon.
Om dagarna är jag hemma med yngsta. Maken jobbar heltid, men är hemma mycket också.
Jag har gått hos kurator sen i början av graviditeten Då jag har förlossningsrädsla efter mina två tidigare förlossningar. Så kuratorn skulle hjälpa med att få igenom ett eventuellt snitt, även barnmorskan och vi hade bokat in samtal med läkare osv.. Så hon hann väll fånga upp mig där.. Men jag vet inte om det hjälper så mycket. Känns som om man måste haft Ma för att förstå hur det känns. Man blir så arg på kroppen som fortsätter vara gravid fast barnet stannar av och slutar leva.. Jag satt med illamående och mådde super dåligt i veckor i "onödan" för ett barn som inte kom.. Och jag är den enda i min omgivning som haft missfall så ingen i min familj såsom syskon eller mamma förstår något alls.. Så jag känner mig ensam oftast. Jag har varit arg och ledsen frustrerad på allt. Men nu börjar jag glimta hopp om att kanske bli gravid igen och att mardrömmen ligger bakom mig. Men sen blir man livrädd det ska ta 1-2 år eller längre att ens bli gravid. Och då kommer frustrationen igen.
Folk runt omkring så som vänner osv. säger mest " Var glad för barnen du har" " Det var nog meningen" " Det var nog det bästa" " Du kommer bli gravid igen, vill man så kan man" " Livet går vidare""Bättre nu än sen"... Inget hjälper direkt.. Får mig bara att känna mig dum som inte sörjt klart och släppt allt...
Har du stöd av familj och vänner? Vad hjälper dig?
Ja jag känner också rädslan för att bli gravid och inte kunna glädjas men jag har redan bestämt mig. Blir jag gravid väntar jag tills vecka 8 sen tänker jag ringa gyn och säga att jag vill ha ett vul för att se att allt ser bra ut (fejka blödningar om jag måste) Och ser jag då att hjärtat tickar tänker jag hålla ut och hålla tummarna, dock inte glädjas än.. Sen kub testet och ser allt bra ut då kommer jag ha lite mera hopp... Fram tills vecka 18 för rutin ultraljudet och ser allt bra ut även då. Då tänker jag slappna av och försöka hålla koll på sparkar och då ska jag försöka njuta av graviditeten och allt. Men tills dess tänker jag nog vara iskall och bara hoppas men inte ta nåt förgivet...
Att läsa vad du skriver är som att läsa mina egna tankar.
Jag går runt med samma känslor, förhoppningar och förtvivlan.
Jag möter samma "stöd" från omgivningen som alla är ense om att vi ska vara glada för det barn vi har och för att vi slapp ta beslutet om att föda ett sjukt barn. Bla bla bla. JA, visst är jag glad att det hände nu och inte då barnet var ute- men gladast hade jag ju varit om det inte behövt dö överhuvudtaget. Och att ha ett barn sedan innan kan väl för fan bara förstärka sorgen eftersom man nu vet exakt vad det är man missar?
Folk försöker bara hjälpa till, men inga ord tröstar nu. Jag har tack och lov många som ställer upp och delar bördan och det ska jag förstås vara tacksam över. Faktiskt har jag en hel del i min närhet som också upplevt missfall och hjälper också (även om de tycks ha glömt att klyschor inte bidrar)
Precis som du så har jag bestämt mig för att vänta till ca v 8-9 i graviditeten innan jag gör tidigt vul. Det gjorde jag även i denna graviditet och fick se ett tickande hjärta i v 10. men å andra sidan så gör ett tidigt vul att jag åtminstone inte går i onödan med ett embryo som dött redan i v 5. Om vul ser bra ut så ska jag ändå inte ta ut nån glädje i förskott utan betrakta mig som inte gravid känslomässigt fram till efter kub. Om kub ser fint ut så ska jag våga glädjas och våga berätta för andra.
Vårt sexliv?jadu, Det enda jag tänkt på det senaste året då det kommer till sex, är barn. Jag har inte njutit alls utan bara sett det som nödvändigt för att bli mamma igen. Synd, men jag kan inte hjälpa det. Och nu börjar det om. Jag vet exakt då vi ska börja, hur ofta vi måste ha det och när vi kan avbryta försöken?Hahah?vilken sexbomb man är.
Ja, jag är glad att ha hittat dig också, det känns som om jag släpper lite på ventilen då jag läser dina svar.
Igår hade jag en rent för jävlig dag. Jag kan inte förklara varför allt bara ramlade över mig. Iofs var det en vecka sedan beskedet igår, men ändå? Imorse när jag vaknade var jag på precis lika dåligt humör, och när jag gick på toaletten så märkte jag att jag hade ägglossning???
Nä jag vet inte om kroppen luras nu för inte kan man väl få det fyra dagar efter missfallet? Jag ska starta en ny tråd här och fråga om någon upplevt samma.
Jag blöder lite, men ytterst lite. Endast som färgade flytningar. Jag vågar inte ha sex ännu eftersom jag inte vill riskera en infektion. Men är det äl så kommer jag gräma mig över ett missa försök som kunde ha tagit pga alla hormoner i omlopp nu. Kanske ska jag ringa till gyn och fråga om jag får, haha?.
Hur har du det, jobbar du heltid och trivs du med ditt jobb?
Jag funderar på att ändå ta ett krafttag och söka mig en anställning någonstans. Jag behöver omge mig folk nu och klarar inte att vara kreativ hemma ensam. Eget företag är kul då man mår bra och då allt flyter, men nu är det för mycket att bära allt tycker jag.
Har du funderat mkt på varför du fick missfall? På om det var din kropp eller om det var embryot?
Ska vi skriva till varandra på pm istället eftersom ingen annan ändå hoppar in här?
Jag fick missfall i mars i vecka 12.
Jobbigt, svårt, smärtsamt.
Fortfarande inte gravid. Å andra sidan så tar det tid att återhämta sig.
Tror att jag haft ägglossning 4-5 gånger.
Läkaren sa att det har med befruktningen att göra, det är där det blev fel = alltså ingenting man kunde göra något åt.
Jag tänker också så ibland att det berodde på mig men det är bara dåliga och destruktiva tankar. Det blir så här ibland.
Jag hoppas att det blir bra för oss till slut.
Jo, absolut.
Men det är nästan en tredjedels graviditet jag gick igenom. Jag tänker det tar tid att komma tillbaka. Visst, det är jobbigt och jag blir ledsen ibland. Man blir osäker på att kroppen fungerar. Men alla som vet något säger att det är inte så. Det är så.
Min man är bra, han hjälper mig se framåt. Men visst prövas relationen.
Jag hoppas det ska bli bra för er/dig. När man är uppe i det är det ännu värre. Det bara blöder och blöder. Det är svårt att inte tänka på annat än missfallet. Jag tänker väldigt mycket på det när jag har mens, annars försöker jag fokusera på
Måste kännas jobbigt efter 12 månaders försök. För oss tog det 7 månader, kanske 8. Efter missfallet precis var jag superrädd för att behöva gå igenom samma sak igen. Jag hade ju haft så ont. Och blivit så ledsen.
Nu längtar jag bara.
Tog det kortare tid för dig att bli gravid tidigare?
Hej på er båda två!
Marie11112, jag var i v 11, på gränsen till 12, så jag vet precis vad du lidit dig igenom. En tredjedels graviditet. Då är det bara grymt.
Men vad är det för intressant ni skriver om att det redan vid befruktningen går snett? Jag har ldrig hört det, men måste säga att det kändes som en tröst att läsa. Så om ägget och spermien har "fel" koder så kommer celldeningen för eller senare att göra livet omöjligt för fostret?
Och är det enligt läkaren orsaken till de flesta missfall?
Precis som du, "s" skriver, så känns det verkligen som om man halkar back i planerna. Nog för att det är ett i-landsproblem om allt bara blir bra i slutändan, men ändå. Vi försökte i över ett år och gick nu nästan tre månader. Om det ska behöva ta 14 månader igen att bli gravida så?.ja..
Med vår första dotter som idag är 2,5 år blev vi gravida första gången vi hade oskyddat sex. Jag hade noll koll på varken mens eller ägglossning. Lustigt hur det är. Ibland går jag ändå på detta tjat om att stress och förväntan kan ställa till det, även om det låter lite hokus pokus.
Hur snabbt vågar man pröva igen? Har hört så olika om det, glömde fråga läkaren igår.. med sonen väntade vi en mens efter mf och sedan blev han till, det rekommenderade den läkaren vi hade då. Men tydligen är det mest för att man ska ha koll på hur långt gången man är om man blir gravid direkt? Vågar man chansa på en gång eller kan det vara större risk för mf om man inte låter kroppen ha minst en mens emellan?
Bombar er med massa frågor, men det är ju liksom det enda man tänker på när man går hemma hela dagarna nu :)
Hej! Vad tråkigt att du varit med om samma som vi andra..
Jag gjorde vul efter aborten ca 3 dagar efter. ( Det misslyckades första gången och jag fick ta om tabletterna 3 dagar senare. och då ville dom kolla att allt verkligen var ute)
Då sa min gyn läkare då jag frågade lite blygsamt.. När kan man börja försöka igen...?
Då hon sa " Från och med nu, vi vet att allt är ute, och ägglossning har man innan första mensen. Så var bara försiktig med infektionsrisken och vänta gärna tills blödningen slutat. Om du vill låta kroppen vila så brukar man vänta tills efter första mensen. Vissa väntar lite längre. Men finns flera som startar direkt efter en abort att försöka bli gravida, inget är fel."
Jag hoppar också in här, känner igen mig så mycket i era berättelser.
Jag fick konstaterat MA i v. 10 för en månad sedan och har gått på totalt fyra VUL för att kontrollera att allt är borta. Fick Cytotec efter andra kontrollen då kroppen inte stötte ut fostret själv. Blödde som en gris (ursäkta den grafiska beskrivningen) och hade extremt ont. Det höll i sig över en vecka, lagom till nästa kontroll. Tyckte att inget kunde vara kvar då, men tyvärr hade jag fortfarande rester kvar. Fick nya Cytotec då läkaren sa att det var bättre för kroppen än skrapning. Jag vet inte riktigt om jag litar på det dock, då jag har hört att typ 40% av alla som tar Cytotec ändå måste skrapa till slut.
I måndags hade jag sista kontrollen och då var det bara lite rester kvar, som hon sa skulle komma ut av sig själv. Hon sa även att det inte fanns något som sa att man måste vänta en viss period innan man kunde försöka igen, så det var bara att köra på.
Det har varit en väldigt utdragen process och tufft både fysiskt och psykiskt. Skulle det Gud förbjude hända igen skulle jag välja skrapning direkt istället.
Vi hade innan det här missfallet försökt i 1,5 år, och tanken på att det ska dröja lika länge igen är alldeles för jobbig för att tänka, så jag väljer att tänka en månad i taget. Jag hoppas att min kropp fattat hur den ska göra och att det ska gå fortare nästa gång.
Usch jag lider med dig.
Men varför lät dom dig göra om det och om igen.
Jag fick göra cytotec i 2 omgångar och det tyckte jag var nog jobbigt och kroppen fick verkligen lida..
Min tanke då var att varför skrapar dom inte? Dom säger skrapning är en risk.. ja men cytotec är inte helt riskfritt heller.. Men vården förklarade att cytotec var billigare än skrapning och alla kan inte få skrapning..
Jag och Eva hade försökt i 1 år att bli gravida innan graviditeten. Så vi förstår hur du känner! Skräcken att det ska ta lång tid är extremt oroande..
Snart har vi alla våra plus, man kan ju alltid hoppas på en för tidig julklapp=)
Hej!
Ja jo jag har väl koll på ägglossning och bim.. Jag önskar inget hellre än att bli gravid. Nu har jag ca 5-10 dagar kvar till mens (Beroende på om mensen är tillbaka till vanliga mönstret eller om det är lite förskjutet fortfarande) Men jag tror inte det lyckats denna månaden.. Vi båda har varit ledsna och känt enorma krav på att "komma till skott".. Så tyvärr uteblivit en hel del sex.. Trots att vi ville annat.. Så svår balans... Hur gör ni för att "orka"/ "vilja"?
Idag var är en jobbig dag. Jag drömde att jag fick ett gravid besked och jag var så glad och allt bara kändes så himla bra. Och sen vaknar man.. Och allt bara brast, jag har gråtit tusen tårar redan.. Därav jag hoppade in i tråden igen och började skriva massa.
Min kurator är urusel.. Jag har inte många omkring mig.. Min mamma har undvikit mig ända sen missfallet.. Likaså mina syskon.. Känns som alla undviker mig för att ingen vill eller törs prata om det eller känner sig kanske obekväma och vet inte vad dom ska säga? Jag har väl tur som har maken och mina 2 barn. Men även dom kan vara påfrestande när man går igenom nåt sånt här. Även om jag är super glad att jag har mina två tjejer. Så har jag ännu en dröm om ett tredje barn. Jag vill att dynamiken i min familj ska ändras. Och jag vet att 3e barnet kommer komma med förändring och kärlek och vårt liv kommer ändras både till det positiva och negativa (vakna nätter osv). Men jag kan inte längta nog!
Och så säger min kurator " Du kanske borde tänka ut en plan B istället? Utifall du aldrig blir gravid igen"
Jag kände mig alldeles tom.. Jag VILL och SKA bli gravid.. Inget annat finns ju på kartan, planeringen.. Visst jag förstår man måste leva under tiden... Men det gör jag..
Jag är lycklig för deras skull, och önskar dem verkligen inte det vi har fått gå igenom! Bara för att jag känner avund så betyder inte det att jag tycker att vi förtjänar att få ett barn mer än dem! Såklart de är värda sitt barn och jag skulle bli förkrossad om det hände deras barn något!
Men varje gång jag ser henne så blir jag påmind om vad VI förlorade, och det gör ont! Men bara för att jag är avundsjuk på deras lycka så önskar jag inte att andra gravida kvinnor ska gå igenom samma helvete som vi fick göra.....
Hej hur går det för er alla?
Vi försöker och än så länge inget plus är inne på 3 e månaden efter missfallet.. Hoppas verkligen kroppen är redo nu.. Får veta om 10 dagar om det tagit sig...
Fick idag reda på att min absolut närmsta vän väntar sin andra bebis.. Hennes första vart precis 1 år i år. Och dom hade inte planerat att bli gravida heller. Då dom gått isär men träffats lite ändå.. Åh det svider i hjärtat jag önskar det var jag som gav graviditets besked.. Men kan inte missunna henne heller.. Hon hade 3 missfall innan hon vart gravid med sitt första barn. Hon förtjänar verkligen detta barn och jag är så glad för hennes skull. Men min sorg började precis om.
Min närmsta barndomskompis fick barn här 20 oktober. Och visst är man super glad för hennes skull, det var en efterlängtad 3a, men hennes graviditet var inte alls planerad då hennes lilla också vart 1 år i år... (Jag hade försökt bli gravid i 6 månader innan hon kom med sitt graviditetsbesked.)
Och så sitter jag där med min yngsta som snart fyller 4 år.. och jag lyckad inte skaffa syskon.. Så frustrerande och igår tänkte jag att jag nästan accepterat detta med missfallet, att jag börjat gå vidare jag börjat tänka framåt och hoppas på graviditet och foka mer på försökandet än misslyckandet. Så berättar min närmsta att hon är gravid och för mig bara brast det. Tur hon berätta över mobil så jag åtminstone kunde glädjas för henne och sen när vi lagt på då grät jag på en gång.
Känns så löjligt för dom förtjänar ju verkligen sina barn, och jag är glad för deras skull. Jag är bara så sjukt besviken för min egna skull..
haha han ej skriva klart mitt inlägg=)
ja man blir ju det=( sen blir det ju inte bättre precis av att folk som man inte känner kommer och gratulerar till bebis för att de har hört att man ska ha...som i måndags var jag upp till min högskola, där träffar jag på en annan person som läser terminen efter mig (vi har samma handledare inom VFU skola, bor i samma stad) hon kommer och gratulerar mig för handledaren hade skvallrat, jag träffade min handledare sist samma dag som mitt missfall började, ja två månader sen nu=( och jag har inte talat om detta för min handledare ännu, finns ingen anledning egentligen förns jag kommer ut på praktik igen tänkte jag för då lär hon ju märka att bulan är borta... iallafall denna tjej gratulerar mig och jag undrandens till vadå får jag ur mig?=) ja till bebis hmhm skvallrade...jaha svarar jag då..men nu blev det ju inte så det blev ett missfall... jaha oj denna tjej ser lite småchockad ut kramar mig och berättar i samma veva att hon ska få en till bebis i april typ....snacka om okänsligt tänkte jag!=( vi känner inte varandra mer än så att vi vet vilka vi är...det där kunde hon hållt för sig själv tycker jag å inte syntes det heller på henne att hon skulle ha...fan jag höll på å brista inombords=(
men men ännu en gång fick man rycka upp sig och tänka positivt... tills idag,,,min praktikperiod börja idag...kommer till min klass och handledare...hon säger direkt på morgonen MEN du är ju inge tjock alls, jag som trodde att du skulle vara jättetjock och jag som har berättat för klassen att du ska ha bebis och kommer ha stor mage.... jag bara jaaaaa men det beror ju på att där inte finns nån bebis längre och där brast jag i tårar...FYFAN!!!! när ska man sluta gråta över det som inte blev?
åhhh nu blev det en hel roman igen hahah,,behövde bara sriva av mig=)
Hej hur går det för er alla..?
Vi har försökt bli gravida igen sen augusti.
Förra månaden försökte vi som fasen. Och mensen var 6 dagar sen.. Men sen kom den ändå.. Och jordens jäkla mensvärk...
Redan vid mensen beställde vi ägglossningsstickor, köpte hem zink, magnesium,e vitamin,omega 3 och boostar med färsk grapejuice.
I helgen fick vi glad gubbe på ägglossningsstickan. Så nu hoppas vi verkligen att det tar sig!
Känner snart för att ge upp istället.. 1½ år som man försökt och ett Ma däremellan.. Känns som man borde ha en back up plan.. Om man inte blir gravid som planerat.. vad gör man då?
Tack.
Vet faktiskt inte varför den varit sen alls, sen ma så har min mens varit exakt 28 dagar.. Innan jag vart gravid var den 31.. Men tydligen så kan det ändras.
Men nu hoppas jag mer att tog sig i helgen. Idag var en kompis här med sin nyfödda 6 veckors bebis.. och åh.. ja en sån vill man ha.. Kan inte man få mer tur nu?Känns som hela världen får flera barn och bara jag som står kvar...
Känns inte som livet går vidare.. utan känns som livet står still..