Min kille blev helt galen

Min pappa fick en tumör i hjärnan som sen visade dig vara 3 st som inte gick att operera..

Han vart helt galen!! Han hatade allt och alla! Ingen förstod honom och han gjorde aldrig fel.. han tappade minnet mer o mer..

Han vart rasist oxå! Jag som då var förlovad med en utländsk man.

Be han söka hjälp!! En läkare kan ju iaf utesluta det värsta!

Tycker det låter som att han är paranoid. tror han blir sjuk och förgiftad av mat som legat framme. Ts sätt dig ner och läs vad du skrivit. tänk sedan att den som skrivit är din bästa vän. Vilket råd vill du ge henne? Det är du som måste ta steget. Tror att kuratorn har rätt. har själv insett att det inte är jag det är fel på utan att andra inte är värda att få vara med jag. Jag Är Det Bästa Som Finns Liksom Du. Terapi är bra :) Stöttekramar

Jag har varit i relation samt på andra träffat människor som gått på strikt kost.
Upplever dessa som labila med 2 lägen.
Ekg svängningar allt kanonbra eller allt åt helvete.
Detta blir i mina ögon bara värre ju längre det pågår...............

Tror att man tappar vissa ämnen i kroppen som ger skumma beteenden vid typ bantning, lchf diet, vegetarian kost mm

Människor som äter någorlunda balanserat är stabilare förutsatt inga mediciner eller droger.

Någon med liknande erfarenheter ????

Det låter som om han tagit vad som kallas bensopider om ja vore du hade jag bett om ett urinprov

Jag skulle tro att han har en personlighetsstörning. Det är lätt att dölja i 2,5 år när man har ett distansförhållande. 

Tyvärr känner jag igen mig.

Min man var världens finaste när vi möttes och han är den personen fortfarande mellan utbrotten.

Han säger aldrig förlåt. Han är ett offer och jag är så orättvis så du anar inte. Jag kommer också på mig själv med att tassa runt för jag orkar inte mer av stormarna. Jag är helt förbi i flera dagar. Säger jag "har du köpt mjölk?" För att jag menar att "det har jag inte heller gjort så har vi ingen mjölk tar jag inte av mig skorna utan kilar ut och köper direkt." Kan han på en dålig dag ta det som "va har du inte köpt mjölk din värdelösa skit" och fullkomligt snetända och gå i taket. Det finns ingen möjlighet för mig att förklara att det var en helt oskyldig fråga ingen värdering - har han börjat rampa upp finns det ingen broms jag kan dra i.

Han säger också enormt fula och sårande saker till mig. I efterhand så tycker han inte det är så farligt - man säger saker man inte menar när man är arg. Jag ska inte vara så jäkla känslig.

Jag är smart, bildat och har ett rätt grundmurad självkänsla sen bardomen men jag känner att jag inte rår på honom. Jag är annars väl känd påde privat och yrkesmässigt som någon som är öppen, ärlig, säger vad jag tycker och står på mig. Kanske därför vi klashar så mycket. När han får ett tantrum har jag svårt att inte ge svar på tal (ofta helt huvudlösa saker enligt mig). Fast jag har ibland lyckats att inte provocersa utan bara vägra ge mig in i ett bråk - men då är jag kall, okänslig och "så jävla bekvämt att bara gömma mig bakom att inte säga något". Man kan inte vinna.

Han är mycket intelligen och om det spelar någon roll ett ganska avancerat jobb med ansvar för mycket folk och ansvar för stora förhandlingar med internationella kunder och det verkar gå bra (förutom att han aldrig känner sig uppskattad av sina chefer och lägger oerhört mycket kraft på jobbrelationer som helt dränerar honom). Så han har ju någon form av vett, sans och känsla för vad som är rimligt... men inte med mig.

För att ge ett av de värre exemplen så har vi haft lite körigt med smärtsamma erfarenheter runt otrohet (sug på hur det är att vara in the receiving end av något sådant med någon som inte klarar av att känna sig kritiserad..... svårt att bearbeta på ett vettigt sätt för jag tycker ju inte direkt att det var bra men han får fullkomligt psykbryt om han känner sig kritiserad samtidigt som jag skulle behöva lite stöd). En gång hittade jag lite bevis och kastade mig på telefonen till honom (förståss, arg och förtvivlad) - givetvis var det jag som fick mig en utskopning för hur är man funtad som tar upp något sånt på telefon va??

Jag är tyvärr övertygad om att han är lite narcissist.
JAg tror att han har så extremt dålig självkänsla att han inte står ut med att få lite av fasaden han bygger upp för att må bra ifrågasatt det minsta (eller ens att han tror att den blir ifrågasatt) man får panik och känner som hela hans fasad av självkänsla faller.

Jag tror alltid efter varje bråk att nu blir det bra..... jag ska ALDRIG låta mig svepas med i någon av hans stormar igen..... jag ska bara vägra och stå utanför så får han ha sitt eget tantrum.... sen blir det inte så

Lycka till!

Kan ju faktiskt vara så att han kan ha fått någon tumör av något slag som spökar? 
Oavsett hoppas jag att det ordnar sig för det bästa för dig TS

Lämna honom och skriv ett brev där du förklarar att du är beredd att försöka igen när han blivit utredd och fått behandling för sina problem. Om du inte vill göra det för din skull, så gör det åtminstone för hans, så att han får en chans att få hjälp.

Långt inlägg men Tusen tack till alla er som skrivit. Det stärker mig något enormt att få höra från er utomstående att det inte står helt rätt till och att det inte är okej eller helt normalt att agera som han gör ibland.

Till dig "Anonym (känner igen mig)" så känner även jag igen massor i det du skriver. Framförallt att han lyckas vända på allt som när du beskriver att han varit otrogen men på något sätt är det ändå en själv som gjort fel. Nu har jag inte behövt handskas med otrohet just men i mycket annat. Har du funderat på att bryta upp eller väger de bra sidorna över?

Även till dig som skrev att det är möjligt att dölja en personlighetsstörning i ett distansförhållande tror jag ev kan ha rätt då en del av dessa egenskaper syntes pyttelite i början men ju mer bekväm han blev med mig desto mer verkar det som han vågat släppa fram det. Och det insåg jag idag efter att ha läst era inlägg och tänkt efter hur det varit tidigare. Så det är möjligt att det ligger något i det.

Även det som skrevs att det kan handla om obearbetade upplevelser stämmer då jag vet att han led otroligt av ett komplex i tonåren som satt djupa spår. Mer än "vanliga" tonårsnojjor o kasst mående.

Han hakar även upp sig på knepiga saker och har bla nästintill brutit kontakten med sin syster pga ett tjafs dom hade om vem som glömt att släcka ett ljus när dom var 15 år. 15 år!! Det hände inget, ingen brand eller så. En såndär grej som de flesta hade glömt bort verkar han hysa agg för fortfarande. Att han inte fick rätt den gången typ. Det finns flera såna lite knepiga historier..

Så när jag tänker efter har nog vissa av dragen funnits där tidigare men det exploderade liksom efter den där händelsen med mannen i bilen. Samt att jag förmodligen inte märkt lika mycket tidigare i förhållandet just för att man inte bråkar så mycket under det första nykära åren plus att vi inte ses varje dag, och det är enklare att vara lite blind eller ha överseende med dåliga sidor eftersom de positiva väger upp så mycket när man är nykär. Då är ju nästan allt bra ändå! Och han HAR ju normala vettiga sidor den största delen av tiden. Det är ju just däremellan det blir så jobbigt..

Och precis som en användare skrev, jag har redan blivit påverkad i o med att jag tassar på tå, lägger lite lock på mig själv, trycker tillbaks känslor och blir trampad på genom åsikter osv. Det är helt riktigt. Och jag är ju inte sån, egentligen. Och vill inte bli mer sån :/

Han skulle egentligen komma hit imorse men efter att ha läst era inlägg gäng på gång kände jag att jag behövde fundera på allt och eventuellt skriva ett brev med hur jag känner, och bad honom därför att komma på lördag istället. Jag skyllde på att jag var trött, hade ont, och behövde städa. Och det var helt okej. Så jag ska ta dom här dagarna att försöka få ut hur jag känner, jag blev så pepp och stärkt av era ord. Jag har nästan tänkt att det är jag som är känslig och "letar bråk" men innerst inne förstått att det inte är så. Har aldrig gjort en tråd förut om kärleksproblem, har aldrig velat lämna ut någon även om det är anonymt, men nu är jag väldigt tacksam att jag gjorde det. Och tack för att ni inte bara skriver "dumpa" eller liknande utan något mer. Jag hade förstås också gett rådet att göra slut om jag läst samma sak, men det är som ni vet alltid svårare när man sitter i sitsen själv och har de fina sidorna hos personen framför sig också. Jag försökte skriva Trådstarten så objektivt jag kunde även om det aldrig blir helt rättvist förstås.

Inlägget med att han går på droger. Det heter bensodiazepiner, och nej det är jag helt övertygad om att han inte gör. Han vägrar all form av medicin och skulle aldrig självmedicinera plus att han är livrädd att bli påverkad av allt från nötter till spenat så nej, piller o liknande känner jag att man kan släppa helt. Jag har jobbat med missbruk och känner igen det någorlunda väl.

Ang. Maten. Ja visst har jag önskat att han kunde vara lite mer avslappnad och "vanlig" om man får säga så. Det ska alltid krånglas med mat och det är alltid fel när vi är ute och vi kan aldrig grilla osv. Ja sånadär vanliga saker ni vet.. Jag är dessutom uppväxt i en familj full av jägare (de jagar bara för mat, skjuter absolut inte enbart för nöjes skull utan tar reda på allt på djuret, skjuter inte mer än vad som kan ätas osv. Jag jagar inte men äter det gladeligen) och gud vad jag fått skämmas över att jag är uppväxt på egenjagat/slaktat kött typ. Min brorsa var så stolt när han hade fått sin första älg men när jag berättade hur glad jag var för hans skull blev det VÄRLDENS diskussion med killen och jag fick bara försvara mig och skämdes över min familj trots att dom är världens bästa. Jag påpekar aldrig något om hans mat, tvärtom har jag bekräftat honom att han gör rätt om det är vad han vill. Han är ju vuxen liksom. Men ofta känner jag mig totalt utmattad av att bekräfta honom, ge komplimanger, prata o fråga o föra ett samtal och pyssla om osv. Jag tycker om det, jag trivs med att vara så och VILL pyssla om de jag älskar. Men det blir tröttsamt när jag nästan aldrig får något tillbaks. Och inte heller kan ta upp det för då bara klagar jag och han fattar inte varför jag är ihop med honom när det "bara är massa fel" trots att jag 98% av tiden bekräftar honom positivt.

Ibland känns han bara som en bortskämd egoistisk unge utan hyfs och vanlig artighet gentemot mig. Sen ibland befarar jag att han är narcissist. Och däremellan är jag mest bara förvirrad och funderar på vad som hänt.

Hans familj är däremot jättebra och vettig och jag har inte märkt några som helst sånahär tendenser hos någon utav dom. Hans föräldrar är väldigt ödmjuka och snälla/öppna människor.

Jag uppdaterar tråden i helgen efter han fått mitt brev så ser jag hur det utvecklas därifrån. Jag får försöka ställa något sorts ultimatum att han/vi antingen ska prata med någon proffesionell och han måste lära sig kommunicera, och samtidigt vill jag vara noga med att få fram att jag stöttar honom fullt ut OM han är villig att göra något åt allt och söka hjälp. Om inte annat för min skull och i förlängningen för sin egen skull om någon annan än mig kan få honom att öppna ögonen. Och att jag annars måste ta en break och tänka på mig själv om han vägrar.

Jag hoppas jag orkar skriva just det i brevet eller säga just dom här sakerna bara som jag skriver här nu, istället för att banga av rädsla för att såra honom..

Dessutom är jag inte alls säker på att han väljer mig. Men jag hoppas förstås för vi har ju mycket bra ihop också :/

Tack igen för era råd, det betyder mycket, på riktigt. Kram