Hur ska jag kunna acceptera att han inte vill ha mig längre?

Jag blir tokig på den här situationen! Vi bor fortfarande ihop och sover i samma säng. Han kramar och skedar mig på nätterna, håller mig i handen och myser. Vi sitter tätt intill när vi kollar på film och har roligt tillsammans. Han vill dock inte ha sex eller kyssas. Det mesta är som vanligt och det lurar mig att tro att det kanske har blivit bra igen. Men sen nämner han något som påminner mig om att det är slut och det är som en käftsmäll varje gång. 

Vi har det ju bra?! Han tycker ju uppenbarligen om mig på något sätt. Varför kan han bara inte komma en dag och säga att han har ändrat sig? Igår sa han att jag försöker för mycket och det lät i mina öron som att det kaaaanske finns en liten chans ändå om jag ger honom lite mer space? Han skulle väl inte vilja att jag försökte alls om han var helt säker på att det aldrig blir vi igen? 

Det är bara att gå till sig själv... Om man inte riktigt är kär och den andra är jätte och bara hänger på en... Det blir jobbigt... Är det så att han är i en psykisk svacka? Ge han tid... Min gubbe tog sitt pick och pack och drog till sin mamma en månad... Det visade sig att han var deppad... En månad grina jag, ringde, sms osv ingen respons... Då tänkte jag om han älskar mig vill han vara med mig och älskar han inte mig vill jag inte ha honom!!! Så jag ringde och fråga om han tänkte komma hem... Han sa jag vet inte... Då sa jag, då måste jag släppa dig eftersom du inte känner som mig!!! Helgen efter flyttade han hem igen... Ge det en tid, men inte förlänge... Det gör ont men det går över om man bestämmer sig för att gå vidare!!! I slut ändan vill man ha någon som älskar en, slösa inte tid på någon som inte gör det.. Om du vill prova få honom tillbaks är det dax för katt och råtta igen... Killar gillar att jaga... Ta hand om dig, börja träna... Byt stil, gå ut med vännerna... Var inte alltid anträff bar... Is i magen... Satsa på dig själv, ha kul :) Den bästa hämd och den vackraste kvinnan är en lycklig kvinna. Och får du inte tillbaks honom då, är du på go väg på ditt nya liv :)

Lycka till :)

En hel del killar verkar gilla det, men det finns ju även undantag som avskyr sådana spel och där det ger motsatt effekt.

Så tänk efter om personen ifråga är en sådan slags person som troligen skulle triggas av jakten eller ej innan den metoden används är mitt råd!

Tjejer det låter lite som ni har svårt att släppa tagen... Vet att det gör ont, man dör en smula. Gråt, skrik, bearbeta... Sen är det dax att gå vidare så ska ni se att ni kommer träffa en ny som ni t.o.m älskar ennu mer och blir ennu mer lycklig med. Men ni måste våga vända blad och börja på ett nytt kapitel. Livet är för kort för att leva utan kärlek och bli bitter!!! Att ge sitt hjärta till någon är alltid en risk och så underbart det är när den är besvarad lika ont gör det när den inte är det längre!!! Jag vet :( Men jag skulle aldrig vilja vara utan kärlek i mitt liv, därför kommer jag släppa när den inte är besvarad och våga för att vina. Så alla ni vackra kvinnor ta hand om er, kropp och själ!!! Det finns många fiskar i havet, ut och fiska med er!!!!

Precis och om han är i en svacka... Deppade människor är kända för att stöta bort nära och kära :( Det gjorde men sambo... Men det är aldrig fel att skaffa sig ett eget liv och vara glad och fin ;) Då får han tid... Ts det är du som känner honom :) En sak är i allafall säkert en som inte vill bli klängd på bakar ennu mer av klängande... Is i magen ;)

Han sa också så...

jag har pratat med ett par tjejkompisar, men nu vet jag inte vart jag ska ta vägen.

Igår hittade han på ursäkter att slippa duscha med mig så jag satte mig ner och pratade med honom. Efter ca 30min gjorde han slut. Han sa att nu att han var säker. Han är inte kär i mig och vill inte vara tillsammans längre. Han älskar mig "på ett vis".

Det blir jag som flyttar ut, jag har inte råd med lägenheten och dessutom har han ett barn sedan tidigare. Detta barn betyder så mycket för mig...

Jag är förkrossad, trodde ALDRIG han skulle lämna mig. Han är den första människa jag någonsin älskat, och han har under vårt förhållande gjort mig så lycklig. Jag älskar han till skyarna än.

Har ringt en kompis som snart kommer över, killen och bonus är iväg idag. Min familj vill att jag åker hem till dem en vecka iaf. (Bor långt ifrån).

Jag sörjer något enormt... livrädd för framtiden, jag blir av med allt!! hem, bil, trygghet och MIN FAMILJ!! vi är fortfarande vänner och han har lovat att hjälpa mig med så mycket han kan.

Försök att ring en vän ts, någon som är empatisk och snäll! Jag gjorde det fast det tog emot och nu är som sagt hon påväg hit för att stötta...

verkligheten är redan här fast den gör skitont!

Hur mår du idag?

Fyfan vad trist! Det är förjävligt att man ska behöva gå runt och vara orolig för att den man älskar helt plötsligt slutar älska en tillbaka. Hade ni varit tillsammans länge? Hur reagerade din familj? Bra att du ringde en kompis som finns där för dig nu när det är som jobbigast. 

Delar din känsla ang. framtiden. Det känns som en stor förlust och jag känner mig så naiv som verkligen har satsat allt på det här förhållandet, har ingenting att falla tillbaka på! Sålde min lägenhet som jag har haft uthyrd för att jag tänkte att jag aldrig ska behöva flytta tillbaka till den igen... Det blir att börja om på nytt igen. Det kan ju tänkas vara kul och spännande men jag vill ha min trygghet! 

Jag måste också flytta då det är hans lägenhet, har dock inte råd just nu så jag får bo här tills jag har möjlighet att flytta. Känns förnedrande att vara den som blir utslängd. Älskar dessutom den här lägenheten! Vi har fixat så mkt med den och jag trivs verkligen här. 

Jag mår helt ok idag. Allt är som sagt som vanligt mellan oss just nu och det gör det svårt att ta in. Vi har skrattat ihop och haft det allmänt bra så det hela känns bara så knäppt. Men det är väl bara inbillning från min sida.. Han tycker att vi ska gå ut med det till nära och kära så fort som möjligt för att jag lättare ska acceptera, men jag får panik bara av tanken på det. Vill dryga ut på det så länge som möjligt för att ge honom mer tid att ändra sig...

Ja nästan så jag kände en liten lättnad när han sa rakt ut... vi har vart ihop i 1,5 år och bott ihop 1, så det är ju rätt kort tid men för mig känns det ju inget bättre för det. Vi gjorde allt tillsammans, precis allt!

Min mamma blev ledsen för min skull,ville att jag skulle komma hem. Min syster blev också ledsen men hon ser ändå väldigt positiva saker, att jag klarar av detta, har vuxit väldigt mycket osv.

Jag har heller inget att falla tillbaka på... kommer bli en ny lägenhet med katten, har inte så många vänner här och dessutom är jag sjukskriven så inget jobb. åh det är så jobbigt att bo under samma tak... hur länge måste du spara för att kunna flytta?

Vi har också fixat och gjort iordning här, renoverade klart bara för några veckor sedan plus att jag målat om nästan varenda möbel till bonuset och köpt nytt rum till henne (inte så dyrt men mkt omtanke)

Vi skrattar också ihop, kollat på film osv. Det känns helt surrealistiskt!! Jag önskar ju att han ändrar sig, men måste jobba på att acceptera det han sagt. Tror det kan vara klokt att berätta för åtminstone en eller två så du har någon att prata med. Däremot kommer vi nog inte gå ut med detta förens jag skrivit nytt kontrakt så inte bekanta behöver lägga sig i.

Idag känner jag mig riktigt arg!! Arg på honom som "gett upp" oss.

Hej du!

Jag har varit tillsammans med min kille i fem år och kan inte föreställa mig hur det skulle kännas om han gjorde slut nu, usch världens mardröm! 

Du skriver att hans känslor försvunnit, jag förstår inte varför man inte tar upp det med den man lever med och pratar med varandra. Jag tycker det låter väldigt taskigt att bara göra slut. Självklart förstår jag att man inte kan tvinga någon att vara med en men har man varit tillsammans i fem år och känslorna bara dör, alltså för mig låter det jättekonstigt. Han måste ju känt att något varit fel och borde tagit upp detta med dig.

Tycker även det är lite dubbla budskap från honom, han sover ihop med dig osv men är ändå säker på sitt beslut, känns inte så rättvist av honom men kan förstå dig, det ger ju en hopp.

Förstår att allt måste vara väldigt jobbigt nu, ens värld rasar ju.. Har du ingen du kan prata lite med? Du är inte misslyckad och ska inte känna dig dum. Du vill ju kämpa men inte han, varför skulle då du vara den misslyckade?

Men det känns ju inte riktigt som att hans beslut är skrivet i sten, kanske har det hänt något som får honom att reagera såhär? Kan ni inte prata ut ordentligt? För han ger ju dubbla budskap tycker jag och det blir ännu svårare för dig.

Hoppas det löser sig för dig! Prata med någon, även om det är svårt. Mamma, syster eller en vän? Hade min syster kommit till mig så hade jag stöttat henne allt vad jag kunnat och jag hade inte sett henne som misslyckad, inte det minsta!

Det är slut TS. Prata i lugn och ro med föräldrar och vänner för att få stöd.