Tjugo års otrohet

Hemmet är förknippat med så mycket tråkigheter så jag skulle aldrig klara av att bo kvar. Dessutom fina minnen som skulle göra ont. Har inga ekonomiska möjligheter hellre att bo kvar. Jag är otroligt viljestark och det absolut första jag tänkte och sa var "inga goda råd tack , jag väljer helt själv vad jag gör" Jag har inte låtit mig påverkas av någon annan. Jag MÅSTE vara egoistisk i detta fall. Som barnen har sagt "vi finns här för dig även om du skiljer dig och flyttar" Att jag gått hos läkare, psykolog, kurator och familjeterapeut är något helt annat. Dom har hjälpt mig att bena ut saker och ting och framför allt lyssnat på mig. Åååå vad det gör ont i mitt hjärta, jag saknar kärleken jag trodde på. Önskar jag kunde somna och vakna om några år.

Ja han måste ju absolut köpa ut mig men då kommer den där moderliga känslan "tänk om han får det svårt ekonomiskt stackarn? Det är inte klokt att jag ska tänka så. Jag önskar jag kunde vara ordentligt arg istället men jag är bara sorgsen. I en skilsmässa är alla förlorare och jag får det hur som helst svårast. Ska jag börja om vill jag ha allt nytt, inget som påminner om gamla livet. Skulle jag sparat tårarna hade det varit en sjö nu. Gud, ge mig mod, ge mig kraft...

Anonym s skrev 25/9 att min man kanske tom tyckte det var spännande med dubbelliv eller att ha en kvinna vid sidan om och så var det, han tyckte det var spännande och det har han sagt flera ggr. Vi ska träffas på familjeråd nästa vecka och då kommer jag att släppa bomben. (Jag bor för närvarande hos barnen växelvis) Då berättar jag nämligen mitt beslut att jag ska flytta. Livssveket är för stort, det går inte att reparera. Tänk att så många människor inte förstår att gräset inte är grönare på andra sidan och att man ska va rädd om det man har. Jag vet att det kommer vara ett svårt besked för min man. Tyvärr tar han mig fortfarande för givet, han är inte insiktsfull för det han gjort mot mig. Så var denna kärlekssaga slut.

Man brukar säga att hämden är ljuv men det handlar inte om hämd jag önskar bara att han fick vara i närheten av den smärta jag upplevt och upplever. Det finns inga ord att beskriva helvetet att drabbas av en otrohet. Hela min kropp känns ihålig och tom. Glädjen är på nåt vis borta ur mitt liv. Om jag inte haft barn och barnbarn hade jag gått under. Att sörja en död är lättare för då består sorgen i första hand om saknad och ensamhet och vi kan minnas allt det fina vi gått igenom men att sörja en som svikit är inte lätt när man fortfarande är arg på personen och man står inför en avgrund mellan förr och nu. Min man tog från mig möjligheten att välja mitt liv i 20 år, hade han rätten till det? Själv tycker jag det är stöld

Vad är det du skriver, mer än 20 år? Är det möjligt? Jag trodde min man tog rekordet på 20 år. Skriv och berätta mera är du snäll. Gud vad jag skulle vilja ha kontakt med din mor. Vi har nog ganska lika känslor för dessa vidriga män. Jag kommer ju lämna min man men jag älskar honom fortfarande men hatar det han gjort mot mig. Be din mor skriva

Men jag döör, det är ju nästan identiskt. Vi drack vin en kväll när sms kom från kvinnan. Jag sms:ade tillbaka och fick såklart till svar att det var felsänt. Men den gubben gick jag inte på, allt uppdagades inom kort. Vår yngste son krävde en korrekt "story" från första början för att sanningen skulle fram. Det var tufft för mig att läsa men det mesta han mindes kom nog med. Jag har gråtit och gråter fortfarande floder över det jag läser. I min värld är det inte möjligt att göra ett liknande brott mot sin äkta hälft. Jag kommer ALDRIG kunna lita på en man i framtiden men jag vill ju inte åldras ensam. Finns det någon ärlig man därute ??? Är din mamma på nätet, be henne skriva om hon orkar.

Kan jag få hennes e-post i ett PM så kan jag ta kontakt med henne. Jag tror vi har mycket att utbyta.

Häromdagen meddelande jag min man att jag lämnar honom. Jag är helt enkelt för sårad för att orka stanna kvar. Han blir besviken både på mig och sig själv. På mig för att jag inte orkar stanna kvar längre och kämpa. Jag förstår inte riktigt vad jag ska kämpa för. Ska jag kämpa för att orka leva med de svek han gjort mot mig. Nej i min värld är det omöjligt. Känner mig så pass stark att jag fixar det även om det är oerhört svårt. Såret är fortfarande vidöppet.

Jag bor nu växelvis hos mina barn. Allt är fortfarande så tungt och tufft. Jag tycker det tar sån tid men enl. psykologen är allt fullt normalt,sex månader är mycket kort tid Jag får räkna med år. Jag har nu lämnat det tyngsta "sorgstadiet" och har fått tillbaka en del av min ilska. För mig känns det jobbigt att få vredesutbrott men är tydligen bra för läkningen. Jag får bara utbrotten när jag har min man i närheten, (bor hemma på helgerna, det som engång var mitt hem) aldrig när jag är ensam såklart. Ps frågade mig om jag tyckte det skulle ha varit konstigt om min dotter/son hade blivit lika arg om hon/han hade blivit utsatt på samma sätt som jag. Naturligtvis hade det enligt mig varit helt rätt och då menar hon att varför har då inte jag helt rätt att bli arg. Visst är det så. Jag befinner mig nu i "utsläckningsstadiet" enl Ps. Har funderat så mycket på varför jag har så dåliga "vibbar" när jag är hemma. Klättrar på väggarna i stort sett. Jag misstrivs i det hem jag varit med och byggt upp och som betytt såå mycket för mig. Det var ju "drömstället" sedan tre år tillbaka och jag trivdes så bra i ensamheten. Har nu fått förklarat för mig att platsen är förknippad med så mycket elände, det var där allt uppdagades, alla utbrott, frågorna, tårarna, förtvivlan, rädslan osv. Hon jämförde med att bli överfallen på en gata. Just den gatan, platsen blir förknippad med skräck och rädsla istället för att lägga fokus helt på personen/personerna som utförde överfallet.

Jo det har stått tidigare. Nej han träffar inte henne längre. Han har fått "avsmak" för henne eftersom hon ställt till med så mycket elände. Dels sms:et som jag ändå tyckte var bra annars hade detta pågått hela livet kanske. Sen är det mycket annat som hon ställt till med genom perversa samtal tex. Har även fått ett anonymt brev som förmodligen kommer från hon och hennes väninnor där det berättas vad dom gjort, samlag osv.

Jag brukar ibland tänka på om min man gått bort och jag inget fått veta förrän efter hans död. Hur hade resten av mitt liv blivit när jag då aldrig kunnat få svar på mina frågor. Jag har ställt honom mot väggen just i den frågan men hans svar blir att han aldrig funderat på det. Man kan ju så här i efterhand tänka "vad har han funderat på i sitt liv? "Allt är otroligt respektlöst och egoistiskt. I min värld finns inte plats för liknande svek....