Spontant skulle jag ju undra över anknytningen till barnet om hon redan klarar av att lämna ifrån sig det. Dessutom i flera timmar och för att fika? Vill man ha fikasällskap så kan man ju bjuda hem någon. I mina öron låter det inte riktigt bra.
Inte för att jag var ifrån mina barn överhuvudtaget i den åldern (möjligen egna läkarbesök etc?) men en pappa som bor med barnet hade jag inte sagt något om. En pappa som inte bor ihop med barnet är en annan sak.
Tja, anknytningen är nog bra, men hon menar att man som mamma inte behöver förändra sitt liv så mycket. Hon har ju jättelätt att få barnvakt och tänkte att det var lika bra att passa på. Hennes syster bor en kvart ifrån. Hade det varit pappan hade ju kanske man inte reagerat på samma sätt?
Enligt anknytningsteori så tar barnet skada. Det är inte mitt eget tyckande bara. Det ligger ju en hel del forskning bakom. Oavsett hur dagens mammor väljer att leva sina liv.
Det ses inte varje dag, även om mormors skulle vilja! Men eftersom mormor både bor nära och vill, passar hon på att ta barnvakt om hon måste göra ett ärende, tex handla.
Jag är lite beklämd av att några av er använder ord som sjukt och inte normalt. Enligt vem? Har ni referenser på det eller är det egentligen bara tyckande? Att en kvinna i 30-årsåldern valt att föda ett barn trots att pappan inte vill vara med, som därmed får all uppbackning man kan tänka sig (och därmed kan fortsätta gå och träna, gå ut på en restaurangmiddag, komma iväg på stan etc) provocerar det så? Eller tar barnet verkligen skada av att hon åker och tränar 3 h (tid fram/tillbaks)?