Jag ADD, han högfungerande autist. Barn?

Jag tror ni skulle klara det alldeles utmärkt!

Barn behöver också struktur och rutin, så det är nog inga problem, och jag tror att din karl kommer att lära sig hantera när barnet/en ät ledsna, han kommer kunna trösta även om han inte alltid kommer kunna förstå VARFÖR det kommer tårar.

Dessutom har ni ju rätt till stöd i ert föräldraskap, så om ni känner er mogna i övrigt tror jag det löser sig.

Visst, barn gillar rutiner men det är vi föräldrar som får inrätta dom. Ofta får vi också bara finna oss i att barn skapar rutiner som inte passar oss, som att vakna fem varje morgon.. Helst skulle jag sova till åtta men det struntar mina barn i. Hur skulle ni hantera avvikelser i era rutiner?

Jag har add och en son som har adhd. Vi är altså varandras motsatser men ändå så lika???? jag ångrar aldrig att jag skaffade barn. Men jag tvekade som du innan. Vi med diagnos kanske har det lite tuffare att ställa om och bli den förälder samhället vill se. Men vi är absolut inga dåliga föräldrar!!! Kör hårt!! :)

Jag tycker att ni bör avstå.

Min åsikt är att ni bör avstå.

Har via mitt arbete i våden där jag träffar många föräldrar alltför många gånger sett så många fall där man för barnens skull verkligen önskar att föräldrarna inte skulle varit så egoistiska utan skulle avstått.

Men det måste kännas hemskt att höra detta, barnlängtan är ju en så stark instinkt och för många är barn mer eller mindre meningen med livet ... :(

Vad säger exempelvis att det är den normala ljudbilden ni kommer mötas av? Ni kanske får et barn med kolik? Mitt barn hade kolik 16h per dygn i 4-5 månader.

Vad säger att ni inte får ett barn med särskilda behov?

Kram!

En tanke jag har är att se hur ni hanterar att ha hand om barn kortare stunder, barnvakt hos släkt eller vänner med barn kanske? Bara för att få en känsla.

Har lite samma tankegång. Har tyvärr träffat på föräldrar med diagnoser som haft de bästa intentionerna men där det inte fungerat alls utan där barnen till sist inte kunnat vara kvar. Det är inga elaka människor eller som utåt verkat ha så stora problem men i och med barnet (som även ofta själv har diagnos) har det inte fungerat. Npf diagnosen eller bakomliggande depressioner och sårbarhet har blommat upp. Menar absolut inget illa men det är min spontana tankegång efter flera år inom psykiatrin. (Sedan finns det såklart solskenshistorier MEN där anledningen att det gått bra har varit mycket stöd och mycket engagerade anhöriga som stöttat upp enormt). Vad tror du era anhöriga spontant skulle säga om ni frågade dem TS? Tänker att de har ju en hum om hur ni fungerar och känner er.

Kan ni inte fundera på en hund istället?