Er checklista innan barn?

Min sambo fyller 30 och jag blir 28 år i sommar. Vi har båda studerat och har stabila inkomster. Vi har varit tillsammans i snart 1,5 år och har nyligen köpt ett hus tillsammans.

Innan vi träffades har vi båda rest och jobbat utomlands under en längre period.

Det jag gärna hade gjort innan vi får barn är;

- renovera klart vårt hus

- förlova oss

- spara ihop en "barn buffert" och en "bröllop buffert"

- åka iväg på en resa långt bort, Curaçao, Kap Verde, Brasilien eller Tahiti

MEN, jag vill ha barn innan jag är 30 så för min del känns det lite som att det brinner i knutarna

Oj, det var många saker... Är det jätteviktigt för dig att få barn innan 30 eller är det mer att du vill det? Varför känner du så? Vore ju jätteskönt om ni väntade ett år till och hann med allt utan stress. Jag kände som du och sedan sköt vi upp barn från förra året till i år (är 31). Känns mycket bättre och nu ser jag fram emot att bli gravid, ingen stress. Men vill säga grattis till att redan ha köpt ett hus innan barn! Vi har inget hus än men jag hade prioriterat renoveringen och barnbuffert först och främst. Har några vänner som renoverat under småbarnsåren och det var jättetufft både med tid och pengar.

För mig handlade det om att jag ville ha utbildning och jobb, helst vara gift (mest för att jag tycker att det "hör till"), stabil inkomst.

Körkort.

Plats för barn gärna i hus på landet.

2 inkomster att leva på.

Två bilar.

En buffert för barngrejor och om barnet är sjukt.

En buffert att kunna fixa om något i huset går sönder.

Vi är 23/25 år. Väntar nu vårt första och alla "att fixa" är klara sedan en tid tillbaka. Dock blev vägen till barn längre än vi trodde då ja ej kunde bli gravid utan hjälp.

Att gifta oss var det enda jag hade på "checklistan". När jag sedan blev gravid några månader efter bröllopet så blev ett hus viktigt. Det köpte vi och flyttade in i månaden innan första barnet kom. I övrigt har jag inte haft några "måsten". Jag var 32 och kände att jag hade gjort allt förutom att få barn så jag hade ingen önskan om några särskilda erfarenheter innan vi försökte få barn.

Ett stabilt förhållande är A och O. Att förhållandet klarar av jobbiga perioder och att man tar sig ur dem mer enade än innan.

Tryggt ekonomiskt. Båda har en stabil inkomst. Behöver inte vara en väldigt bra inkomst, bara den är stabil.Har vuxit upp med att mina föräldrar hade det osäkert och svårt med ekonomin. Vill inte att mina barn ska behöva uppleva samma sak.

Ett bra boende som är tryggt. Behöver inte vara stort eller fint, bara man trivs och den där hem känslan infinner sig. Det gör att föräldrarna blir mer trygga och stabila och kan fokusera på sina barn istället för otryggheten av ett dåligt boende.

Personlig mognad.
Är man verkligen redo att lägga allt annat åt sidan för att skaffa barn? Är fester, resor, egentid mycket viktigare än att ta hand om ett barn på heltid flera år framöver.

Jag har nu uppnått alla dessa mål som jag satt upp för mig själv för flera år sen.

Och jag väntar också mitt första barn nu i april. Är 28 år och inte fören nu har jag känt mig 100% redo.

Jag tror ju inte att man någonsin är redo för att få barn. Jag tror att man kan tro att man är det, men det blir något helt annat än man trodde när barnet väl kommit. Så jag tänker att det handlar mer om att man faktiskt vill ha barn.

Jag har velat skaffa barn i några år nu. Men har avvaktat för att jag inte haft något av det i min lista. Speciellt den personliga mognaden.

Det började när jag kände att jag hellre är hemma hela helgen för att jag tycker det är tråkigt att gå på fest. Då kände jag mig redo.

Jag trodde precis som du Donum. Att redo blir man inte, det är någonting som växer fram när man väl skaffat barn. Men jag kan säga nu att det stämmer inte.

Och mycket beror självklart på att min man är också är helt inställd och redo på att få barn. Det är väl rätt ovanligt att båda är helt redo samtidigt.

Jag har vänner och bekanta runt omkring mig som har barn i olika åldrar och jag har definitivt inga illusioner om hur det är att ha barn. Men jag är redo för det. Jag är beredd på sömnlösa nätter och att vara  fast i en ammande position de närmaste månaderna. Jag vet allt detta och ser fortfarande fram emot det. Det är nog så redo man kan bli som blivande förälder. =D

Lite fel formulerat. Det handlade inte bara om fester o sånt. Det handlar självklart om så mycket mer än bara fester och dricka. Har inte varit en riktigt fest människa. Men kunnat uppskatta det ändå.

Det handlar också om andra prioriteringar än jag haft innan.

 

 

Och jag kan säga, efter tre barn, att det stämmer att man bara tror att man är redo eftersom man faktiskt inte vet vad det innebär att ha barn förrän man har fått dem. ;)

Var du 32 när du blev gravid eller när första barnet kom? Jag är 31 nu och känner mig velig om vi ska vänta lite till (främst för att spara mer pengar till hus) eller om man ska börja nu under våren eftersom man aldrig vet om man kan bli gravid eller hur lång tid det tar. Det är dyrt med hus här så vi skulle behöva nästan en miljon sparat, nu har vi knappt 700 000. Du fick alltså tre barn efter 32? Det är ju inget ovanligt förstås men jag tycker det är skitjobbigt att man inte vet förrän man försökt. Jag vill ha minst två barn.

Jag var 32 när jag blev gravid och hade just hunnit fylla 33 när han kom. Testade positivt på julafton och efter 43 husvisningar hittade vi drömhuset i februari. Vi hade enorm tur har jag förstått i efterhand. De som sålde hade separerat och ville bli av med det så fort som möjligt. Hade de väntat med att sälja till våren/sommaren hade de kunnat få mycket mer för det. 10 månader efter att vi köpte det lät vi värdera det och då hade det ökat 400 000. Vi köpte också innan 15%-regeln och betalade bara 10% kontant.

Ja, jag har fått tre barn men jag har också fått fem missfall. Ett före första barnet, tre innan andra och ett innan tredje. En tuff resa har det varit med många tårar och samvetskval för att vi inte bara kan vara nöjda med att vi fick ens ett barn. Sekundär barnlöshet är knepig. Tredje barnet är kanske ännu mer ett mirakel än första och andra för vi hade precis bestämt efter det femte missfallet att vi struntar i detta och ser vad vi gör 2015. Trots att ingenting stämde med ägglossning och sexuella aktiviteter så blev jag gravid ändå och ut kom en levande och frisk lillasyster i december. Så frågar du mig, så svarar jag att vill ni ha barn - försök få barn. Det världsliga löser sig. Det kommer aldrig uppstå ett perfekt tillfälle då allting passar för att få barn. Väntar man på det, så blir det inga barn alls. Så tänker jag.

Så tungt det måste ha varit med så många missfall! Man hör ju att det är vanligt men man tror kanske inte att det ska hända en själv. Jo du har ju rätt, det är mest att jag påverkas av att "alla andra" har ju villa när barnen är små och helst redan innan de föds eller åtminstone börjar gå och då vore det bättre att spara ett tag till först. När man väl fått barn kan man ju inte spara så mycket pengar för då ska man vara föräldraledig och helst spara föräldradagar så att man kan jobba deltid sedan med bibehållen SGI. Allting kostar ju.

Jag känner mig så kluven för t ex en kollega till mig träffade sin man vid 33 och fick två barn vid 36 och 39 års ålder och de har en underbar villa etc, och då tänker man ju att det skulle vi också ha råd med om vi väntade 1-2 år till. Men vi är inte såpass nära att jag vet om hon fått kämpa för att få barn, men det låter inte så för hon talar varmt om att göra "allting annat man vill" innan man får barn. Min man har inte direkt nån barnlängtan heller så han rättar sig efter vad jag vill, men jag vet ju inte vad jag vill.

Sen så kan man vara olika människor och vara beredd på olika sätt.

Absolut, men nu påstod ju du att det inte stämmer att man inte är redo förrän man har fått barn. Då tar jag mig friheten att påstå motsatsen, eftersom jag ändå har den erfarenheten. ;)

Jag tror också att den som tror sig veta hur det är att få barn kommer omvärdera den saken när det väl kommer ett barn som vänder hela världen uppochner. :)

Det är för att man faktiskt inte vet som jag anser att det avgörande är att man vill ha barn (och även då kan man bli stående där med ett barn i famnen och undra om det här verkligen var vad jag ville). Jättebra att ha ordnat allt som man tror att man behöver ha ordnat, men det världsliga är just bara världsligt. Att avstå barn - om man nu vill ha barn - pga det tror jag är oklokt.

Jag brukar tänka att de barn jag fick aldrig hade kommit utan förlusten av de barn jag förlorade och det är då den djupaste sorgen och den gränslösa glädjen liksom håller varandra i hand. :)

En positiv konsekvens är att vi har lärt oss att inte ta några barn för givna. Det fanns inte i min tankevärld att vi skulle förlora så många barn när vi bestämde oss för att aktivt försöka få barn. Vi hade bägge en rätt naiv syn, som jag upplever att många har - det är bara att göra de barn man vill ha och när det passar så är det gott så. Det är naturligtvis inte så vanligt med så många missfall, men jag tycker ändå att det viktigaste är att man vill ha barn. Velar du pga hus eller pga att du inte vet om du vill ha barn överhuvudtaget?

För vet du med dig att du vill ha barn så tänker jag att du skulle sörja saknaden av barn mer än saknaden av ett fint hus. :)

Sedan vet man ju aldrig. Vi tjänar mycket mer nu än när vi fick vårt första barn och har bara gått från klarhet till klarhet på den punkten så det har inte påverkat oss negativt ekonomiskt att få barn.

Donum: Jag velar mest pga ekonomi/trygghet och där är hus en del av det. Både jag och min man är uppväxta i hus med stor trädgård och då tycker man att det är så det ska vara när man själv får familj också. Vi har utbildat oss länge och har "bättre" jobb än våra föräldrar. I gengäld är det mycket dyrare med hus där vi bor nu än på de ställen vi kommer ifrån, men jag känner ändå starkt att jag borde ha samma standard eller bättre än mina föräldrar. Man vill ju få det bättre för varje generation. Kanske töntigt men det är så jag känner.

Sedan är en stor del av velandet att min man har en osäker arbetssituation. Han är disputerad i ett naturämne men det är svårt att få en riktig tjänst vid universitet utan utlandstjänst, och åker man på utlandstjänst är man ändå inte garanterad något jobb när man kommer tillbaka. På företag å andra sidan är det klassikern "överkvalificerad/för lite erfarenhet" så hela framtiden känns rätt svajig. Därav att vi sagt att om han får ett jobb nu i vår skulle vi börja försöka få barn, men om det blir utlandstjänst vet vi ju ändå inte om han får jobb efteråt och då har vi ju redan barn att försörja om vi lyckats få barn. Det är en sak att ha försörjningsansvar för sig själv men det känns så stort med allt med ekonomin när man får barn. Därav att jag inte vet vad jag ska göra och jag känner mig maktlös eftersom jag inte kan påverka min mans jobbmöjligheter.

Jag tror mest att jag är rädd för att inte kunna få barn. Har läst och sett för mycket på tv om ofrivillig barnlöshet och är så rädd att det ska hända oss.

Att få barn innan 30 har varit mitt mål länge, men hade jag fått bestämma så skulle jag redan haft minst två barn nu.

Tack, det känns väldigt skönt att vi har köpt hus redan nu. Renovering och sparande kommer fortsätta att prioriteras, men också den där resan som vi båda drömmer om.

Och nästa år vid den här tiden kanske jag är gravid, man kan ju hoppas iaf

Innan vi fick första barnet ville vi

-ha gift oss
-köpt hus
-ha pluggat klart
-ha fasta jobb
-ha rest lite 
-festat "färdigt"
-ha spelat in en skiva med vårt band

och allt detta hann vi med!

Nu väntar vi nr 3 och på min lista nu finns en önskan om att

-hinna vila lite.......