Singellivet skrämmer denna 40-åringen

Nu vet jag inte hur du hade det i din relation men den där balansen du pratar om är väldigt subjektiv. DU tycker inte att det var balans. Du tycker att du fick för lite utrymme. Det är ingen objektiv sanning. Det är där jag menar att man bedömer situationen på ett likartat sätt om man båda har barn. Som barnlös har man sig själv och sina egna behov i fokus på ett helt annat sätt. (generaliserat men dock) 

Relationen blir mer jämlik om båda har barn - ja. Som barnlös blir den ojämlik. Du ger och ger men får inget tillbaka. Ditt liv försämras på många olika sätt. Det kan dock vara värt om mannen förstår att uppskatta det man ger samt att han också prioriterar relationen man och kvinna. Skulle man förstå att göra det kanske man inte skulle behöva skilja sig från första början heller. Inget barn mår bra av att sättas på en piedestal och vars vilja allt kretsar kring. Även föräldrar och vuxna har behov som bör prioriteras - om man vill ha en välmående och bestående relation.

Vad som är skrämmande är att du orkar vara viktig-Petter....

I övrigt blev jag ju inte särskilt upplyft av det som skrevs här...hade ju knappt med min fråga att göra....

Utgår väl mer eller mindre från att om jag någon gång träffar en ny man har han barn. Ser inga hinder med det...utan tänker att man får göra det bästa för barnen o tänker mig att jag även kommer tycka om barnen. De är ju en av den ev. mannen och hans liv.

Har inte orkat korrekturläsa så jag hoppas verkligen inte jag gjort för allvarliga fel. Vill ju inte få skolinspektionen på mig...

vågar du ta kontakt med folk så går det bra
våga be om en gemensam aktivitet en bestämd tid

och gör det inte omgående utan när tiden efter skilsmässan bedarrat
när tiden med tänkande i soffan efter barnens läggdags inte känns meningsfull längre
men meningsfull är den ett tag så låt den finnas

sen kan du skaffa hund eller nåt annat socialt intresse, där det finns föreningsaktivitet, så träffar du nån ;)

min nya är många år yngre, dra dig inte för nåt

tjing

jag tror det finns såna som förtjusas av kvinnan och inte bryr sig om att barnen är med och de får bli en del av allt

jag tror det finns barnlösa som tycker det är skönt att hon har barn, för om jag ska ha det blir jag gammal förälder, men som ändå har velat bli förälder

jag tror det finns såna med barn som tycker det är praktiskt att hon har barn, då kan de leka och lära av varandra - men jag skulle utvärdera så det inte blir en kille med "gött" en tjej som tar hand om mina barn

jag tror det finns nån helt enkelt

Jag har 3 barn..är 38år. Har träffat en fantastisk kille. Som inte har barn. Och det går superbra. Snart flyttar vi ihop:)

WORD!

Finns det något mer avtändande än kvinnor som tror att det är en tävling mot den nya mannens barn om vem som har högst prio. Har man utvecklat normal empati så inser man att det inte går att vinna den matchen.

Som svar till TS så säger jag som närmar mig 40 att det var betydligt lättare att träffa någon innan barn. Nu är det så många fler parametrar att ta hänsyn till. Närmar mig tre år som singel och kärleken verkar omöjlig att hitta. Känner inte ett smack för att ha hitta någon ny, blir för krångligt! Inte värt det bara för att man saknar sex och närhet. Så det stora problemet för mig är att jag inte blir nöjd hur jag än väljer att göra.

Jag vill absolut inte ha någon ny mamma till mitt barn. Hon har redan en och det enda jag skulle kräva är att den nya är en god vuxen förebild. Kan t o m säga att jag helst inte vill att hon ska knyta an till mitt barn. Räcker med en förebild likt en pedagog på förskolan dock utan krav på att ta hand om mitt barn. 
För precis som på förskolan där pedagoger slutar ibland så är det med förhållanden, de håller på sin höjd några år och då vill man inte att barnet ska bli så ledsen när personen försvinner.

Och jag väljer bort personer som ser det som en tävling att man eftersträvar ett jämlikt förhållande med tid och engagemang även för vuxenförhållandet. Man bör kunna prioritera det om det är ett förhållande man vill ha. Men du verkar ha en slit och släng attityd till förhållande och då skulle du också vara ointressant, med eller utan barn. För mig betyder ett förhållande mycket, ja det är bland det viktigaste i mitt liv. Då vill jag också leva med en man som känner samma för mig och inte som rangordnar mig som någon nummer två eller som anser att han ger mig något år eller två. Det säger en hel del om engagemanget som finns bakom och det är inte tillräckligt enligt mina mått.

Men kaka söker maka - och vilken tur man själv får välja en likasinnad partner med samma syn på förhållanden som man själv har. Då vet man ju vad man har att vänta sig.

Lite olika syn på saker o ting, märker jag.

Eftersom jag har barn kommer de ju alltid i första hand, de gör de faktiskt redan nu. Barnen först o sen mannen...

Tack för tipsen.

Har väldigt lätt att finna nya vänner o har faktiskt redan en hund...

Men jag har väldigt svårt för att bli kär...

39 år och så naiv syn på kärleken. Jag har inte en slit och släng syn på förhållanden men tyvärr är både min egen erfarenhet och många jag känner och bekantas upplevelser att det ofta tar slut efter allt från några månader upp till 5-7 år. 
Visst vet jag några få som hållit ihop längre men det är tyvärr en förödande låg statistik. 

Och nej det är ju ingen tävling för hos varje frisk individ så kommer barnen först och sedan kommer en partner, ren jävla biologi att man gör allt för sin avkomma. Varför kan du inte bara acceptera faktum och inte göra det så svårt för dig.

Får vibbar av att du är urtypen för den elaka styvmodern och jag hoppas innerligen att du inte involverar dig med någon som har barn.

Nej du behöver inte vara orolig, jag lägger ingen tid på någon som inte är värd mig och som inte ger samma tillbaka som jag ger. En man som är inkompetent att se att även andra har behov än hans barn så skulle aldrig ha en chans hos mig.

Om man tänker som du så lägger man inte över ansvaret för sina barn på någon annan utan ser sitt eget föräldraansvar. Det är bra. Det är en bra utgångspunkt för att kunna ha ett förhållande som vuxen till vuxen. 
Men se inte det som något negativt om barnet knyter an till en annan vuxen som faktiskt är en vettig människa - ditt barn gagnas av den kontakten även om den bara skulle hålla några månader eller några år. Att utgå ifrån att allt kommer skita sig kan nog bli en självuppfyllande profetia och det är inte så givande att ständigt hålla tillbaka för att inte bli sårad. Ledsen och sårad blir man i livet, tyvärr kommer även våra barn få sin beskärda del. Då gäller det att se till att de goda upplevelserna överväger!

Men herregud människa du är ju en vuxen kvinna! Du kan inte jämföra dina behov mot ett barns behov.

Det gör jag inte. Jag menar att man behöver se till allas behov i en familj om man vill lyckas med sin relation och med familjelivet. Annars kanske det inte är så konstigt att man är singel igen efter en viss tid som du tidigare skrev.