Tjugo års otrohet

Så skönt att så många svarar. Tro det eller ej men jag älskar ju karleländet men jag hatar det han har gjort mot mig. Jag tror ändå att det rätta beslutet kommer att mogna fram för även om jag älskar honom är det inte självskrivet att jag kan leva med honom. Jag tror att jag med tiden känner vilket som är det rätta och bästa för mig. Just nu kan jag inte ta vettiga beslut. Han gör verkligen ALLT för mig nu. Sådant som han aldrig gjort på 40 år. Tvättar, städar, lagar mat, pysslar om mig, hör av sig stup i kvarten osv. Jag gör inget i stort sett mer än putsa på mig själv i så fall. Jag jobbar inte här hemma längre. Tror väl fan jag att han anstränger sig, han är väl rädd att mista mig på riktigt. Jag visar att läget är allvarligt och att man inte leker med mig längre. Den andra kvinnan har han gjort "slut" med både via telefon och brevledes när jag hört och sett vad han skrivit. Jag har pratat med henne ett par gånger och hon är inte värd att lägga energi på. Dels sa hon att hon var helt oskyldig, och att hon dessutom var lesbisk och inte alls intresserad av honom. Kan då tillägga att hon hade fnittrande väninnor i bakgrunden. Lågt, mycket lågt. Mitt sociala liv är rikt. Sitter inte hemma på kammaren i vanliga fall men såklart är jag rätt "sargad" just nu så jag söker mig endast till lugna miljöer för tillfället. Jag har dock väninnor som jag kan spy galla för

Jag förstår att det låter galet men så är fallet. Dels har jag inte fått lägenhet än och dessutom har mina krafter tynat totalt. Överallt får man höra att man inte ska ta snabba beslut i mitt vilsna läge men du ska veta att jag vänder och vrider på det hela. Kommer alltid fram till att det är omöjligt att fortsätta mitt liv med en bedragare. Han är inte värd mig. Det bör finnas någon bättre där ute för mig annars får jag väl leva i ensamhet. Det är väldigt lugnt under vårt tak, vi bråkar aldrig numer. Det enda man hör att tickande klockor. Tv och radio har aldrig varit påslagna dessa månader eftersom jag blivit så stresskänslig.

Du kanske skulle fråga honom. Om jag lämnar dig här och nu, skulle du gå till henne då? Om svaret är ja så är han ju inget att ha utan han skulle kasta sig i hennes armar så fort han blir ensam för han är nog mer rädd att bli ensam än att verkligen älska sin partner och göra allt. För han kommer komma in i en saknad efter henne när allt lugnat sig. Det kommer han.

Ja han måste ju absolut köpa ut mig men då kommer den där moderliga känslan "tänk om han får det svårt ekonomiskt stackarn? Det är inte klokt att jag ska tänka så. Jag önskar jag kunde vara ordentligt arg istället men jag är bara sorgsen. I en skilsmässa är alla förlorare och jag får det hur som helst svårast. Ska jag börja om vill jag ha allt nytt, inget som påminner om gamla livet. Skulle jag sparat tårarna hade det varit en sjö nu. Gud, ge mig mod, ge mig kraft...

Nej det finns inget utrymme för att lida med honom. Han har gjort en medveten handling mot mig i 20 år och det har han också erkänt. Vi har haft ett bra äktenskap med mycket kärlek. Jag har inte saknat något och det har väl förmodligen inte min man hellre. Har har bara behövt lite " förstärkning " vid sidan om. För mig är det inte ok och det är ju därför jag lämnar honom också. Vi har vårdat vårt äktenskap på många sätt och vis. Rest mycket, träffat trevliga människor, umgåtts ofta med barn och barnbarn. Någonstans inom mig så finns ju ändå frågan " vad saknar jag som A har "

Mentaliseringsförmåga verkar även A sakna. Som jag tidigare nämt så kallar jag den andra kvinnan A. Jag har de senaste fjorton dagarna försökt nå A för att få svar på vissa frågor men det är dödstyst från hennes håll. Först sände jag ett mail, när svar uteblev skrev jag ett brev. Jag har varit otroligt vänlig och vädjat till henne att hjälpa mig för att kunna gå vidare i livet. Jag börjar mer och mer förstå att hon helt saknar empati. Hon bryr sig inte ett dugg om hur jag mår. Jag tror inte ens hon inser hur hon bidragit till att rasera en hel familj. Konsekvenserna av att hon haft en relation med en gift man är enorma. Såklart bär min man största ansvaret gentemot mig men nu ville jag bara berätta vad jag tycker om henne.

Jag är större människa än henne så till vida att jag besitter känsla och omtanke om mina medmänniskor. Jag tror att jag mår bättre i långa loppet. Mitt samvete är rent......