Hur ont gör en förlossning undrar en kille..

Jag fick ett blåmärke över näsan ut mot kinderna så hårt som jag tryckte in masken. Tog två veckor för blåmärket samt smärtan och svullnaden att lägga sig där jag tryckt in masken.

Kan tillägga att jag hade så ont att jag med mina bara händer drog mig själv i håret hårt i ren desperation.

Det gjorde vansinnigt ont. Jag trodde jag skulle dö. På pappret var min förlossning jättesmidig, upplevelsen av den var det inte. Min smärtlindring bestod av bad, TENS, ryggbedövning, lustgas och kvaddar. Trots all denna bedövning kändes det som att jag skulle dö. När de skulle lägga EDA:n var jag tvungen att ligga på sidan helt stilla. Klarade knappt av det då det gjorde så ont att jag bara skrek. Det värsta/bästa är att jag minns allt. Det var fruktansvärt. Jag kan tänka mig att det är mindre smärtsamt med en sträckbänk. Tack och lov försvinner all smärta när barnet kommer! Det var värt det, men jag kommer aldrig göra om det. Det går inte att jämföra med något annat. Evolutionen suger som inte har "gett oss" en smärtfri förlossning alá älvornas i Ture blood. Nej fy fan, det här gör jag aldrig om! 13 månader sedan förlossningen.

Jag "bad" dem (läs: skrek) att de skulle skära upp mig istället för det fanns inte ens chans i världen att jag skulle överleva. Gjorde så ont att jag tryckte lustgasmasken hårt i ansiktet, drog i håret, slog omkring mig typ. Detta var i utdrivningsfasen. Nej fy fan, blundar och minns det och det var bara hemskt. Tack och lov har jag inga av dessa "glömske"-hormoner. Vill inte glömma för att jag vill aldrig göra om det.

Att det gick bra och utan problem betyder ju inte att det inte gjorde för jävla helvetes ont. Jag har fött flera barn, utan medicinsk smärtlindring och utan några skador på varken mig eller barnen (inga sprickor, rupturer och vad det nu finns och barnen har varit fullt friska, inte medtagna osv), jag tycker att mina förlossningar gått oförskämt bra och lätt. Men nog fan har de gjort så ont att jag inte hittills i alla fall kunnat mäta det mot något annat.

Kroppen har inget smärtminne och det finns en bra orsak till det.

Föder hellre barn än är magsjuk. En förlossning var en piece of cake, tycker jag. Ont? Ja, såklart, men vad annat är att vänta? Hade lätt kunnat duscha av mig och gå till jobbet efteråt. Jag tror att mkt handlar om mindset...

"Mindset" är inte allt. Första förlossningen var jag hur cool som helst, men förlossningen var besvärlig och jag kan inte beskriva smärtan. Jag tappade helt bäringen, tänkte flera gånger att nu vet jag hur ont det kan göra, nu kan det i alla fall inte göra mer ont. Ändå kom det nya nivåer av smärta. Dessutom ett efterförlopp med äckliga sår som tog tid att läka. Jag var helt förvånad att det någonsin gick att ha sex igen.Självklart är inte detta något jag diskuterar med folk. Hur skulle de reagera på det? Vad skulle syftet med det vara?

Andra förlossningen var jag livrädd och fick total panik med hyperventilation och hela kittet så fort första värken kändes. Den förlossningen gick otroligt smidigt med full kontroll och utan att det behövdes smärtlindring, och med bara en minimal liten bristning. Så det är olika.Men standard är nog trots allt olika grader av helvetisk traumatiserande smärta.

Det gör väldigt, väldigt ont på ett sätt som är svårt att beskriva. Samtidigt en helt fantastisk upplevelse när man släpper taget om kontroll och låter kroppen vara urstark och föda fram ett nytt liv. Persomlighetsutvecklande och magiskt tycker jag-stackars er män som inte får uppleva det!

"Mindset"? Vilket underbart ord att tillämpa för att trycka ner alla kvinnor som haft omänskligt ont och säga att det är deras eget fel när man själv bara fick en lättare förlossning!

För mig var det såpass ont att minnet av smärtan gav sömnsvårigheter långt efteråt. Om man tänker sig hur ont något kan göra när det bara inte kan bli värre, men så blir det 10 gånger värre ändå. Ungefär så ont. Jämförelsen med lumparhistorier kanske är relevant men den haltar lite också. Periodvis har det varit svårt för mig att tala om förlossningen eftersom det får mig att gråta helt okontrollerat och då har jag istället valt att sitta tyst när andra berättat eller så har jag gått därifrån eller försökt tala om något annat.

Födde andra barnet för 6 veckor sen så mitt minne är ganska färskt angående förlossningen.

Alltså smärtan går inte att beskriva, den är fruktansvärd.

Min man var helt lugn innan förlossningen och oroade sig inte alls. Efteråt var han chockad och kunde bara beskriva det hela som fruktansvärt och sa han aldrig ville se mig genomgå en vaginal förlossning igen. Jag trodde det skulle göra otroligt ont men blev ändå chockad över hur smärtsamt det faktiskt var. Inte nog med att det aldrig blev några smärtfria pauser mellan värkarna som jag trott (förutom den timme EDAn verkade), allt som existerade var smärtan, fanns inte ens tankar på barnet. Och att sedan inte ha någon aning om när smärtan går över gjorde det ännu värre. Sprack i stort sätt hela vägen, både fram och bak, men kände det inte alls. Att sedan känna det som helt smärtfritt när barnet är ute är väll ett tecken på vilken jävlig smärta man utsatts för, för hur kunde annars ett sönderrivet blodigt underliv inte kännas? Som tur är är detta något man inte pratar med med dem som inte fått barn, men efteråt får man höra hur djävligt många andra också upplevt det. Att man gör om det är inte ett bevis på att smärtan inte var så farlig utan ett bevis på hur stark kärleken till ett barn är.

Så fruktansvärt korkat skrivet.

Måste fråga er som beskrivit smärtan här - hur många av er har använt er av EDA som har tagit ordentligt? Läste nämligen en annan tråd där folk här beskrivit smärtan efter EDA och de flesta tyckte att den landade på 1-3 typ på en 10-gradig skala efter de fått detta. Är smärtan ni beskriver isåfall innan ni fått EDA eller när den inte verkat längre, typ vid utdrivningsfasen? Har inte själv fött barn men ska göra det i vår och vill skaffa mig en bild av det hela.

LOL! Eller hur!

Instämmer

Tog själv EDA och smärtan jag pratat om var innan och efter, mest efter under krystvärkarna. Jag blev helt smärtfri av EDAn men tyvärr höll det bara i en timme då jag öppnade mig så snabbt. Men var helt klart värt det och hade inte tvekat att ta EDA igen. Om jag sedan kunnat krysta ut barnet på ca en timme hade jag säkert beskrivit smärtan annorlunda än jag gör nu då jag istället hade krystvärkar i 5 timmar. Det är svårt att föreställa sig hur det blir och hur du kommer uppleva och hantera smärtan. Som du ser i denna tråd är det väldigt olika hur ont man har och hur långdragen förlossningen blir. Men oavsett kommer du klara det och få den finaste av gåvor:). Mitt bästa råd är att ha med dig ett bra stöd in i förlossningsrummet. Jag hade det i form av min man som var bra på att dölja hur han egentligen kände just då;). Lycka till med förlossningen och framförallt barnet!

Har du vart förstoppad så känns de ungefär lika fast tänk att du ska trycka ut en melon...ur nr2 med en brinnande känsla mellanbenen, som att du va i lågor

bästa förklaringen jag kan ge haha