Höstbebisar efter IVF 2016

Vad skönt med lite avlastning. Mormödrar kan vara riktigt bra att ha ibland.

Har ni testat sempers magdroppar? Vi tyckte de hjälpte lite när 4-åringen var bebis. Och lite bättre är mer än ingenting.

Vi har precis börjat med dem här igår. Vår tjej har också perioder med magknip just nu. Fast det kan vara ersättningen som hon reagerar mot också.

Igår var förresten sista gången som hon fick ersättning. Vi bestämde oss för en dryg vecka sen att satsa på amningen och det har gått jättebra.

Jag tror det känns extra bra eftersom att min förlossning inte var så bra. Det är skönt att nånting bara funkar liksom. :)

Ja, sömnbrist är tufft. Jag är också jättekänslig för det. Jag kommer ihåg hur vi fick information i föräldragruppen för fem år sen, att mammor minsann får hormoner som gör att de inte störs av sömnbristen. Sen satt jag där på natten och ammade och grät och tänkte Bulls--t, hur kan de säga så?!

Riktigt skönt att det går bättre för er! Hoppas det fortsätter så! :)

Ja, sömnbrist är tufft. Jag är också jättekänslig för det. Jag kommer ihåg hur vi fick information i föräldragruppen för fem år sen, att mammor minsann får hormoner som gör att de inte störs av sömnbristen. Sen satt jag där på natten och ammade och grät och tänkte Bulls--t, hur kan de säga så?!

Riktigt skönt att det går bättre för er! Hoppas det fortsätter så! :)

Hej tjejer! Ligger här med en snart ett dygn gammal Hugo på bröstet. 04:27 kom han efter en ganska besvärlig sista halva av förlossningen. Han är grinig och vill inte alls sova i den där plastlådan de har på BB, så maken och jag sover i skift inatt så får den som är vaken ha lillkillen på bröstet. Han hade en tuff start i livet, förlöstes med sugklocka och hade lite svårt med andningen första timmen så han och maken var på neonatalavdelningen medan jag blev ihopsydd och tillfixad. Men han är alldeles perfekt, 3814 g och 52,6 cm. Kan skriva mer om förlossningen sen när jag orkar dra fram datorn :) Hoppas ni andra har det bra :)

Usch, jag känner mig hemsk som tänker såhär, men det är lite skönt att läsa att det är fler än jag som tänker och funderar över sin förlossning. Det får mig att tänka att det kanske är naturligt, vare sig förlossningen var bra eller inte.

Jag tänker (och ältar) min förlossning ganska mycket. Men den var ganska traumatisk också. Jag hoppas att ni tycker det är ok att jag skriver om den. Jag vill absolut inte skrämma nån, men har samtidigt ett stort behov av att få berätta. :/

Vi åkte in för en kontroll när jag var öppen 3 cm. Självklart blev vi hemskickade och jag var besviken att inte mer hade hänt.

Hemma tog vi en "promenad" i trädgården och tittade på alla blommor och åt lite smultron. Mannen vinkade åt grannen medan jag pustade mig igenom värkar. Och vi vilade på soffan.

Nästa gång vi åker in är jag hela 8 cm öppen! Jag känner mig stark och modig som kunnat och vågat ta nästan hela öppningsskedet själv, utan smärtlindring.

Men nu gör det ont och jag vill testa lustgas.

Det är skönt att andas i masken och att ha den att fokusera på. Men det ger ingen riktig smärtlindring. (7 timmar senare upptäcks att den inte är inkopplad, det fanns bara syre i min mask.)

Eftersom lustgasen inte hjälper blir jag övertalad att testa EDA. Egentligen vill jag inte. Men nu gör det ont!

När EDA:n sätts släpper det onda. Men det visar sig snart att det beror på att mina egna värkar har slagits ut. Så jag får värkförstärkande dropp. Och plötsligt är värkarna tio gånger värre än före EDA:n. Men ingen reagerar på hur ont jag har. Det tar sex timmar innan personalen slår av pumpen och ger EDA manuellt istället. Under tiden har jag nypt migsjälv i mage och lår och konstaterat att benen är bedövade, tyvärr inget annat.

Den manuella EDA:n hinner jag aldrig känna effekten av (jag visste inte ens att jag fick den förrän jag läste journalen.) Några minuter efter den beslutas nämligen om urakut snitt.

Den sista halvtimmen innan snittet är den värsta i hela mitt liv. Jag känner hur nånting börjar gå sönder inne i magen och hur jag börjar blöda. Värkarna tilltar ännu mer i både styrka och längd. Och jag är helt slut, jag orkar inte kommunicera med omvärlden. Jag minns hur jag tänker att jag hoppas att nån ska upptäcka blodet. Själv har jag inte mer energi än att jag håller mig från att svimma. Och jag har riktig dödsångest, jag känner att det är moderkakan som börjat släppa.

Plötsligt kommer en läkare upp till mig och KRÄVER min uppmärksamhet. Hon berättar att de tagit ett prov som indikerar att barnet inte mår bra och att det nu blir snitt. Och det kommer gå fort.

Sen öppnas dörren och en kolugn mansröst säger "jaha, vad händer här då?". Sen går han fram till mig, lägger en hand på min axel och lämnar inte min sida innan jag är sövd. Han ställer frågor, svarar på frågor, pratar med och informerar mig och är tydligt navet i det som händer. Och är hela tiden lika lugn och trygg.

Lampor tänds, larm piper till höger och vänster, rummet fylls av människor och alla pratar. Jag ser min man inträngd i ett hörn. En kvinna håller om honom och han kämpar med tårar. Jag lyckas få ögonkontakt med honom och säger leende att allt kommer gå bra. Min värld har gått från rädsla för mitt och min bebis liv till lättnaden av att personalen upptäckt det. Min mans värld har gått från oro över att jag är okontaktbar till att någon påstår att det är fara för hans barns liv...

Från det att larmet gick, tills bebis var ute tog det inte fyra minuter! Sen tog det nån minut till i "bebisrummet". Därefter kunde min man hålla vår välmående flicka och pusta ut.

Vi stannar på BB i två nätter. Alla mår bra och operationssåret läker förvånansvärt bra. Vi åker hem och sover hemma en lång skön natt. Mannen och stora dottern går till och med ut och "halloweenar".

Nästa natt vaknar jag och är svullen och har svårt att andas. Jag får skjuts av ambulans till akuten. Jag har lätt hjärtsvikt, kraftigt ödem och ett blodvärde på 87.

Puh..

Efter det, lite järn intravenöst och många dagar med fötterna i högläge, börjar jag må bra igen.

Jag önskar att jag kunde säga att jag är OK med allt. Det är mitt mål att kunna det. Men jag är inte riktigt där än. Under tiden snusar jag bebis, gosar, kramar storasyster och pappa och tänker på hur otroligt lycklig jag är som har min fantastiska familj! Och även att de har mig och lillasyster. <3

Hej alla!

Läste din förlossningsberättelse frmid och känner verkligen med dig!!! Det låter fruktansvärt jobbigt, hoppas ni kan ta igen er nu hela familjen tilllsammans <3

Kan ju passa på att berätta att vår egna lilla guldklimp kom i måndags! På utsatt dag till och med :) det hela gick väldigt fort, kl 9 på morgonen börjande jag få som molande mensvärk men tänkte inte så mkt på det, körde lite styrkeövningar och moppade golvet i huset! Till slut övergick det så sakteliga till värkar för jag var tvungen att stanna och andas ordentligt.. så kl 15 fick min sambo komma hel från jobbet vid 16 var vi på förlossningen, öppen 5 cm! Två timmar senare var jag helt öppen och kl 18.25 föddes vår pojk. Det nästan lite för fort... man hann liksom inte med och när han var ute så fattade jag liksom inte vad som hänt. Men han är helt underbar och jag är otroligt tacksam att allt gått så bra :)

Och så måste jag dela med mig av nåt roligt.

Idag fick vi alla i familjen vårt första fantastiska leende! :D

Det var som att när hon själv förstod att hon kunde le, så kunde hon inte sluta. <3

Åhh, min lilla solskensunge!! :)

Även vi har det jobbigt med nattningarna, han är oftast vaken till 22-tiden o det är svårt att få honom att somna även fast han kan ha varit vaken flera timmar. Kvällarna går bara åt till skrik känns det som, vilket är väldigt tråkigt. Men det går ju över, snart hoppas jag. Vi har testat flera olika ersättningar o även köpt en ny nappflaska (Dr Brown) men inget verkar hjälpa. Svårt att veta om det är magont eller nåt annat tycker jag.

Jag har gått o väntat på det första leendet o idag kom det! 7 veckor är han nu. Trodde det skulle komma tidigare som med dottern, men han är helt klart en mer missnöjd bebis än vad hon var så det är kanske inte så konstigt ;)

Vad jobbigt med ryggskott, Frmid! Jag har ont i ryggen varje kväll, blir väl lätt så när man lyfter o bär o grejar. Behöver verkligen komma igång med lite bål- o ryggträning, har bara börjat med andningsövningar än så länge..

Hur är det med er alla? Bara några dar kvar till bebisarnas första jul. :)

Har ni några roliga planer?

Vi tar det mega-lugnt hemma. Har beställt julbord från Ica maxi och räknar med så lite julstök som möjligt. :D

Kram och God Jul!!

Just det: några här som bara ammat mer eller mindre... Hur är det med mensen för er?

Fick tillbaka min mens efter 8+ veckor förra gången (ammade en vecka) och nu är jag på 9+ veckor utan att känna mig i närheten av mens (och ammade noll gånger).

Skönt är det ju verkligen att slippa, men jag vill ändå få den snart så att jag vet när den ska dyka upp nästa gång s.a.s.. Måste alltid komma ihåg att ha med mig nåt skydd nu då det känns som att den kan börja när som helst - lite som en bomb som ska brisera. :D