Min kille blev helt galen

Jag o killen har varit tillsammans i 2,5 år. Distansförhållande (ses varje helg o ledig tid). Han har alltid varit lite "speciell". Tex är han extremt snabb på att hugga så fort han tror nån kritiserar honom, och han vänder alltid på saker till att det är andras fel. Han har under våra år ihop aldrig bett mig om ursäkt eller sagt förlåt när vi bråkat.

Men han har aldrig varit våldsam.

För ca 8 månader sedan var vi ute o gick när en bil stannade in. Min kille fick för sig att mannen i bilen sa något spydigt när han gick ur bilen typ "flytta på er" och innan jag fattade vad som hände hade min kille sprungit fram till mannen och skrek, verkligen vrålade allt han kunde så rösten skar sig "VAD FAN ÄR DET DU SÄGER DIN JÄVLA FITTA!!! PASSA DIG JÄVLIGT NOGA" och började dessutom sparka (!) på killens bildörr.

Jag blev helt chockad för enligt mig hade mannen inte ens sagt något men jag kanske bara inte hörde. Oavsett så var min killes reaktion helt överdriven.

Jag drog bort min kille och försökte be om ursäkt till mannen och jag höll på att skämmas ihjäl. Jag är strax över 30 och min kille närmare 40 så vi är knappast några stökiga ungdomar. Tvärtom, ingen av oss festar eller är stöddig eller så på nåt sätt, tror aldrig han varit i slagsmål ens som yngre.

Killen fortsatte härja i min lägenhet när vi kom upp. När jag sa att det inte var okej att fara ut sådär blev han helt svart i blicken och fortsatte slå i skåp o dörrar helt okontrollerat och bara skrika på mig. Han var så olik sig att jag började gråta. Tyckte det var obehagligt. Jag bad honom flera ggr sluta skrika för jag blev helt skakig men han brydde sig inte alls.

Iaf så la det sig efter några dagar o sen dess har han aldrig nämnt det.

Jag försökte såklart prata men han är totalt omöjlig att prata med när det kommer till hans eget beteende. Jag kan ALDRIG ta upp något jag tycker han gjort fel för han hugger direkt o vänder taggarna utåt o skriker eller spelar offer. Även när det gäller småsaker. Och även när jag lindar in orden i bomull och försöker förklara på det allra snällaste sätt så han inte ska känna sig kritiserad. Hjälps inte. Det tar bara stopp och han blir tokig och vrålar.

Efter den här händelsen har dessa dåliga sidor blivit sju resor värre. Han är alltid typ "nervös" nästan paranoid av sig. Han kan bli oproportionerligt förbannad över saker och fara ut så jag blir alldeles nervös på honom. När jag ber honom sluta skrika nekar han till att han gjort det. Som att han tappat minnet/inte hör sig själv. Han verkar plötsligt ha fått så mycket hat inom sig och har gått från att vara en empatiskt ödmjuk kille till att hata o säga så elaka saker om det mesta. Tex måste han säga något vidrigt om varenda utländsk människa vi möter (trots att han vet att jag aktivt jobbat mot rasism och att hans kommentarer gör mig ledsen), eller att han blir svinförbannad när jag ger pengar till tiggare ibland, han hatar plötsligt feminister och "vänsterpack" mer än allt annat, osv osv.

För mig är det helt okej att tycka olika, men att man kanske kan respektera varann ändå genom att vara tyst om vissa åsikter eller iaf säga dom på ett mer vuxet sätt. Det är som att han måste få säga sånhär skit, oavsett vad jag tycker om det. Som att har massa hat i sig. Det gör mig ledsen.. Inte att vi tycker olika helt plötsligt men att han inte alls bryr sig om vad jag tycker om honom.

Detta är INTE den kille jag blev tillsammans med och jag tycker det är obehagligt för det vände på bara en/nån dag. Andra har också märkt skillnad, mina föräldrar tex som älskade honom tycker nu att han mest beter sig jävligt mot mig..

Det är som att han höll inne med allt tidigare och nu har han helt tappat gränserna..

Hade jag inte vetat bättre hade jag trott han börjat med droger (han är strikt vegetarian och emot både alkohol o tobak o givetvis andra droger, vägrar även vanlig medicin typ alvedon så långt det går). Han verkar dessutom blivit så "vek". Han klagar o klagar på ALLT från sin onda tå till sin rygg till att det susar i näsan till ja, allt möjligt. Han säger bla att han aldrig kan sova trots att jag vet att han sover hela nätterna osv. Jag har själv svåra rygg o nervskador efter en bilolycka som gör att jag alltid har ont, men han ska liksom vara värst hela tiden. Det är ju inte en tävling, och jag ger honom så otroligt mycket bekräftelse o omtanke i övrigt så det saknar han knappast. Men får inte jättemycket av det tillbaks. Tänker att vi kanske bara är olika och vem är jag att döma. Han visar det ibland på andra sätt än med ord.

Vad har hänt med min fina kille, hur kan jag hjälpa honom? Som det är nu tassar jag på tå varje gång vi ses för att inte råka säga fel sak. Ohållbart.

Har tagit upp detta massor av ggr och även skrivit brev, men det blir tvärstopp så fort han känner sig minsta kritiserad. Han blir helt svart i blicken och skriker "vad fan är du ihop med mig för om jag är så jävla dålig!!" Och då kan jag precis innan ha radat upp massa härliga saker till varför jag älskar honom.

Vad hände med honom?!?

Kan man få en psykos utan droger? Kan jag hjälpa honom?

Vad tycker ni det låter som?

Usch det känns så obehagligt med hans humör och ilska.

Och han skulle ALDRIG gå till en psykolog el liknande, just för att han inte kan göra fel. Bara alla vi andra. Annars hade jag gärna följt med honom.

Han har såklart massa bra sidor emellan de här utbrotten. Men det tär så mycket på mig att inte kunna prata om det.

Händelsen med mannen i bilen har han inte pratat om en enda gång efteråt. Inte om de ggr han sårat/kallat mig saker heller. När jag frågat varför han aldrig kan säga förlåt då han vet att jag ändå förlåter så lätt svarar han "jaha så jag ska säga förlåt och stå där som en idiot medan du inte gör nåt fel va, glöm det, GLÖM DET jag tänker faan inte be om ursäkt".

Ursäkta lång ts men behövde få ur mig allt..

Vad kan ha hänt egentligen??