Anonym (Eva) skrev 2014-10-02 08:47:42 följande:
Ledsen att svar dröjt, jag har inte varit hemma och utan batteri till datorn.
Ok, jag förstår. Du kan fortfarande hinna med fyra barn innan du fyller 31.. ;)
Men jag förstår dig helt och fullt i dina tankar. Jag ältar också. Och ältar och ältar. Jag inser att det inte tjänar någonting till, men det så inrutat att jag inte rår på det. Helst vill jag ju bara bli gravid direkt nu, innan jag ens får nästa mens pga då slipper jag gå och räkna dagar tills jag kan testa mig. Under alla tunga, fruktlösa försök att bli gravida så har jag blivit oerhört ledsen varje månad då stickan visar negativt ett par dagar innan mens. Jag vet att jag nu kommer att uppleva detta så många gånger igen.
För även om jag nu försöker tänka att det är första försöket och att jag får ge det ett år till, så kommer jag bli lika ledsen. Jag bygger upp hela vardagen kring detta och njuter inte riktigt av det jag redan har. Det har gjort att jag fått svårt att fokusera på jobbet eftersom jag egentligen är programmerad för någonting annat just nu.
Nu när detta hände känner jag att jag måste orka göra ett helhjärtat försök att få företaget upp på fötter.
Men jag är också så besviken. Trodde verkligen inte att ett MA skulle hända mig. Kände så på mig att det skulle gå vägen. Tänk nästa gång (om det blir en nästa gång) som vi blir gravida, hur ska vi orka lita på och njuta av graviditeten?
Detta med att det hände så sent också?.MAn ska gå i 11 veckor nästa gång innan man kommer förbi då det hände. Fy fan säger jag.
Vad gör du om dagarna och hur tänker du som tröst?
Vi tänker lika! Ja två veckor innan jag fick mensen tillbaka fick jag världens ägglossning. (Brukar inte märka av det annars) Så hade man bara haft sex då hade man nog säkert blivit gravid utan tvekan. Men självklart hade man ju inte det då... Det tog 35 dagar exakt efter att jag börjat blöda av tebletterna tills jag fick mensen igen. Jag blödde i ca 3 veckor efteråt så var inte mycket fri tid utan blödningarna.
Jag förstår din känsla.. Åh så många negativa test man stått och hållt tummarna att man ska bli gravid och att man ska få plusset och det negativa bara dykt upp. Besvikelsen är så stor, men ändå så tänker man jahopp.. Inte denna månad heller.. Och så ställer man i sig på nästa månad.
Får man fråga hur erat sexliv tagit det hela med barnlöshet och negativa test, positivt test och sen missfall?
Vårat började väll bra, men när man fått många negativa test så börjar det nästan kännas meningslöst. Nog för att jag älskar sex, men vill så gärna bli gravid.. Nästan så att man tänker under sexet att denna gång kanske det blir till...
Just nu har jag bara som ett stort hål i mitt hjärta av längtan att bli gravid.. Varje gång vi har sex så hoppas jag att man ska bli gravid och det ska lyckas.. Vilket gör att det är svårt att slappna av.. Man vill bara få vara gravid... Och gör ju inte lättare över att barnen frågar när dom ska få syskon? Och varför bebisen i magen inte kunde komma.. känns hemskt. Barnen är ju tillräckligt stora för att förstå.. Min äldsta grät också vid missfallet.. Min yngsta förstod inte, men frågar dagligen kommer bebisen snart mamma? Och man får förklara att den inte klarade sig, men att det kanske kommer en ny bebis i framtiden och den kanske växer och blir stor och dom får ett till syskon.
Om dagarna är jag hemma med yngsta. Maken jobbar heltid, men är hemma mycket också.
Jag har gått hos kurator sen i början av graviditeten Då jag har förlossningsrädsla efter mina två tidigare förlossningar. Så kuratorn skulle hjälpa med att få igenom ett eventuellt snitt, även barnmorskan och vi hade bokat in samtal med läkare osv.. Så hon hann väll fånga upp mig där.. Men jag vet inte om det hjälper så mycket. Känns som om man måste haft Ma för att förstå hur det känns. Man blir så arg på kroppen som fortsätter vara gravid fast barnet stannar av och slutar leva.. Jag satt med illamående och mådde super dåligt i veckor i "onödan" för ett barn som inte kom.. Och jag är den enda i min omgivning som haft missfall så ingen i min familj såsom syskon eller mamma förstår något alls.. Så jag känner mig ensam oftast. Jag har varit arg och ledsen frustrerad på allt. Men nu börjar jag glimta hopp om att kanske bli gravid igen och att mardrömmen ligger bakom mig. Men sen blir man livrädd det ska ta 1-2 år eller längre att ens bli gravid. Och då kommer frustrationen igen.
Folk runt omkring så som vänner osv. säger mest " Var glad för barnen du har" " Det var nog meningen" " Det var nog det bästa" " Du kommer bli gravid igen, vill man så kan man" " Livet går vidare""Bättre nu än sen"... Inget hjälper direkt.. Får mig bara att känna mig dum som inte sörjt klart och släppt allt...
Har du stöd av familj och vänner? Vad hjälper dig?
Ja jag känner också rädslan för att bli gravid och inte kunna glädjas men jag har redan bestämt mig. Blir jag gravid väntar jag tills vecka 8 sen tänker jag ringa gyn och säga att jag vill ha ett vul för att se att allt ser bra ut (fejka blödningar om jag måste) Och ser jag då att hjärtat tickar tänker jag hålla ut och hålla tummarna, dock inte glädjas än.. Sen kub testet och ser allt bra ut då kommer jag ha lite mera hopp... Fram tills vecka 18 för rutin ultraljudet och ser allt bra ut även då. Då tänker jag slappna av och försöka hålla koll på sparkar och då ska jag försöka njuta av graviditeten och allt. Men tills dess tänker jag nog vara iskall och bara hoppas men inte ta nåt förgivet...