Han vill inte ha barn än, hur länge ska jag behöva vänta?

Han kanske vill försöka bli förälder för att han vill det och inte för att du vill det? Du vet ju säkert själv hur det fungerar med tjat. Vad händer? Man känner precis tvärtom! Hur ska han kunna få de där känslorna och dessutom presentera dem för dig när han aldrig får riktig möjlighet att känna efter vad HAN egentligen vill? Dina känslor för detta kanske tar för stor plats helt enkelt för att han ska KUNNA känna någonting?

Jag tycker att det var en jättebra idé och oerhört moget gjort som någon beskrev ovan att hon bestämde sig för att inte tjata eller diskutera det längre. Det måste ha varit jättesvårt men måste vara det absolut smartaste men också det mest respektfulla man kan göra i ett sånt här läge.

Sedan tycker jag också att du ska vara respektfull mot dig själv. Vill du ha barn så gärna som det verkar så tycker inte jag att man ska låta alla chanser till det gå förbi en för att man måste vänta på någon som aldrig kan bestämma sig och ge ett besked. När det beskedet behöver komma kan du ju göra upp en mental gräns för själv. Säg att du är villig att vara tyst om detta och vänta i tio månader. Då ger du det den tiden och sedan kanske du måste vata beredd att fatta beslut om ifall den här mannen är värd att offra barn för, eller om du måste bryts upp och ge dig in i en ny, jobbig men potentiell fantastisk ny erfarenhet med en annan man framöver.

Jag är själv lyckligt lottad och har tre barn, är 31 år. Kan inte tänka mig ett liv utan barn och jag stödjer alla som känner på samma sätt som jag. Gör vad som krävs och var lite klok nu.

Lycka till!

Du kan inte få honom att vilja ha barn. Du kan bara bestämma hur länge du vill vänta. Eller om livet med honom känns mer värt än att ha barn, stanna ändå även om det inte blir några barn.

Jag kan berätta hur jag gjorde när jag var i precis din sits (fast några år äldre).

Jag ville ha barn så det värkte inom mig. Men han ville inte nu, utan sen. Jag slutade med P-piller, han kom inte i mig och han höll bra koll på mina osäkra/säkra perioder. Jag bestämde mig för att sluta tjata, hålla tyst om det och ge det ett år. Om ingen förändring skett skulle jag lämna honom. 

Efter att jag bestämt mig kändes det som att jag kunde slappna av. Jag var övertygad om att han inte skulle vilja ha barn inom ett år, men jag var nöjd att valet ändå var mitt. Att det var jag som tog kommando över min egen situation och inte blev en tjatig kärring som blev sur och otrevlig och mådde dåligt över min längtan.

Ett halvår efter mitt beslut (som jag givetvis höll tyst om) blev jag, trots våra små försiktighetsåtgärder, gravid. Jag behövde aldrig göra allvar av mina planer vilket jag är tacksam för. Vi behöll barnet. Den blivande fadern sa efteråt att det var bra att jag blev oplanerat gravid, för om vi skulle vänta på att han själv skulle vilja få barn, hade det aldrig hänt. 

Jag har aldrig talat om för honom att jag var beredd att lämna honom. Det är min hemlighet. Men vi lever fortfarande ihop, har fått en handfull barn till och känner oss nöjda med tillvaron och varandra. 

""" Det som oroar mig med den här "lämna om ett år"-grejen är att; tänk om jag blir singel och inte hittar någon på en gång? Jag var singel i tre år innan jag träffade min nuvarande. Sen när jag väl har träffat någon så ska man lära känna varandra och komma överens om framtiden, det tar tid! Det jag menar är att tänk om det ändå lönar sig att stanna och vänta in honom? Annat vore det ju såklart om han sa rakt ut att han aldrig vill ha barn, men nu säger han ju att han vill, men inte än... """

Ja, så kan det ju gå. Du måste väl bestämma dig för när du vill ha ett svar. Får du inte det då så kanske du ska gå vidare...

Jag förstår att du är rädd att du aldrig kommer träffa någon och att tåget går. MEN, du är bara 28 år. Du har många år på dig att bli gravid, med eller utan din nuvarande sambo. Låt inte åldern styra dina val.

Mitt beslut grundade jag i att jag inte ville bli bitter på min sambo om han aldrig blev redo. Att jag kanske skulle förbli barnlös var faktiskt ingenting jag funderade på. Det hade jag kanske blivit ändå om vi inte hade kunna få barn ihop och det var inte barnfrågan i sig som var det viktiga. Det viktiga var inställningen till det. 

Jag kände bara att jag i det långa loppet inte ville stanna i en relation där vi ville så olika om en för mig, så viktig sak, och där vår olikhet ledde till tjafs, bråk och ilska från min sida. En sådan relation var varken jag eller han värda. Hade vi gemensamt försökt skaffa barn och det inte hade gått hade vi kunna sörja ihop.

Lycka till, för vad du nu bestämmer dig för.

Alltså .. Du ger denna killen dina mest fertila år.. Det är inte så lätt som att knäppa med fingrarna och bestämma nu vill jag ha barn och sedan få det, många använder den ursäkten för att skjuta fram problemet så man slipper ta ett svårt beslut nu...

Mitt ex och jag försökte i tre år!! Tre år!! Han gav upp tillslut och jag fick klocka ihop alltihop och det kändes som tvång varje äl,

Vi gick isär iaf senare pga många anledningar,

och jag träffade sedan en underbar kille, inga barn var på tapeten alls från någon av oss, 1 månad senare låååångt innan äl vid ett slarv blev jag gravid och har nu Bf om 3 dagar,

det jag vill säga till dig är att det inte är så lätt när man väl " bestämt" sig, känner ingen som det gått fort och smärtfritt för!

Tänk på dig själv, det är ditt liv med! Kram på dig

När jag började längta efter första barnet var min man och jag så långt ifrån varandra vi kunde komma, tankemässigt. Han var inte alls redo. Men jag tror det är så för många män att det här med barn är väldigt abstrakt. Det känns läskigt att ens börja försöka för att det blir så påtagligt. Men dels kan det ta tid att bli gravid, dels är ju graviditeten 9 månader så det kommer finnas tid att förbereda sig!

Min taktik var att avvakta och inte "tjata sönder" ämnet. Så småningom började han självmant prata om det och till slut blev det så att han ville försöka och han tror nog än idag att det var hans idé

Så ge inte upp, han kanske bearbetar för fullt på sitt håll!
Samtidigt så måste du avgöra hur viktigt det här är för dig och det vet bara du.

Han har nu sagt att han förstår mig men att han står fast vid att han inte vill ha barn än. Jag frågade om han ens visste om han någonsin skulle vilja ha barn och det ville han men gärna om några år.. Han sa dock att han förstod att det inte var rimligt att vänta så länge och att det är dumt att sätta sig själv i en situation där det kanske blir problematiskt att få barn, så det känns ju bra att han har den insikten i alla fall. 

En grej som fick Mig att tänka till var att han var osäker på om han till slut kommer vilja har barn för att ha kvar mig/för att jag tjatar eller om han genuint vill ha barn själv.. Såå jag antar att det är dags att knipa för att han ska få känna efter ordentligt utan att jag hetsar! 

Men då har han ju sagt sitt ändå.. Och det är väl hans rätt såklart att få känna som han känner,

Men du har ju ett ansvar över din lycka! Och att knipa om en sånhär sak i förhoppning att han skall komma inom ett halvår när han uttryckligen sagt tre kommer förmodligen göra dig bitter och ledsen...

Om jag vore du skulle jag se om det alls fanns utrymme för kompromiss sedan acceptera/inte acceptera svaret och göra det som gör MIG lycklig!!

Du är viktig med!! Kom ihåg det, han ändrar inte uppfattning för dig, varför skall du?

Lämna honom ifred! Det är ett helvete att bli tjatad på. Respektera honom som vuxen människa, hans vilja är lika okej som din.

Hej ts!

Du är din egen lyckas smed.

När jag var 28 ville min kille också vänta med barn ungefär fem år. Vi hade varit tillsammans sen vi var 20 och jag hade väntat på barn sen jag var 25. Han skulle plugga färdigt, resa och "njuta" av livet.

Och jag försökte vara tålmodig.

Och väntade.

Och väntade.

Och... väntade...

Men vid 28 års ålder så ville jag inte vänta längre. Jag satt på lunchen och pratade med en kollega och han frågade mig om det inte var dags för en liten snart? Blev lite ställd av frågan men sa att jag ville men inte min kille. Han sa att det var samma sak hemma hos honom. Fast tvärtom. Han ville ha barn men inte hans fru. Än.

Så, vi sa att vi skulle äta lunch ihop sex månader senare för att stämma av hur det gått för oss. Vi sågs ju under tiden men vi pratade inte om den saken.

Efter halvåret åt vi ihop igen. Ingen av oss var närmare några barn. Båda var beredda att lämna våra respektive för att söka barnlyckan på annat håll. Han tittade rakt på mig och frågade om vi skulle gå på dejt när vi berättat hemma.

För att korta av så kan jag berätta att det är 17 år sedan... Vi har tre ljuvliga barn idag, 16, 15 och 8 år.

(Mitt ex har fortfarande inga barn...)

Vänta inte på att nån annan ska skapa ditt liv. Gör vad du känner att du måste göra. Det blir inte bra att tvinga någon till saker de inte vill.

Lycka till!

Kan vara farligt att vänta för länge! :O 

Min sambo var inte heller riktigt redo, men han visste att jag inte använde skydd och han kom i mig varannan dag ändå så jag antog att han egentligen bara ville ha en hoppsan. Så jag försökte pricka in äl i smyg i två år ungefär, misslyckades hälften av gångerna, och sen frågade jag om han var redo att börja försöka snart. 
Vilket han var, och nu är vi inne på sjunde året av misslyckade försök. Jag var alltså 20 när vi började och närmar mig nu 30. 
Så det går inte alltid lätt!