Tjugo års otrohet

Varför får du inte ha katt i lägenheten?
Jag vet inte vad du hade för relation till din katt, men jag tänker att om du någonsin behövt en mjuk päls och gosig nos hos dig så är det nu. Jag vet inte hur illa katten skulle må om den flyttade till dig, men i din situation tycker jag att det är befogat att låta dina behov gå före kattens, om den inte skulle gå under, dvs.

Mitt råd är att kapa alla band till A's facebook, tror att det snarare tar din energi än tillför något. Det kan stärka det betryck du lever under nu. Men döm inte dig själv om du misslyckas.

Om du känner att du är beroende så finns det en metod som går ut på  "paus - distraktion - val": Dvs.bryt den beroendeskapande aktiviteten genom att att tänka att du tar en liten paus, tänk att du kan komma tillbaka. Gå upp från datorn och distrahera dig själv genom att gå och ta ett glas vatten eller dylikt, eller någon annan aktivitet. Då, när du inte ser datorn framför ögonen, så är det lättare att ta ett beslut, t ex - vill jag i mitt innersta verkligen ödsla mer tid på fascination av A? Tänk ut en alternativ aktivitet som du längtar efter - en god bok, telefonsamtal till en god vän, t ex. Gå sedan och stäng av datorn. Stålsätt dig och försök uthärda känslan som gör att du vill kolla facebooken, även om den är outhärdlig. För varje liten seger kommer den att förlora i styrka.

Är det när du längtar efter upprättelse som du går till A-s facebook? Vi kan stånga oss blodiga för att få upprättelse av människor, men får vi sällan på det sätt vi önskar. Jag personligen tror (och vet) att man kan få upprättelse av Gud om man lämnar över sin strävan efter upprättelse till honom och är ärlig hur man känner och ber om hjälp (man får visa sin ilska och frustration för Gud).

Det kan ta tid innan upprättelsen kommer, men min erfarenhet är att det är den minst smärtsamma vägen i längden. Men då menar jag verkligen inte att jag förstår graden av smärta som du går igenom så jag ber om förlåtelse om jag verkar snusförnuftig. Jag menar väl, du får pröva själv vad jag skriver.

En sak som Jesus sa som är oerhört kraftfullt är: Bed för era fiender. Ett sätt du kan ta udden av A och din mans skada som de tillfogat dig är att be för dem. Det låter helt sjukt, jag vet. Men det fungerar. En kvinna som skadade mig mycket, kunde plötsligt inte nå fram till mig med sina "brinnande pilar" när jag började be för henne varje dag. Min mamma började be för en arbetskollega som mobbade henne, varpå han inom ett par veckor slutade. Det är bara ett par små exempel. Jag förstår om dessa ideer kan verka för mycket, men det är bara råd från mig som är en som tror på Bibeln. Kanske svårt att förstå, men skriver detta ändå, tänker att du inte har så mycket att förlora på att testa?

Se till att du inte är ensam för mycket, om du inte har så många vänner, se till att gå någon intressant kurs, gå till någon kyrksamling med kaffe eller vad som helst. Distrahera dig själv så mycket som möjligt. Sorgeprocessen tar sig sin tid ändå. Men man kan utveckla osunda mönster om man har för mycket tid ensam i ett utsatt läge eller gör litet sysselsättning.

Jag är så glad att du fått en lägenhet och att du har en bra psykolog! Du har verkligen gjort så många framsteg och jag tror inte alla klarat detta lika bra som du.

Just nu förstår jag om du känner att du aldrig mer kan lita på en man. Men om din längtan efter närhet skulle göra dig påmind så vet att med Guds ledning och hjälp kan du vid rätt tidpunkt i ditt liv få nåden att finna en man efter Guds hjärta. För Gud är 63 år ingen ålder. Men då bör du lägga hela ditt liv och ditt helande i Jesu kärleksfulla händer. Han kommer att stärka dig och hjälpa dig hitta till ditt sanna jag trots allt som varit.

Styrkekram igen

 

Vilket jävla nys, det är ingen som mår bättre av att blanda in massa vidskepelse, snacka om att skapa massa hjärnspöken, sunt förnuft är det enda som kan rädda än från att gå fullständigt gå under, vidskepelse skapar bara massa onödigt lidande.

Jag får inte ha husdjur för min hyresvärdoch dessutom skulle en 11 årig katt som är van att vara ute bli mycket olycklig. Hon fångar råttor nästan dagligen och den glädjen vill jag inte beröva henne. Så i det fallet tänker jag på katten i första hand.

Jag kommer inte att sluta gå in på FB men jag kanske glesar ut besöken med tiden.

Jag kommer inte att be för A, aldrig över min döda kropp. A är inte värd ett skit för mig. Är det någon jag hatar så är det hon. Hon har burit sig så illa åt mot mig som jag inte ens velat belysa i detta forum. Många gånger har hon haft tur att hon inte befunnit sig i min närhet för då hade jag strypt henne. Jag är mer förbannad på henne än min man. Min man är jag mest besviken på.

Be kan jag göra men det är i så fall för mig eller någon som förtjänar det. A förtjänar inget, hon är falsk

Jag gör precis lika dant men i mindre omfattning. Jag tror att jag gör det för att jag hoppas på att få läsa, se, något som gör att jag skulle må bättre. Typ sjuk och ska dö el nått. Så snäll är jag...

Har inte läst igenom exakt hela tråden men kan dela med mig av mina egna erfarenheter. Mitt ex levde dubbelliv i fem år med mig och sin numera exfru. Från början visste jag inte ens att han var gift och hon och jag visste om varandra i omgångar. Det kom avslöjanden och återföreningar, han hade lämnat henne sa han till mig och han hade brutit med mig sa han till henne. Och vi båda älskade honom så mycket att vi båda tog honom tillbaka..! Men det bästa såhär i efterhand, tre år senare när allt är lugnt och balanserat i mitt liv igen, det var att prata med henne.. Vi blev förda bakom ljuset så brutalt båda två att hon förvandlades från rivalen som jag hatade över allt annat, till en vän som jag kände plötslig gemenskap och samhörighet med. Det blev så otroligt läkande att sitta alla de där timmarna och bara älta tillsammans, reda ut alla trådar och skina ljuset på alla osammanhängande historier. Det var ju i slutändan vi som kontaktade varandra och med gemensamma krafter konfronterade honom tillsammans. Då kunde han inte vrida och vända på sina historier när vi alla tre satt i samma rum! Så det är mitt tips, att prata med henne om du tror det går. Och det tar absolut ett tag att bearbeta men om några år kommer allt kännas mycket bättre, och fb-stalkandet går över av sig självt jag lovar!

Ingen trevlig historia det jag läser. Konfrontera jo visst. Det är ju det jag har kämpat med alla dessa åtta månader men A håller sig undan. Jag har ringt, messat, mailat skrivit brev men utan resultat. Jag har tom åkt de 80 milen t.o.r vid två tillfällen men hon är som uppslukad av jorden även på sin arbetsplats. Jag tror att hon är både feg och rädd. Jag har ju inte tänkt strypa henne direkt även om jag har god lust ibland men jag har en del frågor som jag vill ställa till henne. Jag ger dock inte upp. Nästa gång ska även min man följa med

Ja då kan det naturligtvis vara svårare om hon inte vill prata och håller sig undan. Kanske bättre att inte se på det som en "konfrontation", utan ett mötestillfälle för er alla (eller bara dig och henne) att få ventillera alla tankar och frågor utan att det behöver bli en konfliktsituation. Skapa nån slags neutral arena och avdramatisera en aning, så att hon inte blir bortskrämd. Ni har ju ändå indirekt "levt" med varandra i 20 år, så jag kan tänka mig att ni borde ha en hel del att prata om. Nästan bättre kanske att din man inte är med då. Har du hennes kontaktuppgifter eller haft någon kontakt med henne själv?

Något som också var stort stöd för mig var gruppen Sanon, en grupp för medberoende till sex- och kärleksmissbrukare. (Påminner ungefär om en anhöriggrupp till anonyma alkoholister, samma format enligt 12-stegsmetoden och så..) Gick på regelbundna möten och träffade andra i liknande situationer där vi delade varandras historier och stöttade varandra IRL. Mycket givande! Men tyvärr verkar deras hemsida inte finnas kvar. Beror ju lite på var i landet man bor också om det finns aktiva grupper. 

De gånger jag försökt få kontakt med A har jag varit otroligt ödmjuk och försökt framställa som om hon vore helt oskyldig men det har ändå inte hjälpt. Första två gångerna svarade hon i telefon men bar sig åt som en omogen tonåring. Det var fnitter och uttalande i bakgrunden om att hon ju ändå var lesbisk och saknade intresse för min man så du förstår att hon är hal som en ål. Hon har ett omoget beteende helt enkelt. Jag ser det som enda möjligheten att åka dagtid på hennes arbetsplats och överraska. Tro inte på nåt sätt jag tycker det är olämpligt att åka på arbetet. Tvärtom och hon är dessutom i chefsställning så det är lämpligt för de övriga särskilt om jag pratar lite högljutt. Det låter som jag är djävulen själv och jag tror minsann jag blivit det av allt helvete. Jag som alltid varit mjuk o snäll och månat om mina medmänniskor men nu är hon ju inte min medmänniska.

Tack för tipset om samtalsteam, ska kolla upp.

Idag fick jag lov att ringa psykteam när jag mår tillfälligt så dåligt och inte sovit på tre nätter.

Jag har så otur att min egen psykolog varit sjuk sedan före jul och jag behövde någon att prata med. Det fick jag och rådet var att ta propavan (sömntablett ) till natten.

Fredag kväll grät jag mig igenom Martina Haag i Skavlan. Det var som det var jag själv som satt där och pratade. Beställde boken idag" det är något som inte stämmer"

Minnesprogrammet om Ted Gärdestad var också hejdlöst med tårar.

Hans låtar var nämligen de enda jag kunde lyssna tilli somras när jag travade mållöst omkring i skogarna där jag bodde.

En fullt frisk människa som jag varit i hela mitt liv har helt enkelt blivit ett psykfall, tack min man

Varför lägger du så mycket energi på A? Jag förstår hur du känner dig och både hon och ditt ex förtjänar allt skit i världen, men vad är det du förväntar dig få ut av ett samtal med A?

Vill veta hur mycket som ljugits för mig dvs hur mycket min man fört mig bakom ljuset. Alltid något som jag får fram sedan är det dax för mig att gå vidare i livet. Det är efter det som de stora besluten fattas som tex vilket förhållningssätt jag ska ha till min man. På något sätt måste vi försonas eftersom vi har tre barn och åtta barnbarn. Vi måste kunna umgås på födelsedagskalas, jular osv. Det blir ju mycket stött och blött när man skriver i ett forum som jag gjort. Det har varit god terapi för mig iaf. Kanske också snart dax att runda av detta skrivande. Jag är inte så säker att det finns så stort intresse längre. Nya tragedier händer uti världen och mitt är bara en liten del av det hela men för mig har det naturligtvis varit livsavgörande. Det var då och nu på nåt vis. Tack alla ni som följt mig. Har nog svårt att sluta helt så ibland hör jag väl av mig beroende på vad som händer