Jag ADD, han högfungerande autist. Barn?
Ja, vi är ett par i 30-årsålden som efter många om och men till slut har hittat oss själva, varandra, klarat av utbildningar och hittat jobb och boende vi trivs med. Jag har en historia där depressioner, sociala svårigheter och vantrivsel på skolor och arbetsplatser har utmanat mig till det yttersta men där jag nu i vuxen ålder tack vare terapi, massor med stöd och lite tur äntligen hittat rätt sätt att använda mina styrkor och hantera mina svagheter. Min sambo, och bästa vän sen 15 år, har egentligen främst haft bekymmer med det sociala och svårigheter att prioritera vardag framför specialintressen, men även hans problematik blir med åren mindre framträdande och med hjälp av rutiner funkar han idag som de flesta andra. Här dyker tanken på egna barn upp, och den impulsiva delen av mig vill genast sätta igång, och lösa eventuella problem när de dyker upp samtidigt som den grubblande perfektionistiska sidan genast förkastar det hela, inte kan vi uppfostra ett barn, i ett samhälleligt sammanhang där sociala förmågor är ett måste, interaktioner med skola, vård och andra föräldrar? Hur kommer vi påverkas av ett barn i vår uppstyrda och strukturerade vardag? Och hur kommer ett barn påverkas av att växa upp med "knepiga" föräldrar där mamma kanske inte alltid vågar gå på föräldramöte, där hen kanske växer om pappa i social mognad redan före högstadiet? Hur kommer jag hantera ljudbilden som ett spädbarn innebär, jag som är rädd för dammsugaren, microns pling och tvättmaskinens pipande. Och hur stora är sambons empatiska förmågor egentligen? Många frågor, få svar.
Någon där ute med erfarenhet, antingen som förälder med funktionshinder, eller barn till förälder med funktionshinder?