ni med autismerfarenhet...hur tusan är det tänkt man ska orka

Förstår: psykologen ger mig tabletter, typ. Och säger att ingen kan säga nått om dottern just nu. Varken bu eller bä. Har även träffat barnpsykolog som sa samma sak.sen är det liksom stop.

när fick ni diagnos och hur stod du ut med att bara se alla symtom växa fram? Vad var din sons tydligaste tecken?

Jag är ju liksom redan säker. Till 99 procent. Men får inget stöd av sambo och föräldrar osv som bara förnekar allt.

Jag har känt detta sen start så jag börjar vara riktigt riktigt slut

Okej, nu inser jag att du är ett troll. Är du från den där sidan supermodel också? Mänskliga bebisar föds med ögonen öppna.

Jag jobbar med att utreda barn & ungdomar med misstänkta NPF-diagnoser.

Ledsen, men orkar inte läsa igenom hela tråden. Vad tycker du tyder på att hon har autism? Hon är ju inte så gammal....

Det är din sjukdom som gör att du söker tecken på "katastrofer". Om hon skulle skilja sig så mycket från jämnåldriga skulle andra se det också. 

Visst, jag säger inte att det är omöjligt att känna på sig med större spädbarn. Men eftersom TS har "sett" autismen sen flickan öppnade ögonen första gången så  är det med största sannolikhet ett symptom på TSs sjukdom och inte på flickans autism. 

Tack för din undersökning kerubmamman! Känns som att oavsett om hon fixar det eller ej betyder det inte så mycket.

förstår: menar du att din son aldrig gett svarsleende? Varken till familj eller obekanta?

Snälla: jag ignorerar på inget sätt att ditt barn beter sig på samma sätt. Det är tvärtom en stor lättnad! Däremot vågar jag inte tro att allt är bra utan funderar istället om det finns symtom som jag missat beskriva

Snälla: låter på prick som dotter. Bortsett från att hon sitter spikrak i sin stol. Hon har suttit stadigt på egen hand sen hon var 5,5 mån.

Tittar ditt barn lika kort omän du har honom liggandes framför dig och pratar med honom?

Hej

Jag känner igen mig så idet du skriver!

Jag skrev själv flera trådar för nästan 4 år sedan då jag var jätteorolig för min dotter. Liksom du fick jag diagnosen "förlossningsdepresion". Själv var jag frustrerad över att ingen såg det jag såg.

Min dotter ville inte vara i famnen (det var så alla mina tankar började). Jag tyckte att hon hade dålig ögonkontakt, att hon inte jollrade. När hon var 8 mån blev jag jätteorolig för att hon inte börjat peka. Detta tog knäcken på mig o jag hade sån ångest o fick börja med medicin. Egentligen handlade det nog inte om en ev autismdiagnos utan om det faktum att jag inte upplevde att vi hade en nära relation (saknade den fysiska biten).

Idag är min fantastiska dotter 4 år! (Oj, vad tiden går fort när man ser tillbaka).

Hon älskar att gosa (sedan ca 2 år tillbaka är hon jättekramig :). Hon har inga tecken överhuvudtaget på att ha en diagnos. En helt normal, glad o social tjej.

(Hon började peka när hon var 11 mån förresten, likaså min andra dotter (men henne var jag aldrig orolig för).

Jag fattar nu hur olika barn faktiskt kan vara.

Det är fruktansvärt att må så dåligt. Helt klart den värsta perioden i mitt liv!!

Mitt dåliga mående släppte när hon var runt 1,5 år. Då började hon prata så smått.

Idag mår jag jättebra o har en dotter till som är 2 år. Hon har varit lite gosigare som bebis annars är de nog ganska lika.

Hoppas att detta kan hjälpa dig lite.

Stor kram till dig o hoppas att du snart får må bättre!