Håller på att skiljas, hur har ni hanterat sorgen.

Hahaha, va? Här på familjeliv? Ujuj.

När ska det sluta göra ont?

Ja, det gör ju inte lika ont längre. De första månaderna gjorde det ju så ont så jag kunde varken äta eller sova. Förstår faktiskt inte att jag överlevde de månaderna. Minns nästan ingenting från den tiden.

Men det gör ju fortfarande ont. Nu är det ju inte förtvivlat och desperat utan mest en stor tung sorg i hjärtat.

Och jag har fortfarande svårt för acceptansen. Att detta är mitt liv nu. Och jag förstår inte poängen, har svårt att se någon mening i mitt liv.

Och sen vet jag inte hur jag ska kunna släppa in någon ny i mitt sargade hjärta. Herregud, den mannen kommer vara tvungen att vara fullkomligt fantastisk, med stooooooooooooooooort hjärta och tålamod.

Det låter ju som om det bara är sorg och bedrövelse här, men det är det inte. Utåt sett så tror nog de flesta att jag har det bra, att allt är bra nu.

Jag skrattar och busar med mina killar och hittar på massa kul med dem hela tiden (när de är hos mig). Jag bokar upp mig på allt möjligt med vänner så det är svårt att ens ha tid till att hinna städa huset liksom. Jag date:ar osv.

Men, varje dag tänker jag på honom, vår separation etc. Varje dag, arg, ledsen, förintad, förtvivlad, sorgsen. Ja, alla möjliga känslor. Och än så länge har jag inte sett den där "meningen" med det hela.

Tack, hjälper att läsa er ord!

Kram

Haha Dreamgirl. Ja, nog har jag lagt en och annan tanke på att bli lesbisk. Men det är ju inget "val" man gör liksom. Har hittills inte känt för en kvinna på DET viset. Även om jag kan se många fördelar med att leva med en kvinna också.

Och ja, jag förstår ju att jag inte kan hitta en man som tar mig igenom detta, det måste jag göra själv. Men trevligt om han skulle kunna tänka sig att resa med mig!

; )

Saknar jag honom? Jag vet inte längre. Jag förstår ju att det var mkt i vår relation som hade behövt ändrats (vilket jag inte alls var medveten om då och kanske inte ens kände behov av då) så om inte han har ändrats under detta år utan är "likadan" skulle vi ju verkligen inte fungera idag OM han skulle vilja "ha" mig. För jag är inte alls samma människa. 

Men jag tvivlar på att han någonsin kommer få lära känna mig igen. Jag tror, ärligt att han hade rätt. Vi var alldeles för olika. Vi skulle aldrig skaffat barn tillsammans. Men (iallafall) jag förbi såg det pga kärleken, förmodligen gjorde han likadant och när kärleken började falna för honom jag då gick det inte att förbise olikheterna längre.

Jag håller med Mannen. Jag har provat Mötesplatsen,  (man måste betala för att kunna pratat så det är ett måste) och Happy Panncake, och tar man det för vad det är, antingen en kul grej (kanske kk) eller de som letar seriöst så är det väl ok.

Men jag var med i ett par månader, boostade självkänslan och hade roliga textmeddelanden med män. Några dejter men inte många. Men har träffat några som jag ser som vänner idag.

Jag tycker det är ett svårt sätt att träffas på. Ganska snart vill jag mötas IRL för att se om det finns någon gnista IRL.

Och jag har också träffat en del miffon och ja, fått en del skamliga förslag (älskarinna etc) man blir lite mörkrädd ibland, men finns toppenkillar och tjejer också naturligtvis.

Så, jag har släppt det där. hoppas på möten i verkligheten i sommar istället.

Tack var den boostade självkänslan så är jag öppnare och kan börja samtala med män enklare var som helst i verkliga livet.Flörta på sonens fotbollsmatch, i mataffären, etc.

Förstår precis Dreamgirl. Man behöver knte alls gå in för att bli kk. Men det kanske är allt det blir.

Men du behöver liksom inte se på date-andet så seriöst. Se det som en kul grej som kan bli mer, eller inte.

Då slappnar man av och har roligare.

Milisen, finns det ingen av dessa bekanta som kan utvecklas till någon att gråta/prata med. Det behövs IRL, inte bara här.

Och tro mig, du kommer klara det. Du är supermorsan. Man bara blir det man måste för sina barns skull. Och om några år kommer de tacka dig för det.

Styrkekram, ledsen att jag måste välkomna även dig till denna tråd.

Dreamgirl: förstår att det är jobbigt, förstår att det är skit att han är "lycklig med en ny". Men det enda jag kan råda dig till är att INTE fokusera på honom.

Du VET ju faktiskt inte om han är lycklig.

All tid du ägnar åt honom är förlorad fokus på dig och ditt. DU är centrumpersonen i ditt liv, och barnen. Fokus på det.

Enklast är så lite info om honom och hans liv och görande som möjligt.

Och det är svårt.

Jag har tänkt lite att den bästa "hämnden" är min lycka.

Och det är ju win-win för dig, eller hur.

Kram

Efter att ha blivit dumpad så brutalt så är ju en del av bearbetningen att återuppbygga självkänslan. Det är just därför man måste hitta på roliga saker, befinna sig i miljöer där man får komplkmanger etc för att booosta självkänslan.

De som lämnar har två fördelar, dels är det deras egna val, dels behöver de inte känna sig ratade. En helt annan utgångspunkt för att gå vidare.

Träffade exet igår. Försöker tänka att han är inget att ha. Men jag blir bara arg och tänker vilket jävla pucko han är som sumpade allt.

Och DET är en av fördelarna (den enda) med att bli dumpad så här, ansvaret för avslutet ligger inte på mig. Inte alls faktiskt och för mig är det väldigt befriande.

Ingen panik Dreamgirl, det kommer frågor senare. Låt dem bara känna sig trygga hos dig så de kan öppna sig för en vuxen om behovet finns.