Anonym (*Nova*) skrev 2014-11-15 11:17:57 följande:
Jag tyckte det räckte med ett tryggt boende och stabil relation, sambon ville att vi skulle renovera klart köket (bodde i en etta på 47 kvm, åt i vardagsrummet o diskade i badkaret eftersom vi rivit ut hela gamla köket) + han ville göra om sitt företag till AB. Sagt o gjort, när det var klart körde vi igång. Idag ett par år senare har vi annu inget barn men: försökt på naturlig väg utan resultat under 1 års tid, genomgått en fertilitetsutredning som visat på manlig infertilitet (troligen något genetiskt, f.ö. är min sambo fullt frisk och ser helt normal ut, bara att han inte kan få barn på naturligt sätt), sörjt och funderat hur vi ska gå vidare ca 1/2 år, påbörjat inseminationer med spermiedonator. Vi har även: jag = pluggat klart på universitetet, hunnit jobba snart 2 år o fått fast jobb. Sambon: utökat sitt företag med anställda + startat ett till företag. Tillsammans: köpa villa i Stockholm o 2 bilar. Vill bara säga, men man ska inte tro att det är självklart att det är lätt att få barn, vi var naiva o trodde att det skulle vara enkelt, jag funderade innan vi började på vilken månad som var bäst och när barnet skulle födas, trodde aldrig att vi skulle bli ofrivilligt barnlösa och behöva använda donator och hålla på med hormonbehandlingar, det var så långt bort och drabbade ju bara andra. Vi var unga, var 30 när vi började försöka och fullt friska för övrigt. Idag bryr jag mig inte om vilket kön vi får på barnet, när det kommer eller om det har nån sjukdom (självklart vill vi ha ett friskt barn, men idag tar jag inget för givet längre, skulle älska barnet oavsett, bara det är vårt barn som vi gemensamt kämpat för att få, om det ens blir nåt barn nån gång...som sagt, tar inget för givet längre). Vill bara säga, men kör på och vänta inte för länge. Allt annat kan man få sen, men det finns aldrig rätt eller fel tid för barn. Kan låta som vi lever rätt lyxigt o har allt, det hade vi inte när vi började försöka, då var jag inte klar med mina studier och hade inget tryggt jobb, bara vår lilla bostadsrätt och sambon som höll på att bygga upp sitt företag, vi har ordnat allt annat under tiden vi väntat och gjort alla utredningar m.m. Vet också folk som lever på soc. o ändå klarar sig hyfsat bra, inget lyxliv men tak över huvudet och mat i magen i alla fall. Så vänta inte för länge!
Kan bara instämma i det Nova skriver. Jag har en diagnos som gör att jag inte har fungerande äggstockar och ägg så jag har vetat sedan innan jag var tonåring att jag inte kan få barn, äggdonation var det som gällde för mig. Så fort jag och mannen bestämt oss för att försöka så var det inte så mycket att fundera på, det där med checklista har liksom aldrig varit något att fundera runt förutom att vi ville vara färdig med studier. Nu har vi haft turen att lyckas med äggdonation och har en underbar dotter. När dottern blev till var jag arbetslös men fick ett vikariat under min graviditet och nu planerar vi syskon, detta beslut tog vi innan jag hunnit få nytt jobb efter min föräldraledighet. Givetvis underlättar det att vi bor i Stockholm och jag jobbar i en bransch där det finns relativt gott med jobb. Vi bor i en trea och blir vi fyra måste vi flytta till en större lägenhet vilket inte är det lättaste med bostadspriserna i Stockholm. Vårt tankesätt har alltid varit att jobb och boende kommer och går och går att förändra medans barn är för evigt. Praktiska detaljer löser sig under tiden.
Vet precis vad du går igenom Nova och jag önskar dig lycka till i ditt kämpande och att ni lyckas.
