• Anonym (TS)

    Min kille blev helt galen

    Jag o killen har varit tillsammans i 2,5 år. Distansförhållande (ses varje helg o ledig tid). Han har alltid varit lite "speciell". Tex är han extremt snabb på att hugga så fort han tror nån kritiserar honom, och han vänder alltid på saker till att det är andras fel. Han har under våra år ihop aldrig bett mig om ursäkt eller sagt förlåt när vi bråkat.

    Men han har aldrig varit våldsam.

    För ca 8 månader sedan var vi ute o gick när en bil stannade in. Min kille fick för sig att mannen i bilen sa något spydigt när han gick ur bilen typ "flytta på er" och innan jag fattade vad som hände hade min kille sprungit fram till mannen och skrek, verkligen vrålade allt han kunde så rösten skar sig "VAD FAN ÄR DET DU SÄGER DIN JÄVLA FITTA!!! PASSA DIG JÄVLIGT NOGA" och började dessutom sparka (!) på killens bildörr.

    Jag blev helt chockad för enligt mig hade mannen inte ens sagt något men jag kanske bara inte hörde. Oavsett så var min killes reaktion helt överdriven.

    Jag drog bort min kille och försökte be om ursäkt till mannen och jag höll på att skämmas ihjäl. Jag är strax över 30 och min kille närmare 40 så vi är knappast några stökiga ungdomar. Tvärtom, ingen av oss festar eller är stöddig eller så på nåt sätt, tror aldrig han varit i slagsmål ens som yngre.

    Killen fortsatte härja i min lägenhet när vi kom upp. När jag sa att det inte var okej att fara ut sådär blev han helt svart i blicken och fortsatte slå i skåp o dörrar helt okontrollerat och bara skrika på mig. Han var så olik sig att jag började gråta. Tyckte det var obehagligt. Jag bad honom flera ggr sluta skrika för jag blev helt skakig men han brydde sig inte alls.

    Iaf så la det sig efter några dagar o sen dess har han aldrig nämnt det.

    Jag försökte såklart prata men han är totalt omöjlig att prata med när det kommer till hans eget beteende. Jag kan ALDRIG ta upp något jag tycker han gjort fel för han hugger direkt o vänder taggarna utåt o skriker eller spelar offer. Även när det gäller småsaker. Och även när jag lindar in orden i bomull och försöker förklara på det allra snällaste sätt så han inte ska känna sig kritiserad. Hjälps inte. Det tar bara stopp och han blir tokig och vrålar.

    Efter den här händelsen har dessa dåliga sidor blivit sju resor värre. Han är alltid typ "nervös" nästan paranoid av sig. Han kan bli oproportionerligt förbannad över saker och fara ut så jag blir alldeles nervös på honom. När jag ber honom sluta skrika nekar han till att han gjort det. Som att han tappat minnet/inte hör sig själv. Han verkar plötsligt ha fått så mycket hat inom sig och har gått från att vara en empatiskt ödmjuk kille till att hata o säga så elaka saker om det mesta. Tex måste han säga något vidrigt om varenda utländsk människa vi möter (trots att han vet att jag aktivt jobbat mot rasism och att hans kommentarer gör mig ledsen), eller att han blir svinförbannad när jag ger pengar till tiggare ibland, han hatar plötsligt feminister och "vänsterpack" mer än allt annat, osv osv.

    För mig är det helt okej att tycka olika, men att man kanske kan respektera varann ändå genom att vara tyst om vissa åsikter eller iaf säga dom på ett mer vuxet sätt. Det är som att han måste få säga sånhär skit, oavsett vad jag tycker om det. Som att har massa hat i sig. Det gör mig ledsen.. Inte att vi tycker olika helt plötsligt men att han inte alls bryr sig om vad jag tycker om honom.

    Detta är INTE den kille jag blev tillsammans med och jag tycker det är obehagligt för det vände på bara en/nån dag. Andra har också märkt skillnad, mina föräldrar tex som älskade honom tycker nu att han mest beter sig jävligt mot mig..

    Det är som att han höll inne med allt tidigare och nu har han helt tappat gränserna..

    Hade jag inte vetat bättre hade jag trott han börjat med droger (han är strikt vegetarian och emot både alkohol o tobak o givetvis andra droger, vägrar även vanlig medicin typ alvedon så långt det går). Han verkar dessutom blivit så "vek". Han klagar o klagar på ALLT från sin onda tå till sin rygg till att det susar i näsan till ja, allt möjligt. Han säger bla att han aldrig kan sova trots att jag vet att han sover hela nätterna osv. Jag har själv svåra rygg o nervskador efter en bilolycka som gör att jag alltid har ont, men han ska liksom vara värst hela tiden. Det är ju inte en tävling, och jag ger honom så otroligt mycket bekräftelse o omtanke i övrigt så det saknar han knappast. Men får inte jättemycket av det tillbaks. Tänker att vi kanske bara är olika och vem är jag att döma. Han visar det ibland på andra sätt än med ord.

    Vad har hänt med min fina kille, hur kan jag hjälpa honom? Som det är nu tassar jag på tå varje gång vi ses för att inte råka säga fel sak. Ohållbart.

    Har tagit upp detta massor av ggr och även skrivit brev, men det blir tvärstopp så fort han känner sig minsta kritiserad. Han blir helt svart i blicken och skriker "vad fan är du ihop med mig för om jag är så jävla dålig!!" Och då kan jag precis innan ha radat upp massa härliga saker till varför jag älskar honom.

    Vad hände med honom?!?

    Kan man få en psykos utan droger? Kan jag hjälpa honom?

    Vad tycker ni det låter som?

    Usch det känns så obehagligt med hans humör och ilska.

    Och han skulle ALDRIG gå till en psykolog el liknande, just för att han inte kan göra fel. Bara alla vi andra. Annars hade jag gärna följt med honom.

    Han har såklart massa bra sidor emellan de här utbrotten. Men det tär så mycket på mig att inte kunna prata om det.

    Händelsen med mannen i bilen har han inte pratat om en enda gång efteråt. Inte om de ggr han sårat/kallat mig saker heller. När jag frågat varför han aldrig kan säga förlåt då han vet att jag ändå förlåter så lätt svarar han "jaha så jag ska säga förlåt och stå där som en idiot medan du inte gör nåt fel va, glöm det, GLÖM DET jag tänker faan inte be om ursäkt".

    Ursäkta lång ts men behövde få ur mig allt..

    Vad kan ha hänt egentligen??

  • Svar på tråden Min kille blev helt galen
  • Tom Araya
    Anonym (......) skrev 2014-12-17 20:14:59 följande:

    Jag skulle tro att han har en personlighetsstörning. Det är lätt att dölja i 2,5 år när man har ett distansförhållande. 


    Mitt intryck också. Jag har jobbat ihop med en person med sådan diagnos (vet ej exakt vilken, bara att AG fick bidrag för att ha honom anställd p.g.a. detta). Han kunde bli oerhört arg på småsaker och bara skrika det rätt ut.
  • Anonym (TS)
    Tom Araya skrev 2014-12-18 01:17:39 följande:

    Mitt intryck också. Jag har jobbat ihop med en person med sådan diagnos (vet ej exakt vilken, bara att AG fick bidrag för att ha honom anställd p.g.a. detta). Han kunde bli oerhört arg på småsaker och bara skrika det rätt ut.


    Var han du jobbade med också väldigt lättkränkt och känslig?

    Min kille börjar inte vråla på en gång och över allting, men alltid när han känner sig kritiserad och verkar vara på sin vakt dygnet runt för att försvara sig/stå upp för sig själv eller vad man nu ska kalla det. Men det går så väldigt till överdrift och ilskan tar såna orimliga proportioner i förhållande till vad det kan handla om. Och det eskalerar väldigt fort och finns liksom inget stopp när det väl börjar. Vad jag än säger i det läget skriker han "Men VA HUR FAN KAN DU SÄGA SÅ" så att jag verkligen ska fatta hur elak jag är, fast att jag då kan ha sagt allt ifrån "lugna dig" till "men måste vi bråka du är ju min vän". Ja näst intill iallafall..
  • Tom Araya
    Anonym (TS) skrev 2014-12-18 01:28:40 följande:
    Var han du jobbade med också väldigt lättkränkt och känslig?
    Japp! Han högg fort, så man fick gå väldigt varligt fram med honom.
    Det var alltid någon annans fel, vilket han ofta och gärna påpekade, men aldrig att han erkände egna fel. Han kunde hålla sig rätt lugn så länge man inte sa emot eller gjorde något han reagerade på.
    Jag såg honom i butiken häromveckan....mycket speciell man! Liksom vaktade sin kundvagn och sin plats i kön och tittade på folk som om han tänkte: "-Vad fan håller du på med, idiot!?", då hade han ändå sin fru med (kanske därför han ändå var såpass lugn)...
  • Anonym (TS)
    Tom Araya skrev 2014-12-18 01:38:28 följande:

    Japp! Han högg fort, så man fick gå väldigt varligt fram med honom.

    Det var alltid någon annans fel, vilket han ofta och gärna påpekade, men aldrig att han erkände egna fel. Han kunde hålla sig rätt lugn så länge man inte sa emot eller gjorde något han reagerade på.

    Jag såg honom i butiken häromveckan....mycket speciell man! Liksom vaktade sin kundvagn och sin plats i kön och tittade på folk som om han tänkte: "-Vad fan håller du på med, idiot!?", då hade han ändå sin fru med (kanske därför han ändå var såpass lugn)...


    EXAKT såhär är han. På pricken. Jag drar mig för att gå ut och tex handla tillsammans för han kan stirra ut människor med en sådan ilsken blick att det kommer sluta med att han stirrar på fel människa och den ger sig på honom. Det är främst invandrare han stirrar sådär psyko på men ibland alla runtomkring. Och råkar någon putta honom eller liknande i trängsel hugger han direkt om inte människan ifråga ber om ursäkt på en gång. Och såhär illa vet jag att det inte var tidigare. Då kunde jag ibland fundera på pm han kollade in andra tjejer då och då, men när det blev värre insåg jag att det är alla möjliga människor han gör så till. Mest om det är någon man eller någon som kanske ser lite stöddig ut. Som att han är beredd på bråk innan det hänt något. Och precis som du skriver, som att han vaktar sin plats eller sin vagn/ställe/trottoar han går/parkering osv.

    Usch känns som att gå med en tidsinställd bomb sen han flög på mannen i bilen. Det var så jäkla plötsligt och från 0-100 på en sekund. Tycker fortfarande händelsen känns obehaglig. Det var ren tur att mannen satte sig i bilen igen och åkte därifrån annars hade det nog blivit fullt slagsmål. När vi kom upp och jag sa att han ju inte kan fara ut sådär mot folk utan anledning blev han så himla arg på mig och helt mörk i blicken och skrek gång på gång "JAHA SÅ DET ÄR MITT FEL NU VA VA VA ÄR DET DET DU SÄGER VA VA" och var skitförbannad över att jag inte hade stått på hans sida och typ skrikit åt mannen istället för att dra bort honom.

    Det du beskriver om killen du jobbade med hade på pricken kunnat vara min kille. Otäckt lik och träffande beskrivning. Men du fick inte veta alls vad han har för diagnos?
  • Anonym (TS)

    Han var populär hos både vänner och tjejer när han var yngre. Om tjejerna på den tiden gillade honom för hans utseende eller för att han spelar i band eller faktiskt pga hans personlighet vet jag inte, men jag känner en av hans barndomsvänner som flera gånger sagt "ja man får ju ta *** för den han är, han är ju lite speciell".

    Jag vet att han isolerade sig ganska mycket i tonåren och hade mycket "stora" tankar och var lite egen. Men ändå populär och han har gjort kroksvängen och träffat en del tjejer och hela den biten och ända klarat sig undan bråk o liknande. Så antingen var han bättre på att dölja dessa sidor förr, eller så var han mer avslappnad och inte lika "på tå" som nu..

    Nu har han inte jättemånga vänner men jag får oftast känslan att det är självvalt och har inte direkt reagerat på det då jag själv också valt att ha ett mindre umgänge runt mig istället för femtioelva bekanta över hela stan.

    Han är bra på att diskutera och argumentera men suuuperinvecklad när man frågar något, som en politiker och jag tror aldrig jag fått ett rakt ja eller nej svar. Oftast pratar han runt själva frågan tills jag typ stänger av. Har tyckt det varit lite charmigt tidigare men nu vet jag inte längre..

  • Anonym (TS)

    Och fy sjutton vilka skuldkänslor jag fick nu som skriver om honom på detta sätt. Känner mig verkligen inte lojal. Usch vad ledsen jag hade blivit om han gjort samma sak :/ Och han skulle ju garanterat känna igen sig om han läste.. Nej fy vilket dåligt samvete jag fick nu.. Godnatt på er..

  • Tom Araya
    Anonym (TS) skrev 2014-12-18 02:22:31 följande:
    Det du beskriver om killen du jobbade med hade på pricken kunnat vara min kille. Otäckt lik och träffande beskrivning. Men du fick inte veta alls vad han har för diagnos?
    Nej, men jag skulle kanske gissa på någon form av borderline, kanske i kombo med ADHD, men jag är väldigt osäker, för detta är jag inte tillräckligt insatt i.
  • Anonym (TS)
    Tom Araya skrev 2014-12-18 02:44:49 följande:

    Nej, men jag skulle kanske gissa på någon form av borderline, kanske i kombo med ADHD, men jag är väldigt osäker, för detta är jag inte tillräckligt insatt i.


    Mm förstår. Nej jag vill inte heller sätta nån hobbydiagnos, och egentligen spelar det mig inte så stor roll huruvida det är en diagnos eller ej heller. Jag vill bara att han ska bli som förut.. Och för hans egen skull med. Tänker att han säkert inte mår nå vidare bra av att vara så vaksam och på hugget hela tiden. Ibland säger han halvt på skämt "ja jag är ju paranoid, men det måste man vara idag om man ska klara sig".
  • Anonym (frisken)

    Ts, din pojkvän låter absolut inte frisk. Ta dig ut det innan det är förskent, det är bara en tidsfråga innan första slaget kommer. 

  • Anonym (TS)
    Anonym (frisken) skrev 2014-12-18 03:01:04 följande:

    Ts, din pojkvän låter absolut inte frisk. Ta dig ut det innan det är förskent, det är bara en tidsfråga innan första slaget kommer. 


    Ja jag ska prata med honom i helgen. Be honom söka hjälp om det ska fungera mellan oss överhuvudtaget. Jag är dock orolig att han ska bli arg då jag vet att han kommer bli så otroligt kränkt av att höra att jag anser honom behöva professionell hjälp..

    Han har (vad jag, hans ex, och hans barndomsvän vet) aldrig slagit en partner tidigare. Men jag tror å andra sidan inte att han har varit såhär illa eller konstig tidigare heller..
  • Anonym (Narcisstisk mamma)
    Anonym (TS) skrev 2014-12-18 02:41:44 följande:

    Och fy sjutton vilka skuldkänslor jag fick nu som skriver om honom på detta sätt. Känner mig verkligen inte lojal. Usch vad ledsen jag hade blivit om han gjort samma sak :/ Och han skulle ju garanterat känna igen sig om han läste.. Nej fy vilket dåligt samvete jag fick nu.. Godnatt på er..


    Jag har läst tråden och förstår känslan av att tänka "men det kanske är jag som är överkänslig" fast du innerst inne vet att det är ett gränslöst beteende. Förstår också att du både vill ha förklaringar samtidigt som det inte egentligen spelar någon roll vilken diagnos han har, OM det nu är på det viset. Han får dig att må dåligt och vara väldigt restriktiv med vad du säger och gör oavsett orsak.

    Som mitt nick antyder har jag en mamma som är narcissist, diagnostiserad av mig - mycket proffesionellt. ;) nej, jag bryr mig egentligen inte om det ät just narcissism i hennes fall utan det som hjälpt mig är att läsa hur barn till narcissister upplever det. Det var en rejäl ögonöppnare och jag fick hjälp att sätta ord på mycket subtila beteenden som tog så hårt på mig, t ex höja på ögonbrynen från hennes sida kunde få mig att känna mig värdelös då jag visste att bakom det låg hela hennes förakt till mig och "mina idéer".

    Nog om det, jag tror i vilket fall att det är väldigt bra det du gör just nu med att reflektera över hans beteende och hur han får dig att må. Du får dåligt samvete för att du hänger ut honom, fast det viktigaste just nu är att du hittar sätt att må bättre. Din mening med tråden är ju att du VILL vara med honom, men att du insett att det inte är till vilket pris som helst. Hoppas verkligen att du får ner dina tankar i ett brev, mitt tips är att ha mycket Jag-budskap så blir det mindre som kritik. Och när du får respons från honom, låt honom för allt i världen inte diskutera bort dig. Det gick inte att prata med min mamma då vi alltid hamnade där hon ville i slutet av diskussionen. Föreställ dig det han kan komma att svara och tänk ut svar tillbaka för att hålla er till ämnet. Om han tycker att det är lika bra att du gör slut om du känner så, svara t ex att du inte vill göra slut det är därför du skrivit brevet och hoppas att han ska söka hjälp eftersom du inte mår bra av hur han reagerar och agerar. Men om det inte blir någon ändring måste du göra slut för att inte gå under, du håller på att självutplånande dig själv.

    Slutligen, jag tror tyvärr att du kan ha rätt i att han inte kommer se något fel eller söka hjälp. Då är det otroligt viktigt att du inte bangar som du skriver, för du kommer inte få tillbaka den han var i början. Det här låg under ytan och pyrde, låter det som, och det ni hade i början var bara för att han behärskade sig och nu tycker han att han inte behöver det eftersom du sakta men säkert gett honom utrymme att bete sig som han gör. Vet inte om denna länk hjälper dig, eller om du redan läst den, men skickar med den ändå. www.narcissism.se

    Tänker verkligen på dig nu inför julhelg och allt, men du är strong som ser detta för vad det är. Du är värd att få kärlek och omtanke!
  • Anonym (Narcisstisk mamma)

    Citat från sidan jag länkade till med tanke på att du bara vill tillbaka till det ni hade i början:

    "Den enda relation som är möjlig är en ?ickerelation? på narcissistens villkor, det vill säga en relation utan ömsesidighet, respekt, tillit, empati och ärlig kommunikation. Och häri ligger också oftast den svåraste, och mest smärtsamma, utmaningen för anhöriga, partners, vänner och kolleger till narcissister:

    Att släppa taget om illusionen, det som kunde ha varit,

    och att ta till sig och acceptera faktum, det som är."

  • Anonym (...)

    Killen är uppenbarligen sjuk i huvudet.
    Vilken diagnos han än har kan du inte hjälpa honom såvida du inte är psykolog.

    Varför tar du emot hans skit?

    Ni ska umgås hela julen fram till Januari och du tippar redan på tå och ni är inte ens sambo???

    Du är livrädd för honom, varför annars tassa på tå?

    Han har nu börjat visa sitt rätta jag, gå medans du kan.

    Eller rättare sagt, spring för livet.

    Idag gapar och skriker han, imorgon stryper han dig.

  • Anonym (barnet)

    För det första så måste man kunna säga förlåt när man har bråkat i en relation, för ingen är perfekt och en person kan inte alltid ha rätt.

    För det andra kan man mäta hur välbalanserad man är i livet på hur ofta någon känner att man borde be om ursäkt.

    Om du TS känner att han borde be dig om ursäkt för sitt beteende dagligen redan nu, då kan du inte stanna med honom, han kommer att äta upp hela ditt liv.

    Du gör honom ingen tjänst med att stanna och bli medberoende, du kommer att bli den enda som stannar medan alla andra sticker, din egen familj kommer till sist att ge upp för att de inte orkar se hur han behnaldar dig och för att han flippar ur mot dem, och du är då ensam kvar i en relation med en människa som saknar empati och respekt för dig, och även självkontroll. Det, min vän, är mycket mycket farligt.

    Min far är narcissist, min mor skildes från honom 1978 och hon har inte hämtat sig än.  Välj rätt medan du kan.

  • Anonym (TS)
    Anonym (Narcisstisk mamma) skrev 2014-12-18 10:23:28 följande:

    Jag har läst tråden och förstår känslan av att tänka "men det kanske är jag som är överkänslig" fast du innerst inne vet att det är ett gränslöst beteende. Förstår också att du både vill ha förklaringar samtidigt som det inte egentligen spelar någon roll vilken diagnos han har, OM det nu är på det viset. Han får dig att må dåligt och vara väldigt restriktiv med vad du säger och gör oavsett orsak.

    Som mitt nick antyder har jag en mamma som är narcissist, diagnostiserad av mig - mycket proffesionellt. ;) nej, jag bryr mig egentligen inte om det ät just narcissism i hennes fall utan det som hjälpt mig är att läsa hur barn till narcissister upplever det. Det var en rejäl ögonöppnare och jag fick hjälp att sätta ord på mycket subtila beteenden som tog så hårt på mig, t ex höja på ögonbrynen från hennes sida kunde få mig att känna mig värdelös då jag visste att bakom det låg hela hennes förakt till mig och "mina idéer".

    Nog om det, jag tror i vilket fall att det är väldigt bra det du gör just nu med att reflektera över hans beteende och hur han får dig att må. Du får dåligt samvete för att du hänger ut honom, fast det viktigaste just nu är att du hittar sätt att må bättre. Din mening med tråden är ju att du VILL vara med honom, men att du insett att det inte är till vilket pris som helst. Hoppas verkligen att du får ner dina tankar i ett brev, mitt tips är att ha mycket Jag-budskap så blir det mindre som kritik. Och när du får respons från honom, låt honom för allt i världen inte diskutera bort dig. Det gick inte att prata med min mamma då vi alltid hamnade där hon ville i slutet av diskussionen. Föreställ dig det han kan komma att svara och tänk ut svar tillbaka för att hålla er till ämnet. Om han tycker att det är lika bra att du gör slut om du känner så, svara t ex att du inte vill göra slut det är därför du skrivit brevet och hoppas att han ska söka hjälp eftersom du inte mår bra av hur han reagerar och agerar. Men om det inte blir någon ändring måste du göra slut för att inte gå under, du håller på att självutplånande dig själv.

    Slutligen, jag tror tyvärr att du kan ha rätt i att han inte kommer se något fel eller söka hjälp. Då är det otroligt viktigt att du inte bangar som du skriver, för du kommer inte få tillbaka den han var i början. Det här låg under ytan och pyrde, låter det som, och det ni hade i början var bara för att han behärskade sig och nu tycker han att han inte behöver det eftersom du sakta men säkert gett honom utrymme att bete sig som han gör. Vet inte om denna länk hjälper dig, eller om du redan läst den, men skickar med den ändå. www.narcissism.se

    Tänker verkligen på dig nu inför julhelg och allt, men du är strong som ser detta för vad det är. Du är värd att få kärlek och omtanke!


    Tack för dina ord, och för länken. Jag ska läsa där direkt.

    Ja jag ska tänka på att skriva utifrån hur jag känner och uppfattar saker och inte så mycket "du är dum som gör si o så". Försöka att inte låta anklagande men ändå få fram vad jag vill ha sagt. Annars låser han sig nog och tar inte in det alls. Och försöka hålla det någorlunda kort.

    Ja precis, jag vill ha honom kvar som du säger, men inte på bekostnad av mig som person. Jag är nog lite för mycket "mötas på halva vägen" och går oftast 90% och nöjer mig med 10. Det är inte speciellt självuppoffrande eller något jag lider av sålänge den andra parten kan göra samma sak ibland eller åtminstone vara beredd att försöka. Men nu blir det liksom att jag hår hela vägen gång på gång och aldrig får förståelse. Det tar bort så mycket av allt det trevliga o bra vi har emellan oss. Såpass mycket att känslorna svalnar litegrann och att jag tex startar denna tråd eller att jag i hemlighet bygger upp sån irritation för min kille som jag egentligen bara vill vara snäll mot. Man blir som nästan lite bitter o småsint tillslut och det är något jag verkligen inte vill vara.

    Beklagar att din mamma är narcissist, det måste vara fruktansvärt jobbigt att växa upp med.

    Jag känner igen det där du skriver om höja på ett ögonbryn så fattar man direkt. Man blir så bra och uppmärksam på signaler och jag hör direkt om något är fel genom att han tex går lite extra hårt på golvet bara, eller får ett lite annat kroppsspråk. Det är inte alls att jag är rädd att han ska slå mig eller liknande utan att humöret ändras från att vara glad och avslappnad till att bli irriterad och orolig att det trevliga ska va slut för den här gången. En suck från honom kan göra att jag inom mig ser hela resan från bråk o skrik till surande och märklig stämning i flera dagar framöver. Jag är inte rädd, men tycker det är jobbigt. Jag har dessutom flera skador efter en olycka som redan tar så himmelens mycket energi och kraft och jag måste vila med jämna mellanrum varje dag och för nästan allting. Spänner jag mig över något tex en oväntad räkning eller att något händer blir mina fysiska smärtor värre direkt och jag måste äta mer medicin, bli ännu mera trött, ofta åka in akut för att få morfin osv. Därför försöker jag hålla min vardag rätt stabil och lugn. Men dom här utbrotten tar verkligen på mina små krafter. Flera gången har det hänt att jag fått hoppa på kryckor dagarna efter ett sånthär storbråk och till o med gått med rullator när jag varit ensam o ingen ser mig utöver mamma ibland. Har mer o mer kopplat ihop dessa smärtdippar till våra tjafs. Antar att det blir nån sorts anspänning i kroppen. Och det fixar jag inte heller mer så nu får det vara slut på det..

    Ja jag befarar det är som du skriver, att det inte kan bli som i början nu när hela registret liksom redan kommit fram.

    Tack för kloka och reflekterande ord, jag tar dom till mig.
  • Anonym (TS)
    Anonym (...) skrev 2014-12-18 17:44:05 följande:

    Killen är uppenbarligen sjuk i huvudet.

    Vilken diagnos han än har kan du inte hjälpa honom såvida du inte är psykolog.

    Varför tar du emot hans skit?

    Ni ska umgås hela julen fram till Januari och du tippar redan på tå och ni är inte ens sambo???

    Du är livrädd för honom, varför annars tassa på tå?

    Han har nu börjat visa sitt rätta jag, gå medans du kan.

    Eller rättare sagt, spring för livet.

    Idag gapar och skriker han, imorgon stryper han dig.


    Du kanske inte såg att jag inte tror mig kunna hjälpa honom mer än att försöka få iväg honom till en samtalskontakt om jag ens ska ge oss en chans.

    Att tassa på tå är inte synonymt med att vara livrädd. Jag tycker det är fruktansvärt tärande, utmattande, förstörande för oss som par och för mig som individ med dessa utbrott, obehagligt och någon form av rädd när han/andra skriker sådär okontrollerat och blir tokarg. Jag tassar på tå för att inte starta igång det, för att slippa bråka, för att kunna fortsätta vara sams och ha det bra, för att slippa bli arg eller ledsen själv. Jag tassar inte på tå för att jag är livrädd. Jag vet inte om jag är rädd att han skulle slå mig. Jag TROR inte det. Men känner mig inte sådär självklart säker i det. Och bara det är en anledning till att jag inte vill handen såhär längre. Jag måste ju kunna känna mig trygg med min partner även under stormiga bråk.

    Nej dom här utbrotten är långt ifrån varje dag. Men tillräckligt ofta för att jag ska tycka det är jobbigt emellan dom, och det lägger sig som en slöja på alla de andra bra dagarna också. Det känns aldrig färdigutrett.

    Ja varför tar man skit? För att gränserna flyttas väl dels fram när man älskar någon. Dels tror man på bättring och VILL tro på att det ska finnas en lösning. Dels går det tio underbara sidor på en skitdålig sida men eftersom man fokuserar på problemet (det negativa) i en tråd för stöd så syns självklart inte alla de andra bra sidorna. Nu tycker jag ju att hans dåliga sida dvs hans humör och agerande tar mer o mer plats och överskuggar det bra, o därför gjorde jag tråden och det är även därför jag skriver ett brev för att be honom söka hjälp eller så får vi nog gå skilda vägar.

    Bara för att man väger för/nackdelar, spekulerar och analyserar, vrider på saker, letar efter vägar till bättring osv betyder inte att jag vill fortsätta ta skit eller tycker det är okej. Det är ju just det jag INTE gör omfärgar jag sitter här o skriver. Det handlar om att försöka hitta någon form av lösning till en människa man tycker mycket om och vill ha kvar i sitt liv men inte till vilket pris som helst.

    Allt är inte helt svartvitt..

    Njae vi är typ sambo i lediga perioder. Han har ett jobb med knepiga perioder o tider i "sin" stad och då är det enklare att han har kvar sin lägenhet o bor där under de intensiva perioderna ist för att pendla. Jag orkar inte följa med då jag dels inte orkar med storstan o dels trivs med att vara särbo och få min ensamtid och pyssla med mina intressen ifred. Ibland ses vi bara torsd-sönd en månad, nångång har vi bott ihop en månad eller två åt gången, och ibland ett par-tre veckor i sträck. Jag vet inte vad det har för betydelse dock? Att det är mer okej att tassa på tå om man är sambo? Eller att förhållandet inte är lika seriöst/allvarligt om man inte bor under samma tak alla dagar i veckan och att jag därför inte bör försöka få iväg honom till en psykolog? Det är ingen dold ironi utan jag undrar uppriktigt varför det spelar in?
  • Anonym (TS)
    Anonym (Z.) skrev 2014-12-18 05:33:28 följande:

    Hoppas det löser sig för dig TS!


    Tack så jättemycket. Det vill jag med. Men nu är det lite upp till honom att välja. Usch det låter så hårt och kallt.. Men försökte skriva tydligt i brevet och inte elakt..
  • Anonym (TS)
    Anonym (barnet) skrev 2014-12-18 20:24:27 följande:

    För det första så måste man kunna säga förlåt när man har bråkat i en relation, för ingen är perfekt och en person kan inte alltid ha rätt.

    För det andra kan man mäta hur välbalanserad man är i livet på hur ofta någon känner att man borde be om ursäkt.

    Om du TS känner att han borde be dig om ursäkt för sitt beteende dagligen redan nu, då kan du inte stanna med honom, han kommer att äta upp hela ditt liv.

    Du gör honom ingen tjänst med att stanna och bli medberoende, du kommer att bli den enda som stannar medan alla andra sticker, din egen familj kommer till sist att ge upp för att de inte orkar se hur han behnaldar dig och för att han flippar ur mot dem, och du är då ensam kvar i en relation med en människa som saknar empati och respekt för dig, och även självkontroll. Det, min vän, är mycket mycket farligt.

    Min far är narcissist, min mor skildes från honom 1978 och hon har inte hämtat sig än.  Välj rätt medan du kan.


    Mm förstår. Nej det är inte dagligen, inte alls. Men tillräckligt ofta.

    Hm det du skriver om att han eller rättare sagt jag kommer stå ensam kvar tillslut och att han helt saknar respekt osv. Så vill jag naturligtvis inte ha det. Men jag undrar, kan en människa med tex narcissism växla såhär? För han är ju väldigt respektfull möt mig när han är "som vanligt" så att säga. Det var en av sakerna jag föll för. Att han kändes så respektfull och ödmjuk så naturligt, utan att göra sig till eller hur man ska säga. Sen när dom här utbrotten kommer då är det ju som att den respekten är bortblåst. Och i vissa fall när han nekar till saker han gjort eller sagt till mig tror jag verkligen han är uppriktig, han verkar nästan blockerad när han blir arg och minns inte efteråt vad han faktiskt sa. Just det tycker jag är lite obehagligt även om det aldrig hänt mer än skrik. Jag blir oftast tyst för att han ska coola ner sig men en gång blev jag så arg över hans respektlösa beteende att det fullkomligt rann över. Jag skrek nästan lika högt tillbaks att han åker ut om han inte skärper sig, att han var dum i huvudet som förvandlas sådär, att man inte får kalla varann för elaka saker hur arg man än blir osv. Först verkade han bli helt paff över min ilska och tystnade. Sen när det kom ikapp honom blev han än värre och förstod inte att jag hade mage att bete mig sådär. Jag blev själv chockad över min ilska och bad om ursäkt massor utav ggr de närmsta timmarna och att det självklart var fel av mig att säga att han var dum i huvudet osv. Vilket jag verkligen tycker. Det rann bara över. Så jag är ingen ängel själv direkt. Men det hände bara den gången o jag har aldrig förr eller senare skrikit åt någon på det sättet.

    Men minns då när jag kände mig så taskig och bad om ursäkt hundra ggr att jag tänkte "men varför säger inte han också förlåt?!". Det är som att han tror det är livsfarligt att visa sig sårbar eller be om ursäkt..

    Tack för din input. Jag tar det med mig också.
  • Anonym (självbild)
    Anonym (TS) skrev 2014-12-19 00:49:00 följande:
     
    Men minns då när jag kände mig så taskig och bad om ursäkt hundra ggr att jag tänkte "men varför säger inte han också förlåt?!". Det är som att han tror det är livsfarligt att visa sig sårbar eller be om ursäkt.. 

    Så kan det vara. Det kan också vara så att han inte tycker att han gör något fel. I motsats till dig om du beter dig likadant som han... Det är övriga som är idioter, inte han själv...

    Ja, han blev säkert paff. Förmodligen är  han van att  köra sitt gränslösa "race" utan konsekvenser. För att folk iallmänhet inte är konfliktsökande. De som uppskattar honom "tar honom som han är" till en viss gräns (med vänner har han att välja på att behärska sig til en viss gräns eller bli av med dem). Icke närstående kan låta bli att låtsas om hans beteende. En och annan han glor snett på ute i affärer och liknande kanske rentav blir skrämd av honom, upplever honom som mentalt instabil och aggressiv. När jag själv stöter på beteende av den typ du beskriver ute på stan undviker jag personen och hans potentiellt aggressiva beteende, jag går inte och frågar "har du problem med något". 

    Faktiskt tror jag att du begick ett misstag när du bad om ursäkt "hundra gånger" ochpå så sätt bekräftade intycket av (bara) dig som den "dumma" i detta. Ett "jag blev så upprörd över ditt respektlösa beteende men skulle förstås inte sagt så ändå, förlåt"  hade varit mer i proportion.

Svar på tråden Min kille blev helt galen