Kvinnors gnäll på sina män

Vanligtvis ser det ut så här yrkesmässigt i förhållanden:

Är hon undersköterska med 20.000kr/mån så är han verkstadsarbetare, bilmek. eller vvs-installatör med 30.000kr/mån

Är hon sjuksköterska eller lärare med 30.000kr/mån så är han läkare eller ingenjör med 40.000-50.000 i mån.

Är hon läkare är han överläkare, kirurg, professor eller regionchef.

Är hon ingenjör är han koncernchef. 

Mannen måste alltid ligga högre i lön annars uppstår konflikter i relationen, mannen tjänar oftast mer, då kvinnan tappar i lön under graviditeten och mammaledigheten.

Det du ger exempel på är liknande utbildningar, jag vet dessutom massor av läkare som är gifta med läkare, massor av lärare som är gifta med lärare, jurister som är gifta med jurister...de flesta med högre utbildning brukar nämligen träffa sina partners under studietiden. I Sverige ger det inga konflikter i relationen när mannen inte tjänar mer eftersom det inte är sambeskattning och att var och en av de vuxna anses kunna försörja sig själva.

Finns inga svenska undersökningar som visar på att det blir konflikt i relationer om mannen tjänar mindre alla undersökningar kommer från länder där män anses vara den som försörjer familjen och där barnomsorg är så dyr att det inte lönar sig för kvinnan att arbeta med ett vanligt lågavlönat arbete.

i din värld ja, men i min värld så finns det otal (inte bara ett enstaka par) som det inte stämmer alls. Jag har flera väninnor som har högre position och högre lön än sina män. Bland mina kolleger finns det flera som har fruar / sambos som har högre lön.

Det finns inga hemmafruar i min bekantskapskrets, men ett par hemmamän

Alla de där undersökningarna som påstås visa att det blir konflikter i relationer om män tjänar mindre är från länder där det är vanligt att kvinnor är hemmafruar eller jobbar lite grand, klart det blir slitningar i relationer om det är en person som är huvudförsörjare och den andra bara tjänar fickpengar, dessutom är dessa undersökningar från länder där barnens skolutbildning ska betalas av föräldrarna och där familjens sjukförsäkring är beroende på anställningsvillkor.

De allra allra flesta människor väljer inte en partner först och främst beroende på inkomst utan av helt andra skäl.

Det har jag förut. Och "en vacker dag står hon där framför dig."
Plus en del andra varianter. Finns ju en del.
Grejen är det att jag har försökt. Med massa olika sorters tjejer. 
Under många år. Ungefär från 1990 till 2009. Alltså i 19 år.
Summan av det blev sex, vid två tillfällen. Med samma kvinna.
Inte så värst imponerande, och inget som bådar gott inför framtiden.
"Ja, men du måste se framåt, inte älta det som varit."
Det är svårt att tro på att en tjej skulle vilja ha en, när man mest har minus på dejtkontot, och under så många år.
Jag tror att människor mår bäst av att få positiv uppmärksamhet, inte av ständiga motgångar och nederlag, dissningar.
Dejting är säkert en träningssak, man blir bättre och säkrare på det ju mer man praktiserar det. Men när jag faktiskt försökte, igen under en massa år, så fick jag nobben av alla. Det är inte konstigt att man tappar sugen, tron på sig själv och modet då. Det tror jag till och med ni som läser det här och haft större tur med dejting och förhållanden kan föreställa er.

Jag har läst många trådar om bittra män, och hur kvinnor föraktar dom. Vi är gnälliga, tar inte tag i våra liv och det är sjukt oattraktivt.
Många män som blir bittra har gjort många försök, men har inte fått samma bekräftelse som tjejer ofta automatiskt får. Det förväntas att killen ska ta första steget.
Jag fick tvinga mig till det, för jag är blyg som person.
Det kändes allt motigare för varje gång jag frågade en tjej jag gillade om fika och hon redan hade kille eller inte var intresserad.
Det var ju inte att jag tappade sugen efter ett år, eller fem. Nej, i nästan 20 år försökte jag.

Man frågar inte tjej efter tjej efter tjej ..om fika, man umgås först ett bra och sedan när man märker att man trivs ihop och vet att den andre är singel då kan man föreslå en fika på tumanhand.

 

Ja, det är sant förstås. De kanske blev överrumplade när man frågade sådär, eftersom vi inte kände varann.
Jag umgås inte med några tjejer nu. Förut hade jag många kvinnliga arbetskamrater, som man träffade ofta. Men det var samma där, upptagna eller ointresserade.
Nu har jag bara kvinnliga bekanta via nätet.

Det är väl klart att man inte vill gå ut och fika med en person man inte känner så det är inte konstigt att ingen sagt ja, först måste man umgås ett tag för att veta om det skulle vara intressant att överhuvudtaget tillbringa en timme eller två tillsammans för att fika. Fika är för att lära känna någon ännu bättre inte för att lära känna överhuvudtaget. man måstye klicka på något plan innan så att man har något att prata om under fikat.

En av de tjejerna som visat intresse på sistone var helt ointresserad först. Jag skrev på Badoo och facebook, men inget svar.
Vi jobbade ihop, och i början var intresset svalt, faktiskt obefintligt.
När vi jobbat några månader verkade hon gilla mig, och sen dess har hon föreslagit flera gånger att vi kunde hitta på nåt.
Jag kanske är den typen som behöver mycket exponeringstid, tror inte jag är den tjejer faller för pladask.