Tvångssluta med CB efter 10 års bruk.

Ursäkta, blev lite fel där. Dom hittade minsta möjliga spår i mitt blodprov (fick detta bekräftat av en läkare, som sa något i stil med "oj vad otur du hade för du hade riktigt låga värden i blodet och uppenbarligen inte var påverkad") vilket ändå räckte för domen drograttfylla. 

Jo jag vet att jag måste hitta något som motiverar mig, men jag har så svårt att se vad detta ska vara. 
ALLA mina vänner röker, så det är förmodligen uteslutet att träffa dessa kvällstid då det garanterat kommer att rökas. 
Jag har egentligen inga direkt hobbies vilket gör att det känns lite hopplöst. Har alltid idrottat under min ungdom, så det har varit mina hobbies. Men när juniortiderna var slut och det skulle bli dödsseriöst la jag ner med idrotten och har istället bara tränat på gym. 

Problemet med att jag måste lära mig att "ha tråkigt" är att så fort jag har tråkigt/inte behöver fokusera på saker så får man istället en himla massa tid att tänka istället. Och detta resulterar ofta i att jag istället ligger och grubblar över min uppväxt (fylld med våld, alkoholism, övergivenhet etc. etc.) och då får jag ångest istället. 
Spela dator gör jag väl lite titt som tätt men har spenderat rätt mycket tid framför datorn i min ungdom vilket ledde till dåliga vanor så det är inget beroende jag vill ersätta det jag har nu med.  

Ja, det finns misstankar om ADD/ADHD men har inte gjorts någon utredning. Min bror har diagnosen ADHD och det är troligt att jag också har det. 

Kort beskrivet om min uppväxt så omfattar den, daglig fysisk misshandel (av min storebror), en alkoholiserad pappa som i regel inte funnits med under uppväxten mer än att vi träffat honom en dag i månaden (varpå han alltid var påverkad).
En sjuk mor som inte riktigt haft orken att ta tag i mig och min bror, utan har istället varit sängliggande. 

Därför har jag så otroligt svårt att bara acceptera att "livet är tråkigt" då det ofta leder till att jag får tid över till att tänka på uppväxten som resulterar i mer ångest. 

Yes, förstår precis vart du vill komma. 
Jag är förmodligen en psykologs våta dröm. Har provat vid ett flertal tillfällen, privata psykologer, kbt etc. Men har sällan lett någonstans och jag har alltid slutat efter ett tag då det bara känts som pengar i sjön. 
Något jag inte har möjlighet att återuppta igen då det inte är billigt att gå till dessa människor. Och inte heller blir man tagen på allvar när man vänder sig till vården för hjälp. Då får man istället dessa "lyckopiller" utskrivna och efter att ha provat dessa en kort period bestämde jag mig för att jag hellre är en instabil människa, än en programerad robot som varken är glad, ledsen, arg eller glad. 

Kan tillägga att jag även har misstankar om bipolär sjukdom typ 2.
"Bipolär sjukdom typ 2

Många som får återkommande depressioner har också perioder med lindrigare maniska symtom, så kallade hypomanier. Symtomen kan då vara att man får ökad energi, större kreativitet, skämtsamhet och ett allmänt glatt humör som kan vara svårt att uppfatta som ett sjukdomstillstånd.

Depressionerna har inte alltid samma symtom som en vanlig depressionssjukdom. Man kan till exempel ha ett ökat sömnbehov och sug efter sötsaker. Ofta fungerar inte vanlig behandling mot depressioner. I stället måste man få medicin som stabiliserar stämningen.

Ungefär en av tio med denna form av bipolär sjukdom utvecklar senare riktigt maniska sjukdomsperioder."

Detta stycke är något som kan beskriva mig ganska bra. Det kan finnas perioder då jag kan vakna upp ur sängen och må skitbra. Jag är mycket glad, skämtsam med extremt mycket energi osv. Det händer ibland att mina vänner tror att jag är påverkad (av typ tjack, kokain eller diverse uppåtdroger) bara för att jag är all over the place och har onormalt hög energinivå och är gladare, socialare etc. än vad jag normalt brukar (en vanlig dag när jag inte är nedstämd).

Nu har det iallafall gått 3 dagar och 2 nätter (tog den sista söndag kväll) sedan jag puffade min sista holk.
Det går väl egentligen helt okej, inget jättesug, men tristessen lurar runt varje hörn, aptiten är åt helvete. 

Jag var ledig måndag och tisdag, vilket ledde till att första natten (natten till tisdag) somnade jag kl 7 på morgonen efter oändligt många försök att försöka somna. 5 timmar sömn blev det första natten efter en drogfri dag. 

På onsdagen var det dags att jobba och jag kände att jag skulle behöva få lite sömn och började varva ner relativt tidigt på kvällen och runt 12 snåret så gjorde jag mitt första försök att somna in. När klockan var 5 på morgonen gav jag upp och kände att det var lika bra att vara vaken, då jag max skulle få 1,5 timmars sömn om jag skulle somna på stört, då klockan var ställd på 6.30, och det skulle bara bli värre om jag bara fick sova någon enstaka timme för att sedan gå och jobba (jag har alltid haft väldigt svårt att somna på kvällar, men när jag väl somnat ja då sover jag som ingen annan) 
Sagt och gjort var det bara att acceptera att jobbet skall skötas oavsätt hur mycket sömn jag fått. Har idag alltså jobbat 8 timmar med ett fysiskt tungt arbete med många tunga lyft. 

Nu har jag varit ofrivilligt vaken i närmare 40 timmar, med jobb på det. Har även tagit naturliga "sömnmedel" och hade hoppats på att jag inte skulle ha några problem att somna, med tanke på hur länge jag varit vaken, samt att jag jobbat. 

Men nix, kroppen vägrar somna hur mycket jag än försöker, ligger och vrider och vänder mig i flera timmar utan resultat. Så ska bli "spännande" att se hur länge kroppen klarar av innan man går in i väggen. 
Imorgon och på fredag har jag skola och det känns lagom motiverande att sitta i en skolbänk och försöka lära sig tekniska saker, när man inte sovit på närmare 2 dygn. 

Sömnen är ju helt klart det jag oroar mig mest för och visste även att detta skulle bli ett stort problem. 
Ingen som har något bra tips på hur fan jag ska göra för att kunna sova? 

När jag rökte så fick jag i varje fall 5-6 timmar (minimum) sömn varje natt vilket räckte för mig. Men känner att det kommer bli ohållbart om jag inte kan sova för är det ens normalt att man kan vara vaken i 48 timmar (vem vet kanske blir 72 timmar, eller kanske till och med 96 timmars vakenhet i slutändan) ofrivilligt. Givetvis så kan man vara vaken i en längre period om man själv vill det, men brukar man då inte i regel vara ganska slutkörd?