Har du frågor om tvåspråkighet? Fråga mig!

Hej! Vilken bra tråd :)

Jag växte upp med 3 språk som jag kan flytande utan att det egentligen var planerat. Min mor är svensk och jag växte upp den största delen av mitt liv i Sverige. Min far är från Grekland och vi åkte ner på somrarna + prata i telefon med honom ofta + hemspråk en gång i veckan. Mamma och pappa pratade mest engelska med varandra även fast mamma lärde sig grekiska. Engelska lärde jag mig väll grunderna från skolan och universitetsutbildningar och talas nu flytande (man hör inte att det inte är mitt första språk). Har dessutom en faster från Kanada som jag träffar nån gång i veckan och bara pratar engelska med.

Jag planerar nu barn med min sambo och planerar att prata svenska med barnet för det är mitt primära språk. Min man pratar bara grekiska och helt ok engelska, min fråga är hur jag ska kunna lära mitt barn "perfekt" engelska. För att ungar ska lära sig det i grekisk skola är bra att glömma. Räcker det om barnet bara träffar min faster då och då + hör mig prata engelska nån gång då och då?

Hej och tack! Nej, jag tror tyvärr inte att det räcker om barnet hör engelska då och då för att engelskan skall bli "perfekt". Ni bor alltså i Grekland? Finns det några engelska dagis/skolor i närheten? Kanske engelska lekgrupper för expats? Engelsktalande nannies eller barnvakter? Filmer och böcker på engelska kan hjälpa också, men räcker inte heller för att utveckla språket så mycket som du troligtvis skulle vilja. Målet är att barnet skall höra och tala så mycket engelska som möjligt, så alla situationer där han eller hon får möjlighet att göra det hjälper. Lite senare kan kanske sommarläger i engelsktalande länder, eller ett utbytesår i USA eller något annat engelskspråkigt land vara aktuellt. Tyvärr är det svårt att få in ett tredje språk om det inte finns naturligt i familjen eller omgivningen, men å andra sidan kommer ert barn ha en fördel av att växa upp tvåspråkigt när det gäller att lära sig främmande språk, så chanserna är goda att han eller hon kan nå en hög nivå i engelska i alla fall.

Min sambo växte upp med en grekisk pappa och svensk mamma, i Grekland. Hemma pratade de svenska och han flyttade till Sverige som 18åring (han är 30+ nu). Vi har mycket lite grekiskt umgänge utan de flesta vi umgås med kommer härifrån och det är helt enkelt inte många greker som bor här.

Hans primära språk är svenska och när vi åker till Grekland hörs det att han får leta efter orden på grekiska precis när vi kommer ner men sen lossnar det.

Hans familj tjatar väldigt mycket på honom att han ska prata grekiska med våra barn och lite gör han väl det men det kommer inte riktigt naturligt. Jämför man så förstår åtminstone äldsta barnet engelska bättre än grekiska...

Finns det några förutsättningar för att barnen ska bli tvåspråkiga?

Nej, om den enda de hör grekiska regelbundet ifrån är din man, som dels inte verkar vara bekväm med att prata språket med barnen (vilket barnen säkert känner av), och dels verkar ha stora luckor i sina språkkunskaper, så är chansen att de skall bli tvåspråkiga nog ganska små (om man med tvåspråkiga menar att de skall vara mer eller mindre flytande i båda språken).

Å andra sidan är ju små kunskaper bättre än inga alls, så om din man vill skadar det inte om han t ex läser lite för dem på grekiska, låter dem titta på filmer eller lyssna på musik och lär dem några ord och fraser som de kan använda när ni är i Grekland. Om ni vill kan ni försöka öka ert umgänge med andra greker, kanske finns det lekgrupper eller kulturella föreningar. Då får de lära känna kulturen på köpet. När barnen blir större antar jag att de kommer att få hemspråk, vilket är jättebra, även om jag inte tror att det räcker för att de skall blir flytande i grekiska. Ni också fundera på om ni kanske kan skicka barnen till Grekland på sommarläger, eller för att bo hos släktingar utan er (de kommer garanterat att lära sig snabbt om de är tvungna att använda språket för att göra sig förstådda!) när de är stora nog. Det enda jag vill avråda ifrån är att din man talar språket med dem om han inte känner sig bekväm med det, för då riskerar hans negativa attityd att spridas till barnen så att de ser grekiskan som ett nödvändigt ont, och det är ingen bra början till tvåspråkighet. Hitta ett sätt som känns bra för alla i familjen och låt inte farmor och farfar bestämma hur ni skall göra (om det nu är så att de försöker göra det). Lycka till!

Jag har en fråga om hur man gör när barnet inte vill använda ett av språken. Vi pratar två språk hemma. Jag talar svenska med barnen, vi bor i ett engelskspråkigt land och min man talar nästan uteslutande engelska med barnen även om han förstår liiiite svenska. Min nioåring talar, läser och skriver svenska riktigt bra och tvååringen babblar glatt på båda språken i härlig blandning. 6-åringen däremot vägrar att prata svenska. Han förstår svenska utan problem och använder sig av vissa fraser (tack för maten, hopp i säng, etc) och fyller i ord i ramsor, sånger och rim (tex i Beskovs bok Hattstugan). Pushar jag lite och ber honom använda svenska så säger han att han inte kan. När han var mindre så gick det att leka fram mer av svenskan genom att leka tex Bamse och Lille Skutt eller någon annan lek där jag kunde etablera ett starkt, svenskt ordförråd men nu så verkar det som förgjort. Lekspråket är engelska med både syskon och kompisar och han vet ju att  jag förstår honom lika bra på engelska. Samma med morföräldrarna via skype... Ofta pratar jag och hans storebror svenska och han kör ensidigt med engelska.

Jag är lite mesig och vill inte tvinga fram svenskan - det känns viktigare att han pratar med mig och kommunicerar än att det är på "rätt" språk. Hans passiva ordförråd är stort på svenska och jag vet att han förstår och översätter även mer avancerade saker. Vi läste tex Bröderna Lejonhjärta nyligen och hade djupa diskussioner om innehållet. 

Hur gör man? Har du några bra knep för att få igång pratet? Är det något han växer ifrån kanske?

Det där är jättesvårt, och händer nästan i alla tvåspråkiga familjer någon gång.  Barn är ju ofta väldigt pragmatiska, och förstår inte varför de skall anstränga sig att prata på ett språk som kanske känns lite svårare än majoritetsspråket (eftersom de inte hör lika mycket av det och ibland saknar ord, osv).  Vad man gör åt saken beror på vad som känns bäst i varje familj. 

Generellt kan man säga att det bästa sättet att få ett barn att prata sitt minoritetsspråk är att det av en eller annan anledning måste använda det för att göra sig förstådd. Vissa familjer använder som du vet ett visst mått av tvång. Om barnet inte använder "rätt" språk låtsas föräldrarna helt enkelt att de inte förstår. Det är ett effektivt sätt, men som du antyder kan det också leda till att barnen inte vill kommunicera alls eftersom det kan kännas frustrerande att inte kunna uttrycka precis det man vill utan hjälp. Å andra sidan krävs det ofta inte så lång tid innan det blir en vana att alltid använda minoritetsspråket med en eller båda föräldrar och då behövs kanske bara påminnelser ibland. Även om det kanske inte känns bra att tvinga barnet kan man tänka på att barnet lever i nuet och ser inte fördelarna av att kunna både prata och förstå svenska senare. Jag har träffat så många som vuxit upp i hem där föräldrarna talade ett minoritetsspråk men där de av olika anledningar aldrig lärde barnen språket (ibland för att barnen inte ville) och alla säger samma sak: jag önskar att de hade insisterat mer så att jag kunde lärt mig. Däremot har jag aldrig träffat någon som var besviken på att föräldrarna insisterade trots att de själv hellre hade velat tala majoritetsspråket, utan de är tacksamma för att de fick lära sig ett extra språk. Som förälder kan ju du planera i ett längre perspektiv än barnet och se fördelar som barnet inte ser eller förstår (ännu).

En lite mjukare variant är att ni bestämmer att ni skall prata svenska bara vissa dagar, eller i vissa rum i huset, under en viss del av dagen, eller så. Jag vet familjer som gör så, och det kanske kan kännas lite lättare både för förälder och barn, men å andra sidan är det nog lätt att glömma bort sig och prata "fel" språk i alla fall.

Om man inte känner sig bekväm med någon form av "tvång" finns det andra sätt att få igång talet. Kanske kan ni träffa familjer som precis flyttat till ert område från Sverige (om ni bor i ett område med många expats borde det finnas andra svenska familjer). Då blir din son motiverad att prata svenska för att kunna leka med barn som ännu inte lärt sig engelska. Min son hade en period när han inte ville prata svenska även om han förstod utan problem, och det som fick det att vända var att han träffade svenska nyinflyttade barn i svenska kyrkan som han måste kommunicera med på svenska. Att försöka tillbringa så mycket tid som möjligt i Sverige och träffa svenska barn kan också hjälpa mycket, men det är ju inte alltid praktiskt möjligt. Ett alternativ kan vara att skriva till (med din hjälp om det behövs) eller Skypa med barn i Sverige, kanske släktingar eller dina vänners barn. Det är bra också om ni kan hitta något sätt för barnen att höra och prata svenska med andra än dig. Finns svenska skolan eller en svensk kyrka i närheten? Andra svenska familjer? Swea? Även om det inte finns andra svenska familjer är det bra att umgås med familjer där barnen också är tvåspråkiga. Då ser barnen att det inte är något konstigt och udda med att tala ett språk med mamma och/eller pappa och ett annat med omgivningen.

Du nämnde spel, och det är också ett bra sätt. Ni skulle kunna spela spel där man måste kommunicera på svenska för att spela. Kanske blir han mer motiverad om han kan vinna spelet genom att prata svenska. Fortsätt med rim och ramsor och ordlekar om han gillar det och använder svenska då. Musik är ett jättebra sätt att lära sig, och om han kan lockas att sjunga med får han lite extra träning på uttal. Min systers barn, som också är tvåspråkiga, var stora fan av Sean Banan och lyssnade på musiken och sjöng med och det hjälpte faktiskt deras svenska jättemycket. Kanske inte bästa språkförebilden, men allt som funkar är bra. KOm ihåg att komma med mycket beröm och uppmuntran de få gånger han faktiskt pratar svenska.

En annan grej som kan uppskattas är att lära pappa prata svenska. Ofta bottnar en vägran i att använda språket i osäkerhet på kunskaperna. Om han får vara läraren och experten på svenska och lära pappa kan han få mer självförtroende att använda språket (för hur dålig han än tycker att han är är han ju i alla fall bättre än pappa). Det kan ju vara ganska roligt också att vända på rollerna så att han får leka stor och sätta pappa på skolbänken då och då.  Ni kan säkert hitta på andra lekar också där svenskan är ett viktigt inslag. Allt som innehåller lek och skratt och gärna lite trams också kan funka för ett barn som bestämt sig för att inte tala ett visst språk. Då kan han släppa lite på stoltheten och se att allt som har med svenska att göra inte är jobbigt och tråkigt.

Till sist så vill jag återkomma till det jag nämnt tidigare om olika sätt man kan vara tvåspråkig på. Kanske bestämmer ni att det för er räcker att han har en god passiv nivå. Det är ju trots allt en god grund för att utveckla det aktiva språket om/när han bestämmer sig för att han vill eller behöver det. Det kan hända att han en dag bestämmer sig för att han vill det, men det kan också hända att hans kunskaper förblir passiva. I vår familj var det viktigt att barnen kunde använda språken, speciellt eftersom våra föräldrar på vardera sidan inte är så bra på engelska, men i er familj kanske ni kommer fram till att det inte är så viktigt att han kan använda språket, utan att det räcker med att han förstår. Det finns ju inget rätt eller fel, utan varje familj och varje barn är unika och det som funkar för en familj funkar inte för en annan. Men en sak som är bra att veta är att när ett visst samtalsspråk väl etablerats mellan två människor är det väldigt svårt att bryta det mönstret och börja tala på ett annat språk, så om du låter honom prata engelska med dig i alla lägen finns risken att han inte kommer att vilja byta tillbaka till svenska senare. Jag skulle inte tro att han växer ur det om ni inte gör något aktivt för att få honom att använda svenskan.

Något som är jätteviktigt om du vill att han skall ha åtminstone en passiv kunskap är att vad ni än bestämmer måste du fortsätta tala svenska med honom. Ofta är det tyvärr så att föräldrarna ger upp att prata språket med dem om barnen inte talar det tillbaka. Man får lätt för sig att barnet inte förstår, eller också känns det konstigt att kommunicera på två olika språk, men det är viktigt att inte ge upp även om det kan kännas motigt ibland. Passiva kunskaper är ju trots allt väldigt mycket bättre än inga kunskaper alls.

Lycka till!

Wow tack så mycket för ett uttömmande svar! Mycket att tänka på där. Jag saknar fler som talar svenska i vardagen... Vi går till svenska skolan en gång i månaden, men de flesta barnen där pratar mindre svenska än vad mina gör. I övrigt är det bara kontakten med min familj via skype och telefon. En längre vistelse i Sverige hade gjort susen, men finns tyvärr inte med i planeringen de närmsta året.
Tack igen för ditt insiktsfulla svar.

Det var så lite så, hoppas det hjälper. Tala gärna om hur det går!

Jag har bott i Kina i 8 år och träffade min fru här för 6 år sedan. Nu ska vi flytta till Sverige med vår ettåriga son. Jag och min fru har alltid bara pratat på kinesiska med varandra och jag känner mig bekväm med språket även om jag fortfarande har bristande ordförråd och så. Här i Kina har jag pratat mycket på svenska med sonen, även om det lätt blir kinesiska ofta, men när vi flyttar till Sverige tänkte jag övergå till att endast prata kinesiska med honom så att vi bara pratar kinesiska i familjen och så får han lära sig svenska av farföräldrar, dagis och världen utanför hemmet. Jag tror att detta är en mer framgångsrik metod än om jag ska prata svenska med honom, vilket är mitt modersmål men som han ju får ändå från alla andra runt omkring.

Normalt brukar man rekommendera att man skall tala sitt känslospråk med sina barn, dvs det språk man känner sig bekvämast att uttrycka känslor på. Samtidigt stämmer det att kinesiskan kommer att behöva allt stöd den kan få i ett hav av svenska. Svenskan behöver ni inte oroa er för, den kommer ändå från annat håll, som du säger. Prova på och se hur det känns. Funkar det så varför inte. Kanske kommer du fram till att det känns avigt, och då kan du byta tillbaka igen. En sak jag skulle rekommendera är att du byter språk redan innan flytten, eftersom det sannolikt kommer att kännas lättare att prata kinesiska i Kina än i Sverige. På så sätt blir kinesiskan förhoppningsvis etablerad som ert språk redan innan ni flyttar. Viktigt är att du försöker undvika att blanda språken så mycket som möjligt eftersom det visat sig att barn till föräldrar som blandar språk själva blandar i hög utsträckning. (Senare, när båda språken är etablerade kan man kosta på sig att blanda mer än när de är små, och då kan det t om vara ett värdefullt kommunikationsmedel att använda båda språken.) När ni sedan är i Sverige så försök ge sonen så mycket kinesisk språkstimulans som möjligt i form av böcker, filmer, musik, osv, oavsett vilket språk du talar med honom. Det är jättebra också om ni kan hitta familjer med barn som talar kinesiska så att han inte känner sig som den enda i världen i sin ålder som talar det. Lycka till med flytt och språk!