Hur ont gör en förlossning undrar en kille..

just det, precis!

det tänkte jag också på!

Det närmsta jag kan komma om man ska jämföra med något som en kille kanske faktiskt upplevt (Hur många vet hur det känns att skita ut en soffa liksom :-P) är att om du tänker dig det absolut värsta magknipet du haft. Ett sån där där svetten börjar rinna, du är nära på att spy och bara gungar och ber till gud att det ska släppa.

Om du tänker dig den känslan... Att dem sitter i i 1min och den kommer med ett intervall på säg ca 3min. Och så håller du på så i flera timmar.

Och det skulle jag ändå säga är en ganska average förlossning.

Men som sagt så är det det närmsta jag kan komma om jag ska jämföra med nåt realistiskt.

Det ska tydligen vara det näst mest smärtsamma en människa kan uppleva. Det mest smärtsamma är att brinna till döds.

Jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Va helt stensättning. Gjorde så jävla ont så jag trodde inte att "det här klarar man och överlever".

Det var när min son skulle ut, själva krystandet. Precis innan han kom ut gav jag upp, det gjorde så fruktansvärt ont att jag bara släppte allt och tänkte "nu dör jag, låt mig dö", men mina barnmorskor och sambo skrek och hejade och efter en krystning till var han ute och all smärta var borta. Var däremot väldigt öm och hade svårt att sitta ner på några dagar, och för att inte glömma träningsvärken!

Värkarna är helt olidliga men snäppet lindrigare än att krysta ut barnet, under värkarna trodde jag inte att jag skulle dö men typ tuppa av och inte kunna gå igen, typ..

Min förlossning va ändå en väldigt bra förlossning (igångsättning), jag sprack ingenting och sonen vägde "bara" 2800 gram.

Nu väntar jag vet andra barn och det kommer bara skilja ca 17 månader på dom, så som sagt: man glömmer hur ont det gör! Kroppen glömmer.

Men minnena finns ändå kvar.

En kille kommer aldrig någonsin förstå hur det är att vänta barn eller att föda barn, aldrig någonsin ä. Det är något vi tjejer får acceptera och leva med.

Jag vill slå in huvudet på min sambo ibland när han verkligen inte fattar HUR ont det gör, eller hur jobbigt det är, men å andra sidan, hur ska han kunna förstå det?

Dom kommer aldrig uppleva något i närheten, den smärtan dom upplever kommer alltid att vara den värsta för dom, värre än att föda barn.

Men man älskar dom för det ;)

Smärtnivån ska tydligen vara jämförbar ned ett njurstensanfall. Fick jag höra av ambulanspersonalen när jag drabbades av ett sådant. Gjorde sjukt ont. Har aldrig haft mer ont än så. Tills morfinet kickade in...

Nu är jag man, och har aldrig fött barn. Men jag tror absolut att upplevelsen och smärtan INTE går att beskriva i ord. Jag tror därför att kvinnor, omedvetet, försöker överträffa varandras berättelser.
Se bara i den här tråden. Det börjar med att någon berättar att det är som att bajsa ut en melon. Nästa beskriver det som att långsamt bli överkörd av en buss. Efter det beskriver en kvinna, att det är som att bajsa ut en SOFFA.

Jag tvivlar starkt på att någon kvinna skulle kunna tänka sig att återuppleva ovannämnda upplevelser. Vilket de flesta kvinnor ändå gör, genom att skaffa fler barn än ett.
Jag tror inte heller att man klarar att bajsa ut en melon, bli överkörd av en buss eller bajsa ut en soffa utan att skrika infernaliskt och sedan dö av smärta, om inte annat.
Jag har även varit med på tre förlossningar, varav den värsta genomleds med lite smågråt. Min fru fick några år senare ett gallstens anfall. Då jävlar skreks det.

Olika personer upplever olika smärtor olika. Jag tyckte njurstenssmärtorna var värst för jag visste inte varför de kom och när de skulle sluta. Förlossning 1 var värre än 2, inte för den gjorde mer ont utan för det var mer okänt vad som skulle hända.

Skönt för din fru. Då hade hon inte lika ont som mig. Jag grät inte en enda tår. Jag skrek rakt ut och trodde att jag sprack så mycket att jag i mitt inre tog farväl till alla. Tror absolut inte kvinnor försöker att överträffa varandra. Min vän hade så ont av värkarna att hon svimmade mellan dem. För mig gick det ganska bra. Jag hade så ont när mitt barn precis trängde ut att det kändes som om någon körde in något och splitade mig i två delar. Min vän kände bara att något "gled ut" utan någon smärta alls. Förlossningar är alla olika men att förminska vissa kvinnors upplevelse är fan inte fint. Speciellt inte som man. Du har ju inte den minsta aning om hur någon kvinna känt vid sin förlossning. Om hon inte berättar det för dig förstås.

Själv är jag gravid igen trots den sjuka smärtan. Men det går inte en dag utan att jag har helt otrolig panikångest och till och med börjar gå in i en depression pga att jag ska gå igenom det igen om 4 månader. Men jag vill ge mitt barn ett syskon (förutom att vi själva självklart vill ha fler barn), och min man vill inte adoptera.

En bra förlossning=En förlossning utan komplikationer.

Det är som en stor betngklump som ligger längst ner och försöker komma ut. Men för mig var inte det värsta att få ut ungen, utan på vägen dit. Jag fick inge bedövning (för de fanns inte personal som kunde ge mig det). Man ligger och har konstant ont, hela tiden, det är riktig tortyr! Det är som att man får ligga där och bli sparkad på tills det är över. Jag bröt psykiskt av min senaste förlossning. Jag orka helt enkelt inte. Sedan har jag haft turen att krystningstiden vart väldigt kort, under minuten med senaste, hon "slank ut". Och all denna smärtan man går igenom och kroppen skapar är ju för att få ut barnet, så den försvinner när barnet är ute. Min förlossning gick superbra, Inga skador alls, så jag hade en bra förlossning. 

Jag har fött ett barn och ska göra om det om 3 månader. Visst gör det ont som f*n, men på något sätt är det lättare att hantera en smärta som leder fram till något positivt som en liten bäbis, man vet ju varför det gör ont. I andra fall har man ju ont för att man är skadad eller sjuk och då är inte smärtan positiv.

Hittade ett klipp på tuben där två män testar en förlossningssimulator
">

 det kanske beskriver hur ont det gör... typ. Kul i alla fall!