Håller på att skiljas, hur har ni hanterat sorgen.

Hej,

en sak som har hjälpt mig är att "det handlar inte om dig". Det är så himla lätt att gå in i känslan av att vara ratad/lämnad/dumpad inte räckte till.

Men det är HAN som går igenom en livskris/depression whatever. Det beror inte på DIG, det sker inom honom. Och tyvärr. Män har ofta väldigt svårt att prata om känslor eller förstå känslor.

Jag gissar (helt lekmannamässigt) att han hade mkt på jobbigt och då "gick in i väggen", någon slags depression, då känner man inte, ingenting, man tappar sexlust etc. När han insåg det så trodde han att han slutat älska dig. Han satte inte de tappade känslorna i relation till att han var stressad/deprimerad. Han har förmodligen inte ens ännu insett detta faktum. PGA depression blir han också handlingsförlamad. Han har lyckats sätta ord på att han inte känner de känslorna för dig men i övrigt har han inte bearbetat sina känslor/problem/situation.

Han har förmodligen helt tappat bort sig själv.

INGET av detta har med dig att göra. Man kan inte hjälpa någon som inte vill ha hjälp/som inte förstår att man behöver hjälp. Så länge han inte kommer till några insikter kommer inte er relation bli bättre.

Det finns egentligen ingenting du kan göra för honom. Går han i terapi? Annars kan du ju föreslå det. Och hoppas på att han gör det.

Men nu till DIG. NU måste DU ta hand om dig själv. För det enda du kan påverka är dig själv, ditt liv, din framtid. DU kan inte förändra honom eller ert förflutna.

Du skulle förmodligen också behöva prata med en terapeut, jag råder dig till det. Fråga dig vad du vill göra nu, för DIN skull. Se om dig själv och ditt eget boende. Läs på om MINDFULLNESS, fokusera på det du kan förändra/påverka. Gå in i känslorna/sorgen och allt det där, känn till 110% men fastna inte. När du hamnar långt ner i hålet titta upp och uppskatta det du har, livet, andas, känn tacksamhet för det. Du måste bearbeta detta själv, det är en sorg, läs på om sorgebearbetning.

Men ett annat visdomsord som är bra är:

"Ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan, och förstånd att inse skillnaden."

Och jag tänker en hel del på "be all I can be", vara den bästa versionen av mig.

Kram
V

Hahaha, vis, ja av livserfarenhet och egna analyser av min egen situation.

Blev lämnad som en blixt från klar himmel för snart ett år sedan. 

Bearbetar fortfarande.

Men idag känner jag hopp om framtiden. 

Hmmm, någon sa; "hur kan du veta att de är lyckliga?"

Och det är ju sant. Jag trodde ju själv jag var i en bra relation men det stämde ju uppenbarligen inte.

Det är jätteskrämmande med det oskrivna bladet man har framför sig. Man har så länge levt i en tvåsamhet och man har lite glömt bort/tappat bort sig själv. Men du finns där inne. Och någonstans måste du bestämma dig för vad du vill fokusera på: möjligheterna eller sveket/sorgen? Nu har du en möjlighet att ta rodret över resan "ditt liv". Vad vill du, vem vill du vara, hur blir du den bästa versionen av du. I allt det hemska finns det positiva saker att fokusera på, gör det. Ta de möjligheter som finns och använd dem till ditt bästa.

Detta är lätt att säga. Jag faller ner, djupt ner i detta svarta hålet och har så gjort öräkneliga gånger, men för var gång blir det lättare att komma upp.

Jag gråter, sörjer, blir arg och förbannad. Men lika ofta, och tom oftare på senare tid så skrattar jag, har roligt och känner genuin lycka. Det går, det blir lättare. Vågar inte säga att det någonsin blir helt bra men jag hoppas det.

Kram

Perfekt Dreamgirl, då har du något att se fram emot, helt rätt! Snart är det påsk, passa på att skapa nya traditioner för dig och grabbar, hitta på något kul!

Just nu tänker jag mkt Mindfullness, lev i nuet. Acceptera att du inte kan påverka det förflutna, fokusera på det du KAN påverka, ta makten över DITT liv!

Kram

Usch ja, jag förstår det. Det är som man lever två parallella liv. När man är själv eller med barnen fungerar det rätt bra, men när han kommer in i bilden eller man av någon anledning blir påmind om "verkligheten" så inser man ju att det är totalt "fucked up". Hur kunde det bli så här?

Det frågan kommer komma upp många gånger. Men man kommer längre och längre ifrån det, och en dag så kommer den inte mer, för då är det så naturligt och rätt där du befinner dig och du kanske aldrig ens kommer förstå varför du överhuvudtaget levde ihop med den där mannen. 

Usch, det där velandet måste varit hemskt. Jag kastades ju direkt ner i ett bottenlöst hål. Inga tveksamheter om vad han tyckte om mig där inte. Kände mig totalt tillintetgjort. Han föraktade mig verkligen, en fruktansvärd upplevelse, att mannen, som jag älskade, från den ena dagen till den andra bara kan vända sig sådär.

Kanske ska jag vara tacksam för att han inte slösade bort ett år av mitt liv på velande?

Men smärtan, obeskrivlig. När ens bästa vän, livskamrat, han som stod mig närmast, bara vände mig ryggen och gick.

Som om inte det var nog, så fick jag ju nådastöten två månader senare när jag fick veta att han åkt på semester med en annan kvinna. Då försvann verkligen allt hopp. Jag ville verkligen inte finnas mer.

Det är utan tvekan det värsta jag varit med om i hela mitt liv, och jag har fått en del smällar tidigare.

Om jag tänker tillbaka på hur jag mådde då, ja, då har jag nog vandrat runt jorden detta året. Vilken resa. Och jag gissar att den inte är över.

Jag tänker fortfarande på honom varje dag. Men inte så att jag vill ha honom tillbaka. Mer som om jag sörjer mannen jag älskade. Den han är idag känner jag inte, en främling som jag måste ha viss kontakt med pga barnen, men i övrigt tvivlar jag på att han kan tillföra något gott till mitt liv.

Oj Dreamgirl. Där fick jag "red alert" varning på dig direkt. Jag VET hur gärna man inte vill tro att de har träffat någon annan.

Jag frågade naturligtvis direkt som han sa "jag älskar inte dig längre, vi lever bara som vänner" om han träffat någon annan. " oh nej, svarade han, så skulle jag ALDRIG göra mot dig". Var hans svar.

Hur jag ska tolka den lögnen och många andra när det visar sig att han reser på semester med en annan kvinna (som i sin tur lämnade sin långvariga relation samtidigt som mitt ex), 2 månader senare och innan jag ens lämnat huset! Ja, det har jag inga svar på.

95% av alla män som lämnar en relation lämnar pga en annan kvinna. 95%. Jag trodde i min enfald att mitt ex tillhörde de 5%. Vet ju bättre idag. 

Och din historia, är tyvärr väldigt lik så många andras. Jag är ledsen, men du borde nog ta dig en funderare på om det finns fler tecken på en relation dem emellan. 

För mig trillade alla polletter ner när jag fick veta att hon fanns. Saker han sagt och gjort hela våren. Plupp, plupp, plupp så trillade pusselbitarna ner och jag insåg att jo. Han är förälskad i en annan kvinna och har så varit en tid.
Tro mig, de flesta män safe:ar och vill äta kakan och ha den kvar. Det är läskigt att lämna en trygg relation. Min sa också saker för att "safe:a". Men då hade jag fått veta att hon fanns och för mig fanns det inte längre någon anledning att diskutera med honom. 

Jag är godtrogen och "you can play me like a fool", men när jag vet sanningen, och någon har svikit mig så till det yttersta, då finns det inget kvar att hämta. Han gjorde ett val (hur "omedvetet det än må ha varit") och det valet fick konsekvenser. 

Hade han varit ärlig, visat mig respekt, behandlat mig som den vän han påstod att vi var. Ja, då hade jag blivit förkrossad, absolut, men, han hade inte i slutändan förstört vår vänskap. Nu finns inget kvar och jag är rädd att det inte går att laga.

Hmmm, när jag fick reda på att "hon" existerade så sa jag bara:

Snälla, var ÄRLIG, säg sanningen, annars kommer du förlora alla du älskar, din familj, föräldrar, syskon etc. Vad du än gör nu så säg bara som det är.

tyvärr så klarade han inte av det heller. men jag tror han själv har ljugit så mkt nu att han tror på vissa av lögnerna själv. Detta är helt "naturligt" eller vanligt, det är mänsligt att reagera så för att man ska klara av att hantera det hela. För om de ska ta till sig all sanning. Att det de har "gjort" har raserat hela familjen etc, ja, då blir det för mkt helt enkelt. Så som en ren försvarsmekanism för det egna välbefinnandet så försvara de sitt handlande med olika typer av halvlögner och till slut har de sagt dem så många gånger att de "blir" till sanningar, i deras värld.

Oups! vad händer när bubblan spricker?!?!

Javisst blir man ledsen, när den som betydde mest bara försvinner.

Men jag försöker tänka så här. Att han gjorde inte det här MOT mig. Han gjorde det för att skydda sig själv.

Alltså hans intention var inte att medvetet skada/såra, men det blev konsekvensen.

På det viset känner jag mig inte lika kränkt och kan tom tycka lite synd om honom. Rätt eller fel så blir det enklare iallafall.