Inlägg från: Anonym (helt sluut) |Visa alla inlägg
  • Anonym (helt sluut)

    ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

    Jag är helt övertygad att min sju månaders har autism och tycker det blir tydligare för var dag.

    Är så otroligt slutkörd av alla funderingar, faktagooglingar sökningar efter symtom osv. Det snurrar oavbrutet i mitt huvud och jag iakttar barnet varje vaken sekund. Kommer ju inte få diagnos än på ett tag. Hur fasen står man ut med väntan???? Det funkar bara inte att sätta sig ned och se tiden an.

    snälla har någon nått konkret tips?? Har redan kontakt med psykologen för egen del pga detta

  • Svar på tråden ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka
  • Anonym (helt sluut)

    Listan på symtom är låååång.

    Bla mycket kort i ögonkontakt. Lite ointresserad av främlingar. Tittar väldigt kort på nytt folk och ler inte mot dem.

    Tittar inte efter pekningar och inte heller blickpekning. Jollrar inte. Låter aaa i olika nyanser, mer som glädjetjut. Ibland eee.

    I matstol sitter hon med armarna rakt ut som för att balansera och vickar på handlederna.

    Tittar inte på mig ex när hon vill ha en till tugga mat eller tappar en leksak.

    Är extremt nyfiken. Finns inte en rörelse eller ljud som hon missar och hon kan vrida nacken av sig för att titta vart folk tar vägen när dom går iväg, men när nån väl kommer fram och pratar med henne är det mindre intressant. Listan kan göras superlång. Förut åt hon inte heller i famnen( alltid ätit flaska från dag ett) men det har jag tränat och det funkar nu i lugn miljö.

    Jag känner att ovissheten är värst! Mycket för att pappan inte håller med mig och därför inte kan stötta mig i detta förrän vi fått diagnosen.

    Tycker också det känns svårt att börja jobba med henne när jag inte har verktyg för hur jag ska göra, och det gissar jag jag får hjälp med när diagnos är satt

  • Anonym (helt sluut)

    Tines: vilket provocerar? Jag ber om ursäkt men iaf för min familjs och dotterns del så tror jag absolut att det blir lättare efter diagnos. Att få lite hjälp i hur vi kan hjälpa henne utvecklas.

  • Anonym (helt sluut)

    Tines: jag försöker ju njuta!! Och jag vill ha hjälp med hur jag ska kunna njuta fram till vi får diagnosen och hjälp.

    Det är nämligen inte så enkelt att bara sitta och njuta av ett barn som avviker utan att man vet exakt varför..

    Ex blir jag ju påmind varje gång jag eller vem som helst ser på henne och hon kollar en sekund eller max tre och sedan tittar bort.

    Jag äter alla de tabletter jag fått men det hjälper inte. Fick dubbla dosen efter läkarsamtal för två veckor sedan men ändå ingen skillnad.

    Så hur tusan står man ut?? Är ju säkert ett år bort till hjälp. Ska jag bara sitta och titta på under tiden?

  • Anonym (helt sluut)

    Jag letar inte fel, dom finns ju helt tydligt mitt framför näsan på mig

  • Anonym (helt sluut)

    Liten my: jag hoppas verkligen att det är så men tror tyvärr inte det.

    Vilket som är det ju liksom dit jag vill komma med tråden. Hur hittar man styrkan att bara vara i väntan på diagnosen och medans man ser symtomen klarna fram samtidigt?

  • Anonym (helt sluut)

    Tines: man måste väl ändå få möjlighet till santalstöd och råd och tips osv när man fått diagnosen?

    Och som jag skrev tror jag också det blir betydligt lättare när även pappan får veta hur det ligger till och vi kan hjälpas åt i detta. Just nu förnekar han allt

  • Anonym (helt sluut)

    Jag har sökt hjälp och tror inte jag har någon diagnos. Har haft många prövningar i livet men aldrig känt mig såhär.

    sen är det väl inte så underligt att vilja få hjälp med sitt barn för att i sin tur kunna hjälpa barnet?

  • Anonym (helt sluut)

    Förstår: psykologen ger mig tabletter, typ. Och säger att ingen kan säga nått om dottern just nu. Varken bu eller bä. Har även träffat barnpsykolog som sa samma sak.sen är det liksom stop.

    när fick ni diagnos och hur stod du ut med att bara se alla symtom växa fram? Vad var din sons tydligaste tecken?

    Jag är ju liksom redan säker. Till 99 procent. Men får inget stöd av sambo och föräldrar osv som bara förnekar allt.

    Jag har känt detta sen start så jag börjar vara riktigt riktigt slut

  • Anonym (helt sluut)

    Snälla: låter på prick som dotter. Bortsett från att hon sitter spikrak i sin stol. Hon har suttit stadigt på egen hand sen hon var 5,5 mån.

    Tittar ditt barn lika kort omän du har honom liggandes framför dig och pratar med honom?

Svar på tråden ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka