Tjugo års otrohet

Nära och kära känner till vad han gjort så ytan är inte ren även om han önskar det i dagsläge.

Dagen kommer när jag lämnar för gott. För som sagt mycket går att reparera men det som grusats till småflisor kan man aldrig laga

Jag har varit bortrest en tid och kommer att resa bort igen till en betydligt varmare plats. Jag behöver komma bort och få lite annat att tänka på men tyvärr går det inte att fly med en trasig själ. Den följer mig hack i häl. Jag skingrar dock tankarna. Jag har passerat årsdagen när det "nya" livet tog vid. Det var oerhört jobbigt just den dagen men dagen efter var minst lika vidrig. Jag tänkte tillbaka på när jag befann mig i en stor bubbla och min kropp bara var ett skal. Hela mitt inre var liksom borta, det var totalt tomt invändigt. Jag kan lätt dra mig tillminnes men kanske inte så bra på att beskriva. Det går helt enkelt inte, det måste upplevas.

Nu är min man (juridiskt sett) desperat. I går ringde han till A för att försöka ta reda på om det är hon som ligger bakom anonyma brev och samtal som kommit till mig. Han har försökt ett par ggr tidigare men inte fått något svar. Mitt förslag var då att han skulle ringa med dolt nummer på hennes arbetsplats och då fick han napp. Hon bedyrade verkligen sin oskuld och menar att sånt trams håller hon inte på med samtidigt som hon beklagade hur jobbigt år det hade varit för henne när hon blivit anklagad för att ha ställt till det för oss. Min man kontrade med "hur tror du det varit för oss då, rent för djävligt"

Hon är hal som en ål och det är såå synd om henne. Tänk vad hon lidit lilla slampan.

Bortsett från det så är det han som är mest skyldig gentemot mig. Han har gjort aktiva handlingar med en annan kvinna trots att han varit gift. Det går bara inte att förlåta.

I morgon åker jag långt, långt bort och ska försöka tänka så lite som möjligt på de onda människor jag varit utsatt för. Min tanke är mer värdefull än att den ska ägnas någon som inte är värd den

Nyss hemkommen efter en fantastisk resa. Jag försökte analysera mig själv och kände väldigt tydligt att jag saknade det som en gång var för mig. Saknade också kärleken men saknade inte min man. Han är förknippad med så mycket sorg att det inte finns utrymme för saknad. Det går bättre och bättre för mig men låångt ifrån bra. Känner att såret fortfarande blöder.

Jag läser världens bästa bok just nu. "Att leva ett liv, inte vinna ett krig" med Anna Kåver.

Acceptans-att komma till ro med verkligheten. Acceptans är inte detsamma som att tycka om. Oj så läsvärd, vill varmt rekommendera den

Mia, jag lider med dig. Vet du, ibland tycker jag mer synd om andra än mig själv. Jag kan tänka så här ungefär " nu har jag lidit och lider istället för att andra ska behöva göra det" det låter som Jesus på korset ungefär. Helt sjukt men jag blir så illa berörd över att andra ska behöva gå igenom det jag gjort. Ingen, ingen, ingen i hela världen har rätten att såra, lura, bedra, svika, ljuga på det sätten min man gjort mot mig och i hela jävla 20 år. Det gör så ont att det inte kan beskrivas med ord. De uttrycken finns helt enkelt inte

Min man fortfarande juridiskt sett vill att allt ska bli som förr. Men hur kan man ens i sin vildaste fantasi tro något liknande?

Jag blir aldrig som förr, livet blir aldrig vad det varit.

Han tycker allt är så besvärligt och jobbigt något som han lyfte på familjerådgivningen iaf.

Undrar vad han hade förväntat sig ? Jag har frågat otaliga ggr men får inga svar.

Vår dotter gifter sig i augusti så jag försöker ligga ganska lågt med det mesta.

Hon gifter sig två dagar innan det datum som skulle varit vår "korallbröllopsdag"=35 år.

Ska jag skratta eller gråta eller båda dera?

Oj här uttalar Rationell sig. Har du varit med? Om inte kan du aldrig sätta dig in i situationen. För det första handlar det inte om att älta. Det heter bearbeta en svår händelse man varit utsatt för. Ju större desto längre tid tar det att må någorlunda bra. Snälla du, ett år är enormt kort tid med tanke på det stora sveket. Jag läste ett i lägg från en psykolog som skrev att han stött på någon som fortfarande efter 15 år led av sviterna efter en lång otrohet.

Av de människor jag mött de senaste året är det endast de som drabbats av liknande händelser som har kunnat sätta sig in någorlunda i min situation. Att bli sviken, bedragen, lurad osv av den man älskar och levt med i 40 år är oerhört svårt. Jag borde ju ha känt honom efter så lång tid. Känner mig stundtals ganska dum just för den sakens skull. Har han manipulerat mig?

Som slutord så vill jag bara säga att besserwisser och förståsigpåare har mycket kvar att lära i livet. Hoppas att ni slipper gå igenom samma öde som jag

Anonym (svårt) skulle vilja komma i kontakt med dig och höra lite mera om din historia. Sänd ett mail snälla du. Vi kanske har något att ge varann ?

Ja allt är ju relativt

Tack