sa nej till arbetsinervju/socialfobi

Jag blir inte förvånad av din kommentar sorgligt nog. Den attityden är den man möts av med sådana här problem... De med psykisk ohälsa ska ta sig i kragen, skärpa sig. Den attityden hjälper verkligen. Inte. Om det var så enkelt hade man väl förfan gjort det. Tror du att någon vill leva med ständig ångest, och tvivlan på sig själv? Jag vet att jag inte kan ha det såhär, jag vet att jag borde ha gått på intervjun ändå. Jag vet att jag borde söka vård. 

Det är inte det jag behöver höra. Allt jag vill är att bli tagen på allvar, få någon liten förståelse från människor i samma situation eller som varit där. Du fick mig bara att känna mig som en idiot.

Du vet uppenbarligen inte vad socialfobi är eller så har du oerhört svårt att sätta dig in i det. För mig var det svårt att bara skriva det här inlägget, och jag kommer förmodligen aldrig våga öppna mig igen med tanke på ditt bemötande... Det är första gången jag överhuvudtaget vågar skriva om det här.

Nästa gång du läser ett liknande inlägg hoppas jag att du låter bli att svara.

Förtydligande:

Jag tänkte att människor med liknande problem kunde berätta hur man hantera ångesten, jag var mest ute efter att höra historier om hur man klarade intervjun okej trots socialfobi eller extrem blygsel och liknande... Det kunde lika gärna ha blivit att jag gick på intervjun så nära var det, men i slutändan kunde jag bara inte. Det hade förmodligen känts bättre om jag gått på intervjun och den gått åt helvete, än vad det känns nu när jag inte ens försökt. Jag vet om det men att tänka logiskt vid en fobi är inte lätt. Jag försöker utmana mig själv även om jag ofta bara vill dö istället, jag träffade exempelvis en främling från nätet för ett tag sedan trots extrem ångest. Jag tycker att man ska vara lite försiktig med att döma -de flesta människor gör sitt bästa. Ingen vill leva med ångest. Jag hade önskat lite mer förståelse från samhället, då skulle allt vara så otroligt mycket lättare... Då hade jag förmodligen aldrig ens utvecklat socialfobi. Jag har haft det sedan jag var 10 år.

Jag har inte varit arbetslös i flera år utan i en vecka. Jag har lärt mig att klara mig själv sedan jag var liten, att andra människor inte är att räkna med... Att be om hjälp finns inte i min värld, jag skulle aldrig klara av det. Om det är okej vill jag därför inte ha fler uppmaningar om att söka hjälp... Det gör bara att jag känner mig misslyckad som inte klarar av det. Jag känner att jag sparkar tillräckligt mycket på mig själv -andra behöver inte hjälpa till.

Jag vet det inte bara innerst inne utan tänker på det konstant... Men nu gick det bara inte och jag tänker att alla misslyckats ibland. Det är nog det man vill höra, det är mänskligt och det är bara att ge sig på det igen och försöka att inte älta och gräva ner sig i sina misslyckanden. 

Jag blir ju givetvis ledsen när jag läser att människor dömer andra så hårt och uppenbarligen saknar empati(?) även om det inte kommer som en överraskning... Bara för att jag misslyckades nu och inte vågar söka hjälp för min fobi betyder det alltså att jag tycker att andra ska försörja mig, och att jag tycker synd om mig själv? Det är onekligen imponerade att ni kan veta så mycket om mig. 

Jag har kämpat under hela mitt liv, jag har precis lyckats plugga färdigt. Att jag inte ens försöker stämmer verkligen inte, jag har gjort mycket trots att jag tvivlat oerhört mycket på mig själv. Jag har aldrig någonsin pratat med någon om att jag mår dåligt eller har social fobi. Vem är ni att sitta och döma mig utifrån några rader jag skriver? Jag är inte direkt den som tycker synd om mig själv, tvärt om, försöker jag tänka att jag är "normal" då jag skäms över det här. Men jag blir irriterad när människor skriver till någon med psykisk ohälsa att denna ska sluta  tycker synd om sig själv. Om människan slutar med det så ordar sig tydligen allt sig på något mirakulöst sätt. Det måste vara skönt att vara så fruktansvärt naiva.

Om det är väldigt viktigt för er att jag inte är en parasit kan jag berätta att jag har en inkomst, dock inget som jag räknar som ett "riktigt" jobb. Jag kommer aldrig någonsin säga nej till en arbetsintervju efter det här, då jag mått, och mår fortfarande, fruktansvärt dåligt över det.  Känns det bättre för er nu? Jag tänker, det är ju ändå det viktiga.

Tack för de mer empatiska svaren.

Jag har varken familj eller vänner, växte upp i familjehem och på grund av min sociala fobi har jag inga vänner. Pluggat på distans senaste 3 åren. Så det blir ju dessvärre att skriva på nätet om man vill prata med människor utifrån.. Men jag gillar verkligen inte att prata om sådant här, men nu mådde jag som sagt väldigt dåligt över händelsen.

Om du tror att det är eran förtjänst så tror du galet fel. Jag hade mått lika dåligt utan era ord om att jag bara tycker synd om mig själv, vill att andra ska försörja mig och att jag är en parasit. Jag anser att man saknar empati när man uttrycker sig på det sättet till en annan människa. När jag skrev det här inlägget mådde jag oerhört dåligt, annars hade jag aldrig skrivit det.  I eran värld verkar man inte få må dåligt utan att vara en oerhört dålig människa. 

Det ni gör är att försöka skuldbesätta mig. Jag är på ett sätt glad över allt jag gått igenom så att jag har en förståelse för andra människor. När man skriver ett sådant här inlägg vill man inte behöva försvara sig, det är sinnessjukt att jag behöver göra det.

Citera gärna vart jag har skrivit att det är så otroligt synd om mig, och att jag tycker att andra ska försörja mig? Det jag har uttryckt är en stark ångest för att jag inte klarade av att gå på arbetsintervjun. En kurs i läsförståelse hade inte skadat... 

Tro mig, jag behöver verkligen inte höra att jag är en parasit, tycker synd om mig själv och bara ska ta mig i kragen eller diverse lögner om att jag vill att andra ska försörja mig och annat skit. Jag klarar mig väldigt bra ändå...  Jag är mycket väl medveten om att JAG problemet och felet. Det har jag fått höra mycket och det är förmodligen just det som gör att jag känner mig värdelös och otillräcklig. Förståelse är nog något som jag däremot skulle behöva, stöd och peppande ord. Det hade gjorde att jag känt mig bättre till mods.

Jag grottar verkligen inte ner mig för att jag skriver ett inlägg om att jag mår dåligt över något. Ni får mig verkligen att vilja gå att söka hjälp när man bara här möts av fördomar och förlöjligande, samt idiotförklarande. Som sagt har jag en inkomst, jag är en så kallad dog walker. Det är tufft ekonomiskt men jag klarar mig. Ni behöver inte vara oroliga för att jag lever på skattepengar.

Social fobi som man har haft i flera år är inte lätt att bli av med, om man tror att det bara är att ändra sitt beteende förstår man verkligen inte känslan. Vilket jag inte klandrar någon för, om man inte varit där så vet man inte. Visst, ska man försöka utmana sig själv (det är den bästa behandlingen för social fobi) men ibland tar ångesten över. En arbetsintervju för någon med social fobi är något av det värsta man kan tänka sig. Man förväntas kunna prata för sig, ta för sig och man blir framförallt bedömd utifrån hur man beter sig. Jag hade inte gett något bra intryck med min skakande röst och stele kroppsspråk. Men jag skulle ha gått dit som träning, jag skulle ha försökt. Nu klarade jag det inte, jag misslyckades.

Det var mycket, mycket dåligt av mig. Jag vet.

Det ligger mycket i det du skriver, härligt att höra att du lyckades. Jag har också tänkt "fake it till you make it" och varit övertygad om att jag ska kunna göra det gentemot människor jag inte känner. Men jag har inte lyckats med det än, eftersom att jag blir väldigt osäker/nervös och beter mig där efter. Allt hade varit så enkelt om jag kunde låtsas vara någon annan, någon säkrare och tryggare med lite självförtroende.

Jag tror också att man kommer långt om man tänker positivt, det gäller "bara" att ta sig ur den ond cirkeln först för det är så oerhört svårt att tänka positivt när man försöker och hela tiden misslyckats. Tack för dit svar.

Tack för ditt svar, vad skönt att höra man inte är ensam om att inte riktigt klara av det.