Följas åt till + efter MA?

Börjar känna mig nervös! 
Slutade med tabletterna igår och har ännu inte börjat blöda...Står iofsig det ska ta 2-4 dagar men läst att på vissa sätter det igång efter någon dag..
Så är barnen förkylda så är livrädd de ska ha feber på onsdag så vi inte kan lämna dem på dagis. Mannen har tagit ledigt så han kan följa med mig men om det var något som visade sig när jag fick mf var hur dåligt stöd vi har från vår familj som knappt ville passa barnen när jag behövde in på sjukhuset för det var för tidigt på morgonen enligt dem. Vill självklart inte ens fråga dem igen då. Känns som pest eller kolera, åka in själv och eventuellt skrapas eller be dem som redan svikit oss om denna tjänst...Nu har de inte feber utan bara hostar så håller dem hemma idag och imorgon så de får vila tänkte jag.
Åh vad jag hoppas att detta funkar nu så jag slipper skrapas! En skrapning hade bara gjort processen längre och skjutit fram äl ytterligare :( 

Hej tjejer, jag kliver in här om det går bra. Det är nått särskillt att läsa/prata med de som går igenom samma sak.

För 11 dagar sedan började jag blöda, var då i 8+3, och då det var min fjärde graviditet och att jag aldrig fått en droppe blod i de tidigare så visste jag att det var kört. Ringde gyn som sa att det var lungt eftersom det var väldigt lite blod. Väntade hemma med hopp och förtvivlan och bestämde mig dagen efter att ovissheten tog död på oss så jag grät mig till att få komma in på gynakuten. Många timmar senare så finns det inget livstecken i livmodern. Liten fostersäck och en skugga som kunnat vara embryo. Stannat för länge sedan. Det är påväg ut säger läkaren självsäkert, när som hellst tar din kropp hand om det.

Sedan dess inte en droppe blod till och på återbesöket idag så trodde nästa läkare att det lika gärna kunnat vara en ofostrig graviditet. Eller stannat upp väldigt tidigt. Har fått med mig medecin för att avsluta och hoppas innerligt att det får smidigt till, eftersom det är så litet borde det inte bli för jobbigt. Har dock den där skit-genen som gör att allt "liten risk för" drabbar just mig så vi får se hur det går. Inte optimist:P

Har haft på känn hela tiden att något var fel, inte alls mått som med de tidigare. På nått vis hjälper det nu då jag inte vågat investera mina känslor fullt ut. Men de här senaste veckan då jag gått och väntat på missfallet men ändå haft gravidsymtom har varit jättejobbigt. Som att kroppen hånar mig. Sen ville vi så gärna ha barn tätt (minsta föddes jan-15, just blivit 1år) och jag är livrädd att det nu ska ta tid att bli gravid igen och måsta ändra hela upplägget. Börja jobba mellan osv... På det är jag ändå tacksam för de dropparna blod som fick mig att förstå, annars hade jag nog gått en månad till ovetandes...

Vad håller ni på med under tiden ni väntar på bebis förresten? Vi har skrivit en tid nu och hade varit skoj att få en bild av er. 

Jag studerar och tar min examen till juni. Är lite osäker på vad jag vill efter egentligen och är lite inne på att läsa vidare till något annat (tar bara 1 år) när jag varit föräldraledig med nästa kotte. Kommer ändå ha nytta av alla kurser jag läst nu, oavsett yrke.
Har varit tjänstledig från mitt jobb under studietiden men sa upp mig i förra veckan. En väldigt stressande plats både fysiskt och psykiskt och vill verkligen inte vara kvar där. Fick ganska påtaglig ångest av stressen och det är det sista jag behöver om jag ska vara gravid. Var jätte tungt att vara höggravid på den arbetsplatsen. 

Ska skriva examensarbete några veckor till nu och sen är det en sista praktikperiod innan examen och någon vecka efter den åker vi till Grekland på semester. 
Tänkt ta en intensivkurs under sommaren och äntligen se till att ta det där förbaskade körkortet också. Men mest av allt önskar jag att jag kommit förbi första trimetern när jag tar examen. :) 

På min fritid  älskar jag att baka och sjunga. :)