Håller på att skiljas, hur har ni hanterat sorgen.

Det skulle finnas ett jourhavande center i varje större stad. 

Åh, herregud, få inte dåligt samvete! Klart man gärna träffas, precis som "mannen" säger och delar kramar över ett glas vin. Men det fungerar ju inte alltid praktiskt.

Därför detta forum är så fantastiskt för här finns det öron som lyssnar och de som delar med sig med stöttning i ord.

Mycket uppskattat.

Det är ju det där med att "tiden läker alla sår".

Först tänkte jag "ett halvår"! Sen insåg jag att nä, ett år får jag nog ge det.

Och nu när jag närmar mig års-strecket tänker jag att jag får nog allt ge det de där berömda två åren iallafall.

Känner igen mig i "Mannen". Och har gjort precis så också.

Men jag gillar inte att leva på "ytan". Jag gör ju det nu, men har svårt att acceptera det här "halvhjärtade", lätttillgänliga, jag delar med mig lite av mitt liv, du av ditt, vi "utnyttjar" varandra för närhet och sex.

Alltså båda är med på det och "ok" med det, men det är ju inte DET jag vill ha.

Jag vill ha djupet, helheten, KÄNSLORNA. Kommer jag aldrig få det igen då menar du "Mannen"?

Alla känns så "avtrubbade". Är det någon som verkligen vågar släppa safetyzonen efter en separation/skiljsmässa och gå all-in?

Jag vet inte själv om jag vågar, är redo etc, men jag vet att det är det jag VILL, för jag vill inte leva på 25, 45, 75%. Jag vill LEVA till 100%.

Förstår ni vad jag menar?

Man 43. Ja, inte flyttar jag ihop med en man om jag bara träffat honom i 2-3 månader, vet ju inte alls om det är något "verkligt" då. Men det jag skulle vilja känna med den jag dejtar är ju att han också till slut vill hamna i det du pratar om, varannan vecka mys och kanske någon träff tillsammans med barnen varannan vecka. Flytta ihop?!?!?! Varför ska man springa och göra det i all hast?

Ska man inte passa på att njuta av alla fördelar som finns med att vara särbos, få längta efter varandra och inte nöta ut varandra med vardagen, tvinga ihop ungar som inte vill/hinner hantera situation etc.

Men om man nu pratar framtida relationer. Finns det ingen rädsla hos er? För mig finns det massor, vågar jag öppna mig igen, släppa in någon? Tänk om jag fuckar-upp igen? Tänk om jag inte duger ...

Samtidigt vet jag att ingen av de tankarna hjälper mig och om jag vill leva och ha kul (vilket jag vill) så är det bara att kasta sig ut i det okända. (och jag VET att jag duger, mer än så, jag är jävligt bra faktiskt).

Det jag försöker säga är nog; har vi alla dumpade/separerade guarden uppe? Går vi runt och halvhjärtat försöker i relationer för att vi egentligen är för rädda för att såras/såra/misslyckas?

Usch, när jag läser det här inser jag att de inte förtjänar oss. Inte ens som ex! Men, men. Vi lär ju inte bli av med dem, så det är lika bra att behandla dem som en kollega man inte gillar. Man gör det man måste (för barnens skull), undviker dem så mkt man kan så man kan leva sitt liv och slipper störa sig på det de säger och gör. Till slut slutar man störa sig/bry sig.

Känner igen det där med dipparna! Hade en incident med exet igår och det störde mig och fick mig på dåligt humör i flera timmar. Sen blev jag arg på mig själv att jag tillät det hela att påverka mig så mkt så då slängde jag händelsen i papperskorgen och bestämde mig för att släppa det! Det är verkligen så att dipparna kommer men man lär sig bättre från gång till gång att ta sig ur det.

Hoppas ni får en fin helg allihopa! Läste någonstans att man kan se glaset halvtomt eller halvfullt, men ibland ska man vara nöjd att man har ett glas med vatten i. 

Ju snabbare man skiftar fokus från att vara ett offer till att ta över rodret över resan på sitt eget liv desto bättre. Men, att hamna i offerrollen är nog oundvikligt när man blir lämnad.

För mig (som tror att jag förstår exets handlande utifrån ett logiskt perspektiv) så är det ändå svårt att förlåta. För hans agerande (vilka bakomliggande psykologiska anledningar som än låg bakom) har fått konsekvenser. Jag anser att han hade valmöjligheter att i vissa situationer agera annorlunda. Jag kan inte vara arg för att han slutade älska mig eller blev förälskad i en annan. Men att han behandlade mig totalt respektlöst och ljög och vägrade ens hjälpa mig att förstå efter 12 år tillsammans DET kan jag inte förlåta.

Och det är där mitt problem ligger idag. Jag är generellt i vardagen lycklig med mitt liv och mig själv. Men jag tål inte exet. Jag har inget intresse av att vara "vän" med en man som behandlat mig så här. Men eftersom vi har små barn ihop så måste jag ju fortsatt ha kontakt med honom och det måste fungera förhållandevis smidigt. Och jag vet inte hur jag ska klara av det och hur jag ska hantera det.

Och jag tror han har noll koll på hur jag känner inför honom. Han verkar tycka att nu när det gått ett år är allt bra och vi kan vara vänner.

Och någonstans förstår jag det också eftersom vi aldrig samtalat och jag hela tiden har varit tillmötesgående och inte bråkat om något. Jag har bara minimal kontakt.

Vad gör jag nu?

Tack Stjärna för dina ord. Det värmer att höra att det jag delar med mig av kan hjälpa andra!

Dina ord hjälper mig också att sätta saker i perspektiv.

"Sen kanske man inte vill gå in i djupare diskussioner med en man som sårat en på det sättet heller. Känner du ett behov av att uttrycka inför honom vad du verkligen känner? Tror du att det kommer göra någon skillnad? Är det kanske bättre att fokusera på att hela dig själv och låta tiden göra sitt jobb?"

Jag känner ett stort behov av att uttrycka till honom vad jag känner/hur jag har upplevt det här. För jag känner att han har noll förståelse för det. Och jag börjar förstå att det är svårt för honom att förstå eftersom jag inte alls har kommunicerat/delgett honom det sen jag flyttade. Eller ja, jag har försökt göra det vid 2-3 tillfällen, men känner väl inte att jag når fram.

Och det är väl därför som jag inte är säker på vad det skulle ge mig för jag vet inte om han är mottaglig eller vad jag skulle få för bemötande. (barnen är små, ser ca 20 år framför mig av kommunikation/kontakt).

Därför tänker jag, är det bättre att jag "låtsas" som om det är "bra", och är hövlig som jag har gjort hittills och hanterar hämtning/lämning etc, men inte öppnar upp för mer umgänge (som han verkar eftersöka) och låter tiden gå som du säger. 

Tänker, den dagen han är mottaglig kanske han kommer till mig. Han vet ju var jag bor liksom.

I tusen bitar.

Det är så svårt, att mitt i chocken hantera en sådan här situation. Jag råder dig att vända dig till någon vän på närmare håll. Någon du kan åka till när som och böla. Är du bara öppen för det kommer du få nya kontakter som kommer betyda allt för dig i denna process. Det har jag gjort. Människor i liknande situationer eller som har varit med om det.

En sak som jag försökte tänka var att allt jag säger och gör ska jag kunna stå för inför mina barn. Därför har jag berättat sakligt för de jag har delat med mig till och så får de sedan själva "döma, välja" etc vad de vill tro. Men sök hjälp och nära och kära och där du finner stöd, du kommer behöva det. 

en annan sak är att du tar rodret. Vad är det för stolthet du ska svälja? Inte ska du göra det? Lyft fram dig själv, be all you can be, var den bästa versionen av dig. Gör du allt "rätt" så kommer han inte ha NÅGOT "mot dig" och folk i samhället och runt omkring kommer i sinom tid få veta sanningen. Sanningen kommer alltid fram till slut och talar sitt tydliga språk. Du behöver inte göra någonting, mer än vara sann mot dig själv, göra rätt inför dina barn och tro på din egen förmåga.

Att han lämnat dig är trots allt (även om han inte förstår det) hans förlust. Det kommer vara han som är den stora förloraren i det här bara det att han inte vet det ännu. 

Du är på väg på en resa som kommer förändra ditt liv, om du tillåter det till det positiva, ju snabbare du bestämmer dig för att styra den resan själv desto bättre. Och det kommer vara tungt så se till att ha några riktigt bra vänner med dig också.

Stor kram