Hur ont gör en förlossning undrar en kille..

Ja, självklart är det med viss glimt i ögat som man tar till liknelser som att "skita ut en vattenmelon" eller liknande, men hur ska man annars beskriva en känsla som inte liknar något annat? När min tjej skulle ut var starten jobbig, riktigt jobbig. Sedan fick jag lustgas och mådde bra i några timmar. Sedan kom krystvärkarna, bebben låg med näsan uppåt och blev lite knepig att trycka ut... Nog sjutton kändes det som att hon var ENORM. Kändes faktiskt, på riktigt, som man kan tänka sig att det skulle kännas att bajsa ut meloner. Trodde inte hon skulle komma ut alls. Visst är slidan elastisk, men uppenbarligen inte tillräckligt eftersom många av oss spricker för att den där "melonen" ska kunna komma ut...

Och sedan det här att det säkert inte är såååå jobbigt, eftersom man skaffar fler barn... Fattar inte människor att belöningen av smärtan gör det värt att åter igen gå igenom vad som av många upplevelse som det värsta helvetet på jorden? Att det gör mer ont än allt annat man upplevt uppvägs av lyckan över att få ut en fantastisk unge. Dessutom producerar vi tjejer glömskehormoner i massor efter en förlossning...

Tror det är svårt att beskriva smärtan. Det upplevs olika även bland oss kvinnor men att det är smärtsamt kan vi säga ja. Man förbereder sig olika och har tidigare erfarenheter både på gott och ont. Det handlar ändå om att mentalt utgå från hur man är som person vad gäller smärttålighet & smärttröskel. I förlossningsögonblicket är det individuellt och smärtan kommer & går och blir intensivare. Barnets storlek och bäckenets diameter måste stämma överens. Likaså att värkarna är starka och effektiva. Det gäller att fokusera. Förstå att för varje värk kommer man närmare barnet. Andas och stå upp är effektivt. Det ger en naturlig tyngd neråt för barnet. Du undrar hur ont det gör. Och det är somsagt olika. Jag har aldrig haft panik el upplevt det som ohanterbart. Har fött två barn varav andra barnet i säte. Har haft lustgas de sista två timmarna båda gångerna. Om två månader ska jag föda tredje barnet och jag är lugn. / Ninni

Det var det absolut varsta jag nagonsin varit med om. Efter bara ett par timmar hade jag overhuvudtaget ingen som helst uppfattning om att det hade nagot som helst med barn att gora. Jag hade sa ont att jag tappade allt begrepp om tid och rum. Jag visste inte var jag var eller varfor. Jag brydde mig inte alls om huruvida jag skulle klara mig ur det levande eller inte. Jag ville bara att det skulle ta slut, for jag skulle aldrig kunna utharda en endaste sekund till av det, men likval fortsatte det i timmar.

Precis, hur beskriver man en snudd på obeskrivbar känsla? Man måste göra det bildligt.

Jag tyckte inte heller det kändes som att trycka ut en bebis, det kändes som en stenhård gigantisk kokosnöt båda gångerna. Fortfarande förvånad att jag inte sprack mer, att vi inte alla spricker mer än vi gör.

Det går inte att förklara! Jag var uppriktigt asförbannad på folk för att de inte sagt HUR jävla ont det gör. I hela kroppen! Det är ofattbart! Det är för traumatiskt att minnas. Därför gör man om det. Tänk att det gör så ont att man skiter i allt! Man vet inte om man bajsar ner sig, att man spricker eller något. Det gör så ont att man inte ens märker det. Tänk att inte märka när man slits sönder. Någon sa att det känns som att skita ut ett brinnande bowlingklot med typ nitar på. Det tycker jag hittills var den bästa liknelsen.

Innan tror man ju att det är just när bebisen ska ploppa ut genom öppningen som man har ont. Men det är ju hela trycket när barnet rör sig ner i förlossningskanalen och man ska vidgas. Tänk att bli utpressad inifrån liksom!

Smärtan var för mig totalt osannolik! ofattbar!

Ja du... Ont gör det iaf. Speciellt värkarna när det känns som att hela livmodern slits ut samtidigt som det känns som världens kramp där inne i magen. Jag har haft så ont så jag kräkts av smärtan. Och det har jag bara haft vid förlossningar och vid mitt gallstensanfall (som jag upplevde som värre iom att man inte fick någon paus då).  Men bara man får lite smärtlindring så är det hanterbart.
Själva biten när bebisen kommer ut är ja, inte bekväm. Men känns som en befrielse liksom.

Jag fick väldigt ont efteråt. Speciellt den första veckan. Kunde inte ens skratta utan att det kändes som att snittet och allt under snittet skulle döda mig. Dock gick själva förlossningen otroligt smidigt och bra. Jag var vaken hela tiden och var därför med under hela förlossningen. Så det var ju värt allting.

Att en förlossning 'gick bra och utan problem" betyder ju att förlossningen gick till som den skulle.

Angående smärtan. Vid en av mina förlossningar fick jag ryggmärgsbedövning och lustgas. Kände varken av att dom klippte mig eller att jag sprack, ändå hade jag så otroligt ont!

Det gör så jävla ont att mina tankar handlade inte om huruvida jag skulle dö eller inte av smärtan. Jag var snarare helt förtvivlad och förbannad över att det kunde göra så ont och att man INTE tilläts dö... Tänkte att så här skulle man inte ens låta ett djur lida innan slakt.

MEN detta är ju inget jag jämt berättar för folk ... Ibland när man pratar förlossning,särskilt med män som man inte är supernära, kanske man nöjer dig med att bara lite trött säga att det gör jävligt ont -de flesta vill ju inte ha detaljer ändå ....(den har jag iofs kompisar som svär på att de inte tyckte det var så farligt så visst verkar det variera!)

Nej, jag tror faktiskt inte att de "växer". Min första förlossning gjorde ont, men var hanterbart. Min andra förlossning gjorde så ont att jag inte för mitt liv kunde fokusera på något, allt var bara smärta. Så jag var tvungen att få smärtdämpande, för att ens kunna krysta, kan man säga.

Så om du tänker dig så ont att världen runt dig försvinner, så ont kan det göra...