Hur ska jag kunna acceptera att han inte vill ha mig längre?
Förlåt för långt inlägg, men jag känner att jag måste få skriva av mig, har ingen annan att prata med.
Jag är inne i en stor känslomässig kris just nu. Min kille sedan fem år tillbaka har lämnat mig och för mig kom det som en chock. Visst, vi har haft lite problem den senaste tiden men det är inget som inte går att lösa. Jag har inte haft en tanke på att vi skulle göra slut och definitivt inte att han skulle göra det.
Jag får panik, gråter ögonen ur mig, bönar och ber att det ska bli vi igen men han är stensäker. Förstår inte varför han inte ens ger mig en ärlig chans? Han verkar knappt ledsen över beslutet, han känns nästan kall mot mig. När jag förklarar hur mycket jag älskar honom och att jag lovar att vårt förhållande kommer bli bättre så blir han irriterad och tycker att jag tjatar. Men det är väl klart att jag gör allt i min makt för att få honom att stanna! Ska jag bara svälja hans beslut och hålla tyst trots att jag älskar honom?
När jag frågade hur han kunde vara så bestämt i sitt beslut och varför han inte är ledsen så sa han att han har tänkt på det längre än jag tror.. Det känns så orättvist för mig som inte har vetat att han har gått i dessa tankar. Jag har inte kunnat göra någonting för att leda förhållandet i rätt riktning. Han säger att jag borde ha förstått, men det har jag inte. Vi har haft det mysigt och trevligt dom senaste dagarna och nu vill han knappt ta i mig för att han inte vill ge mig falska förhoppningar. Hur ska jag kunna acceptera det här?? Han är den finaste killen jag någonsin har träffat. Jag var singel i tre år innan jag äntligen träffade mitt livs kärlek och nu försvinner han ifrån mig :( Snart 30 år, barnlös och singel.. Inte vad jag hade tänkt mig precis!
Jag känner mig så enormt ensam i det här. Vi är bjudna på middag hos mina föräldrar ikväll men nu vill han inte följa med längre, han ska vara med en kompis istället.. Vad ska jag säga till dom? Jag är inte redo att berätta att det är slut men å andra sidan kommer jag säker bryta ihop så fort jag kommer innanför dörren. Jag orkar inte få medlidande blickar och jag orkar inte gråta mer! Funderar på att dra på ett stoneface och låtsas som om ingenting har hänt bara för att slippa allt "drama". Det känns för pinsamt att jag har blivit lämnad, ett stort misslyckande.